Hund eller varg?

Av de hundratals frågor om naturen som jag årligen får är en överlägset vanligast och återkommer särskilt när det är snö på marken: Är detta varg? En bild av tassavtryck (en spårstämpel) bifogas och så hoppas man att jag har svaret. Men i nio fall av tio kan jag inte ge ett hundraprocentigt säkert svar.

Här ett försök att redogöra för varför frågan är så svårbesvarad, plus några konkreta tips om hur man själv kan försöka avgöra om det är en hund eller varg som tassat kring huset.

Det första man bör påpeka är att spårning är en betydligt svårare konst än man gärna tror. Långtgående tolkningar utifrån jämförelse av spårbilder på internet leder oftast fel. Att skilja på hund- och vargspår är dessutom extra svårt, eftersom det spårmässigt handlar om samma art. Spårstämplar av hund och varg är därför nästan identiska.

Spårets storlek är en viktig ledtråd, men vargarnas spår varierar mycket i storlek och det finns vanliga hundraser, som Leonberger och Sankt Bernhard, som kan ha betydligt större spår än varg. Dessutom kan spåren töa ut vintertid och bli större än vad de ursprungligen varit.

En annan viktig ledtråd är om samma djurs spår uppvisar tydliga skillnader i storlek. Hos varg är nämligen framfotsspåret oftast betydligt större än spåret från den mindre bakfoten. Vanligen visar vargens spårstämpel ett ”kryss” i mitten, bildat av mellanrummen mellan tådynorna och mellanfotsdynan (se bild). I regel saknar hundens spårstämpel detta ”kryss”, men inte alltid.

Vargens spårstämpel är dessutom oftast mer avlång än hos hundraser av samma storlek, vilkas spårstämpel har en mer rundad profil. Samma sak gäller för mellantårnas form, som hos varg är mer avlånga.

För att kunna avgöra med säkerhet om det är fråga om hund eller varg, måste man dock alltid göra en längre spårning. Detta är under barmarkstiden tyvärr oftast omöjligt, vilket alltid gör spårobservationer av varg sommartid svårtolkade. De viktiga kännetecknen här är att vargen har en målmedveten, rak och energibesparande gång, oftast i trav, medan hundar ofta springer och hoppar fram och tillbaka längs till exempel en skogsväg.

Även i relativt djup snö har vargen en otroligt lång steglängd, i djup snö kan man till och med förväxla vargspår med långa älgkliv. Ett stort spår på skogsväg som ibland far ner i diket och ibland fram och tillbaka längs vägen är däremot alltid ett tecken på att det kommer från en hund.

Blod i spåret är en annan ledtråd och tyder på hund, eftersom jakt- och sällskapshundar rätt ofta börjar blöda i tassarna under svåra skarförhållanden. Detta gäller inte vargen som har mer tåliga tassar.

Det torde inte vara någon nyhet att man på den österbottniska landsbygden kan få besök av varg på sin egen gårdsplan. Däremot kan det vara en nyhet för någon att man även kan stöta på stora hundspår långt ute i ödemarken, utan att man ser några som helst tecken på människor i närheten.

Detta gäller inte bara under den lovliga jakttiden, då jakthundar kan springa lösa och springa bort. Tyvärr finns det nuförtiden människor som motionerar sina storvuxna hundar genom att släppa ut dem året om längs ödsliga skogsbilvägar och låta dem springa efter bilen.

Det finns även ”djurvänner” som låter sina hundar vara lösa året om. Jag har själv varit med och avlivat hundar som jagat största delen av sin föda i naturen genom att slå rådjur eller harar. Att dra långtgående slutsatser på basen av var man hittar spåret är alltså inte längre möjligt, även om det kan användas som en av flera ledtrådar för att avgöra vilket djur som gjort spåret.

Sammanfattningsvis är spårning mycket svårare än vad gemene man tror, och att skilja mellan hund och varg är en alldeles speciell utmaning. För att komplicera saken ytterligare har vi i våra marker även lodjur, räv, farmräv, mårdhund och järv som man kan förväxla vargspåren med.

Vill man lära sig detta, finns ingen annan lösning än att ge sig ut i naturen och öva på spårning i praktiken. Spårning kan man nämligen inte lära sig genom att läsa böcker eller sitta bakom datorskärmen.