En tropiskt het dag midsommarveckan 1969 är en samling nordiska ingenjörer samlade i Kabelvåg, Lofoten. Som sista punkt på mötet fattas ett beslut, som kommer att förändra världen kanske mer än något annat.
Platsen är Vågans folkhögskola, där de ledande tjänstemännen i de nordiska televerken samlats till den trettiofjärde nordiska telekonferensen. Det är fråga om trettio herrar – nio från Sverige, sju från Norge, sex vardera från Finland och Danmark och två från Island.
Konferensen äger rum den 24–27 juni 1969, vilket här norr om polcirkeln betyder att solen skiner praktfullt dygnet runt. Normalt är herrarna strikt klädda i kostym och slips, men en värmebölja råder, fotografier visar seminariedeltagarna i bar överkropp när de under en paus i programmet med uppenbar förtjusning ägnar sig åt fiske.
De skandinaviska teleförvaltningarna hade börjat träffas till konferenser 1917, medan första världskriget fortfarande pågick. Telekonferenser arrangerades sedan vartannat år, ibland oftare. Finland började delta 1924. I konferenserna utbytte teleförvaltningarnas chefer erfarenheter om tekniska och administrativa lösningar, fattade beslut om de nordiska telefon- och telegrafkommunikationerna och diskuterade internationella frågor.
Att konferensen lagts just i Kabelvåg kan verka ologiskt. Först gällde det för deltagarna att ta sig till Bodø på det norska fastlandet – vilket i och för sig gick relativt enkelt tack vare en nyinrättad flyglinje från Oslo. Men sedan återstod sex timmar med Hurtigruten innan man var framme i Svolvær, Lofotens ’huvudstad’, som gränsar till Kabelvåg.
Vid sidan av ambitionen att lära känna olika nordiska miljöer, och gärna då exotiska platser, finns emellertid ett branschskäl: Lofotens ställning som pionjärområde för tele- och radiokommunikation. Den första fasta civila radiotelegrafiförbindelsen i världen togs i bruk här – mellan Røst och Værøy – redan 1906. Ett givet utflyktsmål för konferensdeltagarna är radiostationen i fiskeläget Henningsvær, som under hela århundradet har varit en knutpunkt för kommunikationerna på Lofoten.
Att just Lofoten sett detta pionjärskap förklaras med torskfisket, som gett den viktigaste försörjningen i norra Norge. När torsken går till, gäller det att få ut besked om detta så fort det bara går, och inget går så fort som radiovågor.
På 1960-talet har den norska ”Fiskeradion” utvecklats till det viktigaste kommunikationsmedlet i Norges havsområden. På havet utanför Lofoten kan man räkna tusentals fiskebåtar, som håller kontakt med varandra och med hamnarna genom kortvågsradio. Det är ett stort folknöje att lyssna på fiskeradion och följa hur de olika fiskelagen tävlar med varandra. Man passar i sändningarna också på att hälsa till familj och vänner. Det har utvecklats olika kodspråk, för att man ska kunna informera varandra utan att alla förstår.
Den nordiska telekonferensen pågick alltså under fyra dagar, och deltagarna stannade i Kabelvåg en hel vecka. Fråga efter fråga på den tjugosju punkter långa dagordningen betades av i kollegial stämning. Ett ämne som väckte mycket diskussion gällde de kommande tv-satelliterna. En annan fråga handlade om den ökande internationaliseringen, som tydliggjorde behovet av att teletjänsterna mellan länderna standardiserades.
När dagordningens sista punkt, ”Eventuellt”, kom upp bad Carl-Gösta Åsdal, teknikchef vid det svenska televerkets radioavdelning, om ordet. Han var noga förberedd. Åsdal beskrev det arbete med mobiltelefoni som var på gång i Sverige och nämnde att motsvarande arbete var aktuellt i övriga Norden. Han föreslog därför att de nordiska teleförvaltningarna skulle överväga gemensamma mobiltelefonlösningar. Ett par delegater hade förberetts på inspelet och instämde i förslaget. Ur protokollet:
”Från svensk sida upplystes att man nu skall börja arbetet med utveckling av nästa generation bilradio (mobiltelefon). Detta är ett långsiktigt arbete som knappast kan vara färdigt före slutet av 1970-talet. Då det skulle erbjuda stora fördelar om man kunde nå fram till en likartad offentlig landmobil tjänst i Norden, anses det värdefullt att man överlägger mellan länderna för att undersöka möjligheten av att komma fram till gemensamma systemlösningar.”
För oss i dag är det svårt att förstå hur djärvt förslaget var. I slutet av sextiotalet sågs radiotelefoni över gränserna allmänt som ett hot mot rikets säkerhet. Radiotelefoner var ett klassiskt spionverktyg. I Norge hade motståndsmän försedda med radioutrustning under kriget avrättats på stående fot när de upptäckts av de tyska ockupanterna. Att ta med sig en radiosändare över gränserna i Europa krävde särskilt tillstånd.
Konferensens beslut blev emellertid just det som Carl-Gösta Åsdal ville. En särskild nordisk arbetsgrupp skulle utses. Som vägledning gavs att gruppen snarast möjligt skulle undersöka förutsättningarna för standardisering av signalsystem för selektivanrop i existerande offentliga (manuella) mobiltelefontjänster.
Sannolikt var det inte många i församlingen i Kabelvåg som faktiskt tänkte sig ett radiosystem över gränserna. Något sådant förekom inte någonstans i världen.
”Protokollet talar bara om ’gemensamma systemlösningar’, vilket närmast leder tankarna till en standardisering. Men från arbetsgruppens första dag var den inställd på ett gemensamt system med fri trafik över gränserna”, berättar Thomas Haug, norrman som 1966 tog anställning i det svenska televerket. Senare skulle han bli ordförande för det nya mobiltelefoniprojektet, för eftervärlden känt som Nordisk Mobiltelefoni, NMT.
Idén om trådlös kommunikation är gammal, men de tidiga system som utvecklades liknade mycket litet vår tids mobiltelefoni. De terminaler som förmedlade radiosignalerna var för tunga för att kunna bäras omkring och var i regel inbyggda i bilar. Den fördel trådlös kommunikation gav drev ändå fram mängder av landmobila radiokommunikationssystem under 1940- och 1950-talen. Som första land i världen lanserade det holländska televerket 1949 ett offentligt radiotelefonsystem som täckte hela landet.
I Finland utvecklade många företag på sextio- och sjuttiotalen små kommunikationssystem för myndigheter som räddningsverket, polisen och statsjärnvägarna, men även för företagare och andra. Mest framgångsrikt var systemet Autoradiopuhelin (ARP), som lanserades av det finländska televerket 1971. Trots att systemet var dyrt att använda, krävde manuell förmedling av samtal och länge var av halvduplex-typ (signalerna kunde inte överföras och tas emot samtidigt), växte antalet abonnenter till som mest 35 000.
Den framgångssaga som inleddes på Lofoten är uttryckligen en nordisk sådan. Initiativet togs från svenskt håll, men både till sin idé och i sitt genomförande byggde den på prestigelöst samarbete mellan länderna. Avgörande var att NMT-arbetet i stort gick under radarn för den officiella politiken: det var ett utpräglat ingenjörsprojekt där avgörande faktorer var att systemet skulle bygga på ett helhetstänkande och den absolut senaste tekniken.
Till första ordförande för NMT-gruppen utsågs Håkan Bokstam, till sekreterare Thomas Haug, båda representanter för det svenska televerket. Första mötet, den 14–15 januari 1970, höll gruppen i Televerkets lokaler i Farsta utanför Stockholm. Finländsk deltagare i detta möte – som skulle komma att följas av ytterligare över etthundra – var E. Jalli från det som då ännu officiellt hette Post- och telegrafverket.
Det första för gruppen att ta fram var en gemensam nordisk radiofrekvens. Från svensk sida förespråkades 250 MHz-bandet, men det användes av Nato och var därför omöjligt för Danmark och Norge. I stället föreslog danskarna och norrmännen 450 MHz-bandet, men det var i Sverige reserverat av försvarsmakten för användning i beredskap och krig.
”Efter långa förhandlingar nådde vi en kompromiss. Det svenska försvaret accepterade att vi disponerade 450 MHz-bandet under fredstid”, berättar Thomas Haug.
Två andra grundläggande frågor var hur systemet skulle kunna lokalisera var abonnenten befann sig och hur pågående samtal automatiskt skulle kunna kopplas från en basstation till en annan. NMT-gruppens benämning för abonnenter som rörde sig mellan basstationsområden var ”strövare”; de utgjorde 10–20 procent av de abonnenter som i sjuttiotalets början använde de befintliga manuella mobilsystemen.
För det förstnämnda problemet blev NMT-gruppens lösning det som senare skulle benämnas roaming (eng. roam = ströva, flacka omkring), dvs. systemet skulle automatiskt söka upp den mobilterminal som uppringningen riktades till. För detta behövde en databas skapas som kunde lokalisera alla abonnenter i systemet.
Bara tre år tidigare hade det svenska televerket i en stor utredning kommit till att en sådan funktion var onödig: man utgick ifrån att anropen till mottagarna skulle komma att ske huvudsakligen till ”i förväg känd plats”, eftersom de bilar som hade mobiltelefon inmonterad antogs tillhöra företag, och ”då är oftast resrutten känd” och därmed också mottagarens riktnummerområde.
För det senare problemet blev NMT-gruppens lösning en teknik för handover (eller handoff), dvs. samtal skulle kunna kopplas över till andra basstationer automatiskt under pågående samtal. Ingenstans i världen hade man löst det problemet.
I dag ses roaming och hand-over som självklarheter, men utgjorde i sjuttiotalets början alltså okänd mark.
Till exempel i USA innehöll AMPS, det mobilsystem som amerikanerna utvecklade under sjuttiotalet, ingen specifikation för roaming. Den amerikanska telefonjätten Motorola påstod ännu 1974 att roaming inte skulle kunna fungera. I stället tog fiffiga affärsutvecklare i USA fram en Roamers Guide för de tidiga mobilanvändarna, en katalog à 200 dollar med instruktioner för hur anrop och andra funktioner med mobiltelefonen skulle kunna genomföras på de 734 marknadsområden som USA var delat i. Den guiden var ”ett lika viktigt resedokument i USA som kreditkortet”.
Ännu en fundamental fråga var om mobilterminalerna skulle tillåtas vara bärbara (alltså inte fast monterade i fordon). I Danmark var bärbara stationer förbjudna med hänvisning till risken för att de ”i praktiken skulle kunna bli stationära” och därigenom störa TV- och rundradiomottagning. I Norge såg man däremot att bärbara stationer fyllde en viktig roll i fjällräddningstjänsten.
För NMT-gruppen var den självklara hållningen att få bort så många administrativa begränsningar och hinder som möjligt. Att mobiltelefonerna skulle kunna konstrueras i så liten storlek att de ledigt gick att bära i ena handen förutsåg dock inledningsvis inte ens NMT-gruppen.
Kanske är den viktigaste stunden i mobiltelefonins historia den januarikväll 1971, då NMT-gruppens ordförande Håkan Bokstam på ett hotellrum i Oslo sammanställde ett dokument med fjorton operativa grundkrav för det kommande systemet.
Dessa fjorton grundkrav, ”de fjorton budorden”, var resultat av diskussionerna i NMT-gruppen och kan i dag beskrivas som den stomme som hela världens mobiltelefoni, även de senare teknikgenerationerna, vilar på.
Bilden ovan visar de inledande punkterna i det maskinskrivna protokollet från NMT-mötet. Några centrala punkter är de här:
1. Systemet skall kunna utföra automatisk uppkoppling och taxering såväl till som från mobilstationen på grundval av valda siffror.
2. Samtal skall vara möjligt från mobilstation till godtycklig fast telefonabonnent inom samma land eller i annat godtyckligt land och vice versa.
4. Samtal mellan två fordon skall vara möjligt oavsett om dessa befinner sig vid samma basstation eller vid olika basstationer även om dessa ligger i skilda nordiska länder.
7. Systemet skall, om det är tekniskt och ekonomiskt möjligt, dels medge automatisk sökning av mobilabonnent i hemlandet och gärna även i de övriga deltagarländerna, dels också kunna registrera under vilken basstation abonnenten befinner sig.
8. Systemet skall, om det är tekniskt och ekonomiskt möjligt, medge automatisk överkoppling av pågående samtal från en basstation till en angränsande basstation då fordonet förflyttar sig mellan de båda basstationerna.
Med budorden formulerade och godkända blev NMT-gruppens nästa steg att involvera ”industrin”, det vill säga de företag som tillverkade utrustning för telefonbranschen. Om så många leverantörer som möjligt gavs incitament för att satsa på mobilmarknaden, borde man kunna utveckla tekniken, pressa priserna och öka antalet användare.
Ingen tänkte sig i det här skedet att mobiltelefoni skulle bli något storskaligt, än mindre att mobiltelefonin framöver skulle börja konkurrera med fasttelefonin. Ännu 1983 presenterade konsultföretaget McKinsey prognosen att marknaden för mobiltelefoni år 2000 globalt inte skulle uppgå till mer än en miljon abonnenter. I verkligheten nådde antalet abonnenter det året upp till 760 miljoner.
Ett exempel på hur NMT-gruppens nytänkande togs emot är det möte då industrirepresentanterna hade samlats. Thomas Haug berättar:
”Vi höll mötet på Televerket i Farsta i november 1971. Ett fyrtiotal företag från hela Norden hade representanter på plats, men vi tyckte ändå att mötet blev lite av ett fiasko. Så fort vi ville få mer konkreta svar på våra frågor var det ingen som ville yttra sig.”
”Först efteråt förstod vi anledningen. De var konkurrenter, och ingen ville gå in på detaljer i närvaro av de andra för att inte ge dem onödiga ledtrådar. Vi insåg att vi måste lägga om taktiken och träffade därefter leverantörerna en och en. Det blev en ohygglig mängd möten, som i hög grad handlade om att bygga förtroende. Det var viktigt att alla skulle veta och lita på att ingen gynnades av nationalistiska skäl”, säger Thomas Haug.
Från första början gjordes också klart att inga hindrande patent skulle tas. Tvärtom skulle allt vara öppet och fritt att begagnas och vidareutvecklas av andra teleförvaltningar och leverantörer. Operatörer gavs alltså fria händer att med ingredienserna i NMT etablera mobiltelefonlösningar var de ville i världen.
”Viktigt var också”, säger Thomas Haug, ”att vi aldrig såg mobilen som en lyxtingest för affärseliten och playboys. Kanske skulle den aldrig bli en sak för alla individer, men under alla omständigheter skulle den vara till väldig nytta för en stor grupp av affärsmän, hantverkare och människor som reste i jobbet.”
Höjer man blicken en aning, blir den nordiska dimensionen i denna vinnarformel extra tydlig. Tillgänglighet, transparens, allemansrätt, offentlighetsprincipen, öppen källkod är uttryck för ett nordiskt synsätt. Om kunskap görs tillgänglig, kan alla bidra och använda resultatet och avslöja buggar och föreslå förbättringar.
I en stor del av världen dominerar motsatt hållning. Man delar med sig endast mot betalning.
Senare, under åttiotalet, blev en oväntad effekt av den nordiska öppenhetsideologin att en del telekomaktörer påstod sig ha uppfunnit NMT-lösningarna en andra gång. Telekomlegenden Östen Mäkitalo:
”Till exempel hävdade Motorola patent för funktioner som redan fanns i NMT. Vi fick sätta oss och gräva i våra arkiv för att visa att de patent som Motorola hävdade redan var implementerade eller fanns beskrivna i offentliga handlingar i Sverige sedan lång tid tillbaka.”
Östen Mäkitalo, uppvuxen i Koutojärvi på den svenska sidan av Tornedalen, utnämndes 1968 till forskningschef på utvecklingsavdelningens radiosektion på det svenska televerket och kom formellt med i NMT-arbetet 1974. Han ger ett annat exempel på en främjande attityd:
”På Televerkets radioavdelning var ledningens utgångspunkt att tro på folk. Min chef [den nämnde] Carl-Gösta Åsdal förklarade att vi skulle tänka djärvt. En gång sade han mig att om jag lyckades i mer än 30 procent av mina experiment, så hade jag satt ribban för lågt.”
Detta kan verka överraskande med tanke på att de nordiska televerken, länge hopkopplade med postverken, var statliga, massivt bemannade och trögrörliga myndigheter som sällan eller aldrig förknippades med begreppet modernt ledarskap. I Finland hade Post- och telegrafverket på sjuttiotalet 45 000 anställda. Som medborgare var man inte ens betrodd att äga en telefonapparat, utan fick anhålla om att få hyra den.
Trots allt fanns i de nordiska televerken ändå respekt för teknikutvecklingen. I ett generaldirektörsperspektiv var det viktigt att i organisationen ta in unga entusiastiska ingenjörer, som fick tänka framåt och ta ut svängarna lite.
Säkert var det även till NMT-gruppens fördel att de nordiska samarbetsambitionerna politiskt stod på en höjdpunkt på sextiotalet. I april 1970 var de nordiska staterna bara dagar från att ingå en traktat, Nordek, om ett långtgående nordiskt ekonomiskt samarbete.
Samtidigt är Thomas Haug övertygad om att framgången med NMT berodde på att telefolket fick vara i fred för politikerna.
”Om politikerna börjar intressera sig för den tekniska utvecklingen och börjar bestämma om detaljer, går det ofta galet. Till exempel lade sig de nordiska politikerna i datanätsfrågorna, och där gick det som det gick, de nordiska bolagen misslyckades kapitalt gentemot de amerikanska konkurrenterna. Men mobiltelefonin sågs som marginell, därför fick vi vara i fred. Vi behöll vår frihet när det gällde att lösa problemen.”
Det officiella beslutet att NMT skulle antas som en nordisk standard fattades av 1975 års nordiska telekonferens. Två år senare gick de nordiska televerken ut med offertförfrågningar gällande basstationer och växlar för det kommande NMT-systemet.
Nu uppstod det kanske svåraste hindret under hela NMT-processen. Den enda växel som Östen Mäkitalo och de ledande i NMT-gruppen kunde tänka sig för NMT-systemet benämndes AXE, konstruerad av bolaget Ellemtel, gemensamägt av det svenska televerket och Ericsson. AXE var skalbar och hade mer ”intelligens” (datakraft) än någon konkurrent. AXE skulle komma att bli en av de största framgångarna i telekomhistorien, men om det visste man 1977 ännu ingenting. Den allra första AXE-installationen hos kund skedde just det här året i telefonverket i Åbo.
”På Ericsson menade man att AXE var överdimensionerad för mobiltelefoni. Att anpassa AXE för NMT skulle dessutom innebära extrakostnader. De som hade hand om AXE var kungar på Ericsson och de kunde inte förstå varför systemet skulle användas för något så perifert som mobiltelefoni”, enligt Östen Mäkitalo.
Hindret övervanns genom beslutsamt ingripande av Tony Hagström, som precis tillträtt som generaldirektör för det svenska televerket. I ett möte med sina nordiska generaldirektörskolleger, bland dem den lika nytillträdde Pekka Tarjanne i Finland, kom man överens om att försöka lägga upphandlingen på de nordiska leverantörerna.
Ericsson kröp till korset först när Tony Hagström hotade att lägga den svenska beställningen hos ett japanskt bolag: ”Jag var ju ny som generaldirektör och på Ericsson var man kanske inte van vid ett så fränt språk från Televerkets ledning. Allt meningsutbyte var verbalt. Det finns inget skriftligt om detta.”
Det finländska televerket ställdes inför ett särskilt dilemma. Växelbeställningen hade redan hunnit gå till det japanska företaget NEC.
”Vi insåg dock att detta skulle ha skapat stora problem för Finlands position i det nordiska samarbetet, så beslutet blev till sist att följa de andra”, enligt Matti Makkonen, som arbetade med NMT-frågorna i många år. Formellt ordnades saken genom ett tillägg i kravspecifikationen som gjorde att NEC:s växel på grund av ”administrativa anpassningskostnader” (hallinnolliset sovituskustannukset) skulle ha blivit dyrare än Ericssons.
Thomas Haug beskriver NMT-arbetet som ”ett enastående exempel på internationellt samarbete utan nationell prestige. Det var däremot en massa häftiga diskussioner mellan representanter för olika grenar av teletekniken, men det är en annan historia.”
Det svenska televerket kunde ibland ha 10–15 medarbetare involverade i NMT-uppgifter, och det norska televerket 2–3. Televerken i Danmark och Finland hade inte egna radiolaboratorier, men delade på kostnaderna och tog sig an andra typer av uppdrag. Finland bidrog framför allt i fråga om datalösningarna.
”Den syn vi alla hade var att det var underordnat vem som tog kostnaderna. Det var också en fördel att arbetsspråket var skandinaviska, det vill säga svenska, norska och danska om vartannat. I början uttryckte en finsk medlem a strong opinion against Swedish och skrev ett notat där han föreslog att gruppen skulle övergå till engelska. Men i takt med att gruppen sammansvetsades överkoms språkproblemet”, berättar Thomas Haug.
En verklig prövning för hans egen del blev det storskaliga systemprov som de nordiska teleförvaltningarna lät utföra för NMT-systemet sommaren 1978. Haug hade strax innan övertagit ordförandeskapet för NMT efter att företrädaren Håkan Bokstam tragiskt omkommit i en trafikolycka.
Radiolaboratoriet vid det svenska televerket hade inför testet gjort i ordning ett experimentbygge på Djurgården i Stockholm. Tre basstationer och ett tiotal mobilstationer stod beredda. För styrenheten togs för första gången mikroprocessorer i bruk. Ett stort antal fältprov hade genomförts, många hade klagat på de mystiska bilarna som körde runt på Stockholms gator i samband med testerna.
”Budgetmedlen i projektet var förbrukade. Det sista planeringsmötet före testet hade vi lagt i Luleå, då den finländska teleförvaltningen hade infört restriktioner för utrikesresor. Vi löste det genom att hämta upp de finländska representanterna i Torneå”, berättar Thomas Haug.
”De fyra ländernas radiochefer ställde sig nu och började ringa upp folk. Det första samtalet gick fel. Likaså det andra och det tredje. Antingen gick samtalen överhuvudtaget inte fram eller så gick de till andra mottagare än de avsedda. Jag fick generad konstatera det var nödvändigt att avblåsa testet.”
Radiochefen på det finländska televerket, Keijo Toivola, steg upp, NMT-gruppen förberedde sig på en utskåpning. Men Toivola sade att han var säker på att gruppen hade gjort ett gediget arbete och tillade: ”Och vi som jobbat på laboratorier vet att om något kan gå galet vid sådana här tillfällen, så går det galet.”
Felet visade sig bero på att några av de norska kollegerna strax före testet hade hittat ett obetydligt fel och gått in och rättat till det, vilket visade sig påverka hela systemet. När systemet återställdes, fungerade det perfekt igen.
Men ännu återstod principiella problem att lösa. Det var föreskrivet att uppringningen i NMT skulle fungera på samma sätt som vid vanliga telefonsamtal. Man skulle lyfta på luren och sedan slå numret. Folk skulle känna igen sig. Men vid fältproven fungerade detta dåligt. Uppkopplingarna bröts hela tiden.
Saken togs om hand av Laila Ohlgren, som 1972 hade börjat på Televerkets radioutvecklingsavdelning:
”Det tog åtminstone femton sekunder att slå numret. Medan bilen rullade fram hann oftast något hus eller träd komma i vägen så att terminalen hamnade i radioskugga, vilket alltså gjorde att alla siffror i telefonnumret inte nådde fram.”
Pingsthelgen 1979, strax innan specifikationerna inför NMT-systemet skulle fastställas, löste Laila Ohlgren problemet. Det gällde att vända på proceduren, dvs. slå numret först och ringa upp sedan.
”Eftersom varje mobiltelefon skulle förses med en liten mikroprocessor, skulle man kunna låta telefonen lagra inmatningen av siffror och göra uppkopplingen först därefter. Jag tänkte att säkerheten i uppkopplingen i så fall borde öka. Dessutom kunde man utnyttja frekvenserna bättre genom att dyrbar kapacitet inte behövde förbrukas under själva nummertagningen.”
Ett snabbt utfört test under helgen med ett otal uppkopplingar under bilkörning i Stockholm bekräftade att Lailas lösning fungerade. För detta skulle hon senare få det prestigefyllda Polhemspriset.
I absolut sista stund, innan systemspecifikationerna slogs fast, ändrades det reserverade nummersystemet för NMT-abonnenterna i Sverige från femsiffrigt till sexsiffrigt. Det skulle ju kunna hända i framtiden att alla de 99 999 numren i den femsiffriga serien skulle komma till användning.
Officiellt sattes NMT-systemet i drift i Televerkets växelstation i Hammarby utanför Stockholm den 1 oktober 1981, i Norge den 10 november, i Danmark och Finland i januari respektive mars 1982. Försmädligt nog blev det första landet med NMT-telefoni ändå Saudiarabien, en vecka före Sverige. Detta skedde som del av en större affär som Ericsson gjorde med Saudiarabien.
Inledningsvis rådde brist på terminaler för NMT-telefoni. I Finland lanserade Mobira, ett samarbete mellan Nokia och Salora, mobila telefoner i tiokilosklassen. I Norge presenterade företaget Simonsen en rent norskproducerad mobiltelefon som var bärbar, vattentät och vägde sensationellt lite, bara sju kilo.
Snart växte dock framgången för NMT på ett sätt som inte ens de största optimisterna hade förutspått. Redan innan åttiotalet var slut hade Sverige 250 000 NMT-abonnenter och övriga Norden lika många. Som mest i mitten av nittiotalet var antalet NMT-användare omkring 50 miljoner i hela världen.
Den riktigt stora triumfen för NMT:s konstruktörer följde dock efter att systemet blivit känt för de stora teleoperatörerna i Europa. Redan 1971 hade NMT-gruppen frågat om det var realistiskt att få till stånd ett mobiltelefonsystem på europeisk basis. Slutsatsen då var att det skulle innebära stora svårigheter att nå enighet om radiofrekvenser, signaleringssystem och annat och att arbetet med ett europeiskt system måste ske ”mycket långsiktigt”.
Nu blev ändå uppenbart att branschkollegorna på kontinenten förstått att man i Norden skapat något banbrytande nytt. Kanske var höjdpunkten det evenemang som ett antal representanter för NMT bjöds till i London den 23 juni 1982. Som högt aktade hedersgäster fick de höra cheferna på British Telecom och France Telecom offentliggöra planerna på en gemensam brittiskfransk NMT-tjänst.
För Thomas Haugs del kom dagen för Londonbesöket att bli minnesvärd också av ett annat skäl. Samma dag beslöt i Wien nämligen CEPT, de europeiska teleoperatörernas samarbetsorganisation, att tillsätta en grupp för att studera framtidens paneuropeiska mobiltelefonisystem. Gruppen skulle heta Groupe Spécial Mobile, GSM, och Thomas Haug utsågs till dess ordförande.
”Jag visste ingenting om det och var heller inte tillfrågad. Men någon vid Londonmötet informerade mig om att jag samma dag hade utsetts till ordförande i en ny arbetsgrupp”, säger Thomas Haug.
Vägen från NMT till GSM är en historia av lika omvälvande betydelse som vägen från konferensen i Kabelvåg till NMT-lanseringen i Hammarby. GSM kan i korthet beskrivas som en digital version av NMT, och med GSM skulle för första gången skapas en teknisk världsstandard, en process där Nokia blev en av de stora vinnarna.
Om det berättas i nästa nummer av tidningen.
Intervjuerna med de i texten nämnda gjordes av artikelförfattaren åren 2007–2009. Östen Mäkitalo avled 2011, Laila Ohlgren 2014 och Matti Makkonen 2015.
