Energipolitiken och verkligheten

Finlands nya regering har börjat arbetet med att förverkliga regeringsprogrammet. För energisektorns del är listan lång och kan sorteras i tre huvudteman: klimatpolitik, energibeskattning och energiproduktion.

Målsättningarna gällande energiproduktionen är till stor del integrerade i klimatpolitiken med kolförbud år 2029 och halverad torvanvändning till 2030 som viktiga ingredienser. År 2035 ska Finland vara koldioxidneutralt. Stenkol och fossil gas används främst i södra Finlands storstäder för fjärrvärmeproduktion. I resten av Finland värms omkring en miljon finländares hem med torv.

Ökad användning av hyggesrester och skogsindustrins sidoprodukter kan bara delvis kompensera minskad användning av torv, kol och fossil gas. Övriga alternativ är till exempel ökad elvärme via värmepumpar och bättre tillvaratagande av industriprocessers spillvärme, för inmatning i fjärrvärmenätet.

En väsentlig faktor är att fossila bränslen i industriella processer framöver i allt högre grad kommer att ersättas av el. Ett gott exempel är SSAB:s kommande pilotanläggning i Luleå för stenkolsfri ståltillverkning. En sådan process kommer, redan om den tillämpas bara på SSAB i Brahestad, att kräva mer el än vad det intilliggande Fennovoima kommer att producera. Samtidigt skulle en sådan sak på ett bräde minska Finlands totala koldioxidutsläpp med nästan 10 procent.

 

Koldioxidskatt på bränslen har diskuterats, men där sörjer den redan existerande skatten genom utsläppshandeln ETS för att de fossila bränslena fasas ut. Denna befintliga koldioxidskatt har, efter att stora mängder utsläppsrätter dragits bort från ETS-marknaden, fyrdubblats på två år. Att i det läget påföra även en andra skatt på koldioxid skulle förstöra det som den nuvarande ETS-handeln syftar till, att processen ska ske kontrollerat.

Kärnkraftens stora roll i klimatpolitikens energidel är självklar i all seriös diskussion. Glädjande nog inses detta av allt fler i den gröna rörelsen, till exempel partiets avdelning ”Viite-tieteen ja teknologian vihreät”. Sett till hela befolkningen är stödet för kärnkraft nu högre än någonsin tidigare i Finland: 49 procent är positiva, 15 procent negativa.¹

Vindkraften är numera den mest kostnadseffektiva metoden för elproduktion i finländska förhållanden och har i praktiken konkurrerat ut en stor del av våra väderoberoende kraftverk, som nu rivs. Samtidigt aktualiserar detta frågan för Finlands nätbolag, enligt lag skyldiga att leverera el, hur de ska få fram el vid tillfällen då utbudet inte räcker till.

Problemet ska, enligt nuvarande marknadsdesign, lösas av marknaden. Men tyvärr kan denna inte snabbstarta de redan rivna kraftverken den dag de behövs. Även vår i övrigt välfungerande Nordpool-marknad saknar en mekanism som skulle ge ett eget värde åt elproduktion som är väderoberoende.

Nyligen tog Sveriges energiminister Anders Ygeman initiativ till diskussion om en sådan mekanism. Vi får hoppas att samma diskussion på allvar påbörjas även i Finland.

 

Roger Holm,
vd Katternö

 

¹ Enligt senaste mätning V Kantar TNS / Energiateollisuus ry, April 2019.