Som pensionär har man tid att motionera. Jag brukar åka cykel av och an från hemmet i Åbo till Runsala udde, en dagstur på omkring 30 km. Öns natur påminner om Mellaneuropa, ekskogen är planterad för länge sen. Det är Finlands varmaste område! Varje årstid är naturen ny och annorlunda; den liksom föds på nytt när årstiderna växlar. Runsala tycker jag är världens skönaste plats. Fågelsången på våren är magnifik, näktergalar och koltrastar i mängder. Stränderna pryds av pittoreska villor från 1800-talet och cykel/promenadvägen är ganska bred och asfalterad utom längst ut på Saronniemi udde.
På den smala delen utspelade sig följande drama:
Men lite medvind i ryggen får man bra fart med sin 24-växlade cykel. På stigen ut mot udden ser jag framför mig två unga damer med varsin mops (eller någon liknande hundsort) gående i samma riktning som jag. Jag drar i bromshandtagen, klingar i klockan, och damerna med mopsar makar sig snällt till höger. Jag kurvar förbi och fortsätter på höger sida.
Men då, på fel sida av stigen, rusar emot mig en liten lös hund (av okänd ras, låt oss kalla den Frippe) som tydligen är intresserad av mopsfröknarna. Frippe träffar mitt framdäck och studsar ner i det djupa diket. Jag lyckas undvika vurpa och stannar med slirande däck. Hundens husse kommer springande och börjar högljutt anklaga mig för att cykla alldeles för fort (sant, jag älskar fart), för att ingenting se när jag har solglasögen (fel, jag såg bra men hann ingenting göra). Han perklar över cyklister som trakasserar fotgängare. Jag tar ingen notis om detta utan hämtar upp Frippe från diket. Frippe ruskar relativt oskadd på sig och slickar min hand, så han är inte lika sur på mig som sin husse.
Jag förklarar för Frippes husse att om han i fortsättningen tänker släppa hunden lös, så måste han först lära den att skilja mellan höger och vänster. Han förklarar att hans kloka hund nog vet skillnaden, men att de bägge mopstöserna tydligen väckte Frippes begär efter vänsterprassel. De unga damerna som hunnit upp oss deltar inte i dispyten, men de påpekar att det är förbjudet att släppa hunden lös.
Därefter fiskar damerna upp var sin smarttelefon och börjar jaga Pokemoner. I jaktens iver vinglar de med sina mopsar till vänster och höger över stigen helt slumpmässigt utan att se sig för ett dyft, så när jag återvänder från udden en stund senare tvingas jag på nytt dra en tvärnit så att gruset sprutar, för att inte få mopsar på mitt samvete. Hur många Pokemoner jag krossar har jag ingen aning om…
