Föräldraskap kan inte outsourcas

”Jag tvingades acceptera att denna utmaning klarade jag inte av ens med min vilja”

Teija Koskenmäki har alltid varit fascinerad av människans ondska. Som kriminalkommissarie och undersökningsledare vid Helsingforspolisens enhet för utredning av vålds- och sexualbrott möter hon exempel på ondskans konsekvenser i stora mått.

”Jag kan inte förstå att någon vill göra en annan människa illa, och till och med njuta av det. Det strider mot naturen”, säger hon. Men hon vill veta orsaken.

Teija föddes och växte upp i Härmä i en familj med fyra barn. Mamman var kock, pappan ingenjör. Ibland var det stormigt i hemmet. Föräldrarna var intelligenta och båda hade stark vilja, det kunde gå hett till.

Med sig hemifrån fick Teija klara levnadsregler: respektera dig själv, var ärlig, var en människa för en människa. Lögn, stöld och fusk godtogs inte.

”Småsaker kunde avfärdas med några svordomar, men i viktigare frågor var ärlighet ett absolut krav. Föräldrarna framhöll också att pengar inte för med sig lycka. En viktig princip var att man inte sparkar en som ligger. Och att det alltid öppnar sig en ny möjlighet för den som är ärlig.”

”Min pappa brukade säga att den är en åsna som nöjer sig med att tro saker. Fakta ska alltid kontrolleras, det finns inga självklarheter.”

Uppror och ofog
Teija är en stark kvinna och där brås hon på sin Vasafödda konstnärliga mamma.

”Men det finns också mycket av min pappa i mig. Till exempel förmågan att lyssna till tystnad. Av honom lärde jag mig att tystnad kan vara glad, sorgsen, förväntansfull.”

Hemma rök Teija ofta ihop med sin lillebror, också rent fysiskt. Även i skolan räckte energin till mer än väl, ibland ville skrattet aldrig ta slut: ”Jag var livlig och social, emellanåt stökig. Om något enligt min mening var på tok, så kunde jag inte hålla käften.”

Till lärarna hade Teija ett slags hat-kärleksförhållande, och hon tror att känslan var ömsesidig. Skolan klarade hon galant.

Tonåren var kaotiska. Teija rörde sig mest med kamrater som var några år äldre än hon. Hon gjorde en massa dumheter och testade gränserna rejält.

”Som många andra flickor i den åldern var jag självdestruktiv. Jag var en stolt rebell som hade svårt att erkänna att saker var farliga, men på något sätt behöll jag ändå något slags sunt förnuft”, berättar hon.

När Teija gick på nian tog hon jobb på ett bageri, och det jobbet skötte hon parallellt med studierna under hela gymnasietiden. En fördel med arbetet var att det begränsade möjligheterna att göra ”dumheter”.

”Ibland kunde läraren under lektionen kommentera syltfläckar på mina underarmar”, skrattar Teija. Hon höll sig vaken med kaffe och tobak, kunde gå till jobbet på natten och fortsätta till skolan direkt på morgonen. Från skolans sida tog man så småningom kontakt med föräldrarna.

”Mamma och pappa tyckte att jag kunde ha kvar arbetet, men på det villkoret att jag skötte skolan ordentligt. I dag är jag tacksam för att de lät mig fortsätta – att de litade på mig.”

Jobbet gav Teija självsäkerhet, känslan att vara en människa som klarade sig själv. Att ta ansvar och tjäna egna pengar var viktigt. En del av hennes ungdomskompisar valde ett liv utanför lagen. Ännu i dag tänker Teija ofta på dem.

Polis, psykolog, journalist?
Hur kom det sig att Teija blev polis?

”Det yrke jag först drömde om var journalistens. I mina vilda fantasier föreställde jag mig spännande uppdrag i krigszoner ute i världen.”

I vuxen ålder har Teija i enlighet med skrivintresset bidragit med långa och klargörande artiklar om polisarbetet i tidningen Murharyhmä: Tosiasiaa törkeästä väkivaltarikollisuudesta (Mordgruppen: Fakta om grov våldsbrottslighet). Hon har också varit ansvarig utgivare och chefredaktör för polisens egen tidning POKU. Men hos studievägledaren på högstadiet nämndes polisyrket inte ens som ett alternativ.

I stället tyckte studievägledaren att psykolog kunde vara det rätta yrket, och det siktade Teija också mot länge. Hon deltog i urvalsprovet för psykologstudier, men fick inte tillräckligt med poäng. En dag viftade Teijas pappa med en tidning. I den fanns en annons om utbildning vid polisyrkeshögskolan.

”Pappa tillämpade omvänd psykologi. Han sade att jag alldeles säkert inte skulle klara de fysiska testerna.”

Teija sökte både till polisskolan och armén. Båda välkomnade henne, men valet var lätt: ”Undervisningen vid Polisyrkeshögskolan verkade först lite som hjärntvätt, men småningom började allt kännas rätt. Och där fanns många härliga typer.”

Teija utexaminerades år 2000. Efter praktik i Kajana fick hon anställning vid Helsingforspolisen, där hon snart fick börja arbeta med utredning av massbrott. Teija blev också den första kvinnan i undersökningsavdelningen ”bilgrupp”.

”Av någon anledning har jag lätt att samarbeta med män. Jag gillar grabbarnas historier och påhitt, och jag ger dem svar med samma mynt.”

Följande kliv på karriärstegen blev våldsbrottsutredningen, som utreder misshandelsbrott, mord och sexualbrott. Redan i polisskolan hade Teija känt att det var hennes grej.

Hemmamamma i främmande land
Att ifrågasätta ligger i Teijas natur: ”Jag analyserar och för en dialog med mig själv hela tiden. Jag försöker se saker ur olika perspektiv.”

Teija blev mamma för tio år sedan: ”Jag har förstås också ifrågasatt moderskapet. Hos alla föds kärleken till ett barn inte automatiskt från barnets första andetag. Kärleken är en känsla som växer fram så småningom. Också föräldraskapet fostrar, det är ett ansvarsfullt arbete.”

2007 flyttade Teija med sin dåvarande man och deras gemensamma barn till Japan i tre år med anledning av makens jobb. Åren var den lyckligaste tiden i Teijas liv. Hon trivdes som hemmamamma och studerade japanska vid sidan om vardagssysslorna. Hon lärde sig språket så bra att hon utan besvär kunde föra diskussioner i vardagen.

”Jag njöt av att få göra saker i lugn och ro, lite friare och på mitt eget sätt.”

Men om japanerna förundrade sig över Teijas märkvärdiga metoder, till exempel att låta barnet sova utomhus i vagn, så fanns det minsann mycket som verkade förbryllande också för Teija.

”I Japan har en kvinna inte så stort värde. Det var till exempel alldeles vanligt att japanska män satt och bläddrade i pornografiska tidningar på tåget eller på parkbänkar, omgivna av lekande barn.”

Den uppenbara bristen på respekt för kvinnor i Japan var en av de saker som ibland fick Teijas österbottniska blod att koka.

”Det vi lämnar efter oss är hur vi bemött och be handlat andra människor.”

Djupdykning
Teija uppfattar sig som en förhållandevis balanserad människa. Samtidigt har hon en dragning till det extrema, som djupdykning.

Tillsammans med två väninnor har hon dykt mycket både i Finland och ute i världen. Utan den hobbyn skulle hon vara betydlig fattigare på upplevelser och möten med intressanta människor. Dykningen gav också en effektiv övning i att tåla obekväma förhållanden. Hon har lärt sig hur hon reagerar i extrema situationer och vilka hennes starka och svaga sidor är.

”Jag insåg att jag i en kritisk situation inte skulle kunna lämna en panikslagen dykarpartner för att rädda mig själv. Det ligger helt enkelt inte i min natur”, berättar Teija, som av det skälet bestämde sig för att avstå från grottdykningar: ”Att dyka i grottor kräver en sund egoism.”

I dag är dyksporten emellertid historia, efter att Teija drabbats av neurologisk dykarsjuka – två gånger inom samma år. Någon klar orsak till sjukdomen kunde inte hittas. Teija fick dykförbud av läkare och lade bort dykardräkten. Riskerna var för stora.

I stället försökte Teija sig en tid på fridykning.

”Men en lungbristning satte punkt också för den aktiviteten. Dykning var min passion, och att överge den hobbyn var ett hårt slag. Jag tvingades acceptera att jag mötte en utmaning som jag inte kunde klara av ens med min vilja”, berättar Teija.

Hjälp av terapi
En annan väsentlig erfarenhet är den skilsmässa som hennes äktenskap slutade i. Hon valde att gå i terapi, ett av de bästa beslut hon fattat under sitt liv.

”Genom terapin fick jag ett mer objektivt perspektiv på saken. Särskilt vad gällde frågan om barnens bästa. I Finland har många tyvärr fortfarande föreställningen att man måste vara tokig för att gå i terapi.”

Utan terapi skulle Teija, enligt sin egen uppfattning, ha gjort många fel. Första året efter skilsmässan upplevde hon en ”skilsmässopsykos”. I ett sådant tillstånd är det svårt att agera förnuftigt.

”Terapin hjälper en att förlåta både sig själv och sin före detta partner för fel som gjorts på grund av känslor”, säger Teija och fortsätter: ”Vid en skilsmässa ska barnen inte behöva ha dåligt samvete för att de tycker om båda föräldrarna. Barn har rätt till dem båda. En dålig make behöver inte vara en dålig förälder.”

Under terapin blev Teija också medveten om nya sidor hos sig själv. Hon insåg att det låg i hennes natur att ta på sig andras bördor och ansvar. En förstående människa ända till döden.

”Men jag kan inte klä mig i hjältemantel och rädda världen.” Teija förstod att hon i slutändan bär det totala ansvaret endast för sina barn och sig själv: ”Jag lärde mig också att skilja på förståelse och godkännande. Man kan förstå någonting, men behöver inte godkänna det.”

”Jag har varit vittne till flera skilsmässoprocesser där relationen mellan parterna helt har upphört. När barn är inblandade känns en sådan ’enkel’ lösning inte rätt”, säger hon.

Barnen bör prioriteras
Kan man förebygga att ett barn eller en ung människa blir offer för ett sexualbrott?

”Om ett barn inte upplever ett tomrum, så driver det inte omkring planlöst eller hamnar på dåliga stigar. Ett barn vill vara nära en vuxen människa. Varje förälder borde tänka efter om det finns någon pålitlig människa för barnet att ty sig till. Om det är du. Sedan bör du som förälder fråga dig varför just du är den viktigaste människan för barnet.”

”Om du på värdeskalan måste sätta barnet på andra plats efter ditt arbete, din hobby eller något beroende, så är det nog skäl att tänka efter två gånger”, säger Teija bestämt.

”Uppfostran och disciplin är inte ett problem så länge man kan diskutera och lyssna till barnets synpunkter. Genom att diskutera visar du att du är intresserad av ditt barn och av barnets vardag och funderingar och av barnets åsikt. Ett barn måste också få komma till tals. Många gånger kan även föräldrarnas problem lösa sig om barnen får berätta vad de tycker.”

”Barn kan ofta prioritera på ett genialiskt enkelt sätt, men för att upptäcka det måste man lyssna till dem.”

Teija beskriver familjen som en arbetsplats: ”Föreställ dig att du kommer till en arbetsplats där ingen förväntar sig någonting av dig eller intresserar sig för hur du utför jobbet. Barnets värld måste konkretiseras för den vuxna. Mycket ofta gäller samma lagar i familjen som i en arbetsgemenskap.”

I sitt arbete har Teija sett att föräldrar ofta är mycket angelägna om att hävda sina rättigheter gentemot barnen. Och att många föräldrar alltför lätt flyr sitt ansvar.

Vi måste lära oss diskutera
Är föräldrarna nuförtiden för slappa?

”Emellanåt känns det faktiskt så. En ung människa som först vid 18 års ålder får höra ordet nej har nog inte fått så bra verktyg inför vuxenlivet.”

”Föräldraskap kan inte outsourcas eller köpas. Vår uppgift som föräldrar är att förbereda barnen för deras framtida liv. Också utanför hemmet finns det gränser som inte får överskridas. Föräldrarna är inte barnens kompisar.”

Själv rekommenderar hon alltså diskussion: ”Det är bara genom att tala med varandra som man kan berätta om känslor. Också konsten att diskutera kan man lära sig. Om man inom familjen kommunicerar enbart via WhatsApp sittande i olika rum, så är man nog på fel spår.”

Hennes egna barn har fått mycket självständighet. Men vissa saker har inte varit förhandlingsbara. Till exempel vistas man inte på nätet då man har gäster i huset.

”Jag vill få barnen att förstå att närvarande människor alltid går före den virtuella verkligheten. Det får man förresten ibland påminna sig själv om också. Barnens mobiler lägger vi undan i köket över natten.”

Teija tillåter heller inte sina barn att besöka andra barn, om hon inte känner deras föräldrar.

”Som motvikt till begränsningarna har mina barn vissa friheter: de får vistas hos sina vänner och rätt fritt ta med kompisar hem. Böcker får de läsa i sängen så sent de vill. Det finns inget vi inte får tala eller fråga om, inga hemligheter.”

”Jag gör så gott jag kan, men jag strävar verkligen inte efter någon Mother of the Year-pokal. Jag hoppas att mina barn inser att jag som förälder inte alltid har rätt. Kärlek är inte en synonym till felfrihet. Föräldraskapet är en inlärningsprocess.”

Mångdimensionellt polisarbete
Mitt i skilsmässoprocessen arbetade Teija aktivt på sin karriär, bland annat genom att delta i en befälskurs. Under denna, 2012, vistades hon för praktiktjänstgöring vid Europol i Haag. Det gav mersmak.

”Jag älskar Haag och Nederländerna. Stranden, människorna, restaurangerna, den avspända atmosfären. Vem vet, kanske jag flyttar dit någon gång i framtiden då barnen lämnat boet”, säger hon.

Sedan våren 2015 har Teija ställning som undersökningsledare. Hur beskriver hon jobbet?

”Man kan gott säga att ingen dag är den andra lik. Jag är hela tiden tvungen att fatta svåra beslut. Ibland har jag kanske fem minuter på mig, ibland en dag. Arbetet är ett ständigt ansvarstagande. Om något blir fel, försöker jag se till att minimera felet.”

Som undersökningsledare litar Teija på sitt team. Teamet består av elva utredare, både män och kvinnor. Könssammansättningen garanterar enligt Teija en sund arbetsmiljö.

”Kvinnorna vill gärna kavla upp ärmarna och agera direkt. Männen kan ibland ta sig längre funderare. En balanserad arbetsplats förutsätter att man jobbar på båda sätten. För kvinnor faller det sig naturligare att analysera och tolka känslor. Männen å sin sida är mer inriktade på datateknik och processer. Sammantaget kräver vårt arbete skärpa och flexibilitet.”

Att Teija är kvinna har inte varit något hinder i yrket: ”Visst finns det chauvinister, men jag låter dem inte påverka mitt liv.” Feminist vill hon inte kalla sig: ”Jag irriterar mig på alla former av extremism.”

Ondskans psykologi
Går det att begripa onda gärningar?

”Kan man se en avsikt bakom en våldshandling, blir den lättare att förstå. Men om den onda gärningen sker med beräkning eller för att vinna en egen fördel eller känsla av makt, är det fråga om människor med personlighetsstörningar.”

Vid samröre med sådana människor får man vara på sin vakt och komma ihåg att There ain’t no such thing as a free lunch, säger Teija, som tror att hon efterhand blivit en rätt god människokännare.

I allmänhet känner hon på sig när något inte stämmer. Då vet hon att hon ska lyssna till intuitionen. Hon berättar att hon kan uppfatta en människas tal som ett slags inre videofilm: ”I filmen upptäcker jag direkt detaljer som inte stämmer med varandra. Men öppenhet märks också, en öppen människa utstrålar ett slags ljus.”

Teija beskriver hur polisen under förhörssituationen har en hypotes. Samtidigt är det viktigt att vara beredd att ändra tankebanorna under förhörets gång. I det slutliga dokumentet, till exempel ett förhörsundersökningsprotokoll, ska allt basera sig på fakta.

En kriminalpolis behöver även kunna växla mellan olika roller.

”Man ska kunna läsa människor och vara logisk. Om det behövs, måste man ta fram sina skådespelaregenskaper. Antennerna ska riktas åt alla håll. Det behövs bara ett litet fel för att rasera hela arbetet. Polisen kan inte svälja någonting utan att tugga., utan måste tvärtom titt och tätt ifrågasätta det som berättas.”

”Till all lycka kan en människa inte ljuga flera gånger på samma sätt”, påpekar Teija.

Räds ingenting
Känns det inte skrämmande att möta farliga människor, brottslingar?

”Nej, jag är inte rädd. I allmänhet är de människor jag möter i mitt arbete inte onda, trots att de handlingar de begått kan tyda på det.”

”Som utredare av brott mot liv har jag överraskats av hur ofta människor vill berätta om det de gjort. De flesta brott mot liv i Finland sker i ett tillstånd av starka känslor. Ofta är också alkohol inblandat.”

Teija har sett många tragedier, både då hon arbetade som utredare och i sitt nuvarande arbete som undersökningsledare vid avdelningen för sexualbrott.

”Bäst fungerar kamratstöd då man ska hantera svåra händelser. Om det visar sig nödvändigt, får vi poliser också besöka psykolog fyra gånger per år på arbetsgivarens bekostnad.”

Vad är det jobbigaste i arbetet?

”Värst känns det då rättvisa inte skipas, trots allt arbete man lagt ner. Vad jag lärt mig är att också goda människor råkar ut för tråkiga händelser.”

Sett allt, hört allt?
Till slut kommer Teija med en överraskning: ”Ibland känns det som om den undre världen gett mig allt den har. Och att jag gett allt jag har till den. Det här är nödvändigtvis inte mitt jobb fram till pensioneringen.”

I framtiden kunde hon tänka sig anställning till exempel som rekryteringsansvarig på ett stort företag.

För närvarande studerar Teija säkerhetsförvaltning vid Tammerfors universitet, vid sidan av sitt jobb.

Teija är glad över sitt yrkesval.

”Det har gett mig möjlighet att se livets båda sidor. Särskilt utredningen av dödsorsaker har format min syn på livet. Det spelar inte någon roll om man är rik eller fattig. Till slut dör vi alla. Det som avgör vad vi lämnar efter oss är hur vi under vårt liv bemött och behandlat andra människor.”