Hembygdsforskarnas landskap

Snart är det den tiden på året när många stadsbor får tid att tillbringa någon semestervecka på landet i släktens hemtrakter. På vedbacken, i bastun eller på släktkalaset är det lätt hänt att det uppstår frågor om byns historia. Tidiga minnen och vaga berättelser behöver redas ut. I Vetil är det Marjatta Pulkkinen som får rycka ut och räta ut frågetecknen.

”Ja, jag hjälper gärna till om jag kan. Det är roligt att veta hur saker hänger ihop och kunna reda ut släktband, men jag minns inte alla detaljer själv nuförtiden.”

Hon är född 1931 och har ägnat en stor del av sitt liv åt att forska i Vetils historia. Med ett brinnande intresse för lokalhistoria har hon tillbringat åtskilliga timmar med att läsa Vetils kyrkböcker i mikrofilmsformat. Där har hon hittat uppgifter nedtecknade från och med 1673. Informationen kan vara mycket detaljrik, även om man ska ta den med en viss reservation.

”De tidiga böckerna var skrivna för hand och berättade mycket mer än bara namnen på födda och döda. Den tiden var nog helt olik vår tid på många sätt. Det kan man se bland annat när man läser vad folk dog av.”

Krig och svält

Vetils historia liknar många granntrakters historia. Det geografiska läget har gjort att finskt och svenskt har mötts i Vetils byar, och en viss dragkamp om vetilborna har pågått sedan 1600-talet mellan Jakobstad och Karleby.

Under 1600-talet blev många gårdar ödelagda, när de tidigare invånarna dog i Trettioåriga kriget eller av hungersnöd. Under året 1697 räknades de som dött av svält i Vetil i hundratal.

De miserabla förhållandena blev inte bättre under 1700-talet, i synnerhet inte under Stora ofreden när kosackerna red in i Vetil. Hundra år senare, när 1808-09 års krig rasade i Österbotten, fick vetilborna igen se sina matförråd och sin boskap bortrövad av ryssarnas armé.

I slutet av 1800-talet spred sig Amerikafebern till Vetil, något som ännu märktes 1918 vid uppbådet till inbördeskriget. Bland dem som inte reste till Amerika fanns Ilmari Luoma, Marjatta Pulkkinens pappa.

”Han stred i Karleby och drev bort ryssarna därifrån. När jag var liten brukade han sjunga när han stod och rakade sig. Han sjöng gamla soldatsånger från sin tid i inbördeskriget.”

Bandade intervjuer

Pappans sånger och berättelser tände dotterns intresse för historia och för skrivande. Förutom de lokalhistoriska texterna har hon också gett ut dikter i bokform.

”Många börjar forska i släktens historia när de blir gamla, men för mig tändes intresset redan som barn. Historia blev mitt favoritämne i skolan, och när jag var tretton år fick jag min första text publicerad i en tidning. Jag lade fram tidningen så att min pappa skulle se mitt namn under artikeln och han blev precis så stolt som jag hade hoppats”, minns hon.

Efter studierna vid Jyväskylä universitet återvände hon till hemtrakterna för att bli lärare. Vid sidan av arbete och familj fortsatte hon med sin släkt- och hembygdsforskning. För att komplettera informationen som stod i kyrkböckerna, intervjuade hon personer som kunde berätta om personliga upplevelser.

”Intervjuerna finns sparade på C-kassetter som fyller flera lådor”, berättar sonen Urpo Pulkkinen som hjälper sin mamma med vardagliga sysslor.

Forskningen utmynnade i texter om olika släkter i Vetil, bland annat Caino och Torp.

”Först skrev jag mest för min egen släkt, men sedan fanns det andra som var intresserade, så texterna fick större spridning. Jag har fått mycket respons och ingen har varit arg över min historieskrivning.”

Framgångar i sport

I Vetils byar har jordbruket genom åren varit den största näringsgrenen och det har också satt sin prägel på bygden. Den mest kända personen från Vetil i modern tid torde vara Esko Aho, statsminister i början av 1990-talet och motkandidat till Tarja Halonen i presidentvalet 2000. Även om han ofta förknippas med Kannus, växte han alltså upp och gick i skola i Vetil.

”Han syns ibland här i byn när han besöker sin far Kaleva, som bor där på andra sidan Röringesjön (Räyrinki)”, pekar Marjatta Pulkkinen.

Urpo Pulkkinen vill gärna lyfta fram Paavo Kotila, segrare i Boston Marathon 1960 och flerfaldig finländsk mästare i maraton. Kotila flyttade sedermera till Uleåborg, där man sedan 1979 arrangerat Kotilan lenkki, ett löparevenemang som är uppkallat efter Vetilsonen.

I Vetils historia finns även en koppling till Arsi Harju, guldmedaljör i kulstötning vid OS i Sydney 2000. Harju kommer visserligen från Kurikka, men hans morfar tränade kulstötning med kanonkulor som hittats i Vetil efter slagen mellan Otto von Fiandts trupper och ryska trupper 1808.

Den storyn kan mycket väl dyka upp i sommar hos någon hemvändare som står på släktgården och hugger ved. Då vet man vem man ska ringa.