Ingen kan begära ensamrätt till sanningen

Svenolof Karlsson är välkänd som journalist i energibranschen i Finland och Sverige, efter många artiklar inom energiområdet i den svenska affärstidningen Dagens industri och energibranschens egen nyhetssajt Second Opinion.

För Katternötidningen har han skrivit sedan det första numret 2005 och varit ett viktigt bollplank för mig i de redaktionella frågorna. Här vänder vi på rollerna, så att jag intervjuar honom i stället för han mig. Hur ser han som professionell journalist på kritiken att Katternötidningen gett plats åt kritiska röster i klimatfrågan?

– Stefan Storholm

Stefan: Minns jag rätt, var det jag som engagerade dig i klimatfrågan när jag 2007 undrade om du kunde presentera den då aktuella fjärde IPCC-rapporten i Katternötidningen. Den gången sade du nej och hänvisade till att du hade för lite kunskaper i frågan.

Precis, men det blev startskottet till att börja fall läsa in mig på ämnet. Redan tidigare hade jag reagerat på att man på en del håll så frenetiskt försäkrade att science is settled, att diskussionen var över. Det var inte ett sunt förhållningssätt, och ett par år senare visade Climategate inför öppen ridå att klimatforskarsamhället hade väsentliga inslag av fuskkultur och var starkt politiserat.

Samtidigt blev Climategate ett exempel på att många medier abdikerat som kritiska granskare. Hade det gällt något annat ämne hade rubrikerna varit stora och de ansvarigas huvuden krävts på fat. Framför allt nonchalerades Climategate av media i länder som Sverige och Finland, uppenbart har man här svårt att ta till sig tanken att också ”goda” krafter kan vara korrumperade.

Stefan: Har media ett särskilt ansvar, menar du?

Ja. Att människor drivs av opportunism är förståeligt, likaså att forskare vill ha uppmärksamhet för forskningsanslag, och att politiker söker argument som gör att de får röster i val. Därför är det så viktigt att de granskas i det de säger, förutsättningslöst, och särskilt när de menar sig ha ensamrätt till sanningen.

Stefan: Varför har media svikit?

Ett svar är säkert att ytterst få journalister har en naturvetenskaplig utbildning. Ett annat att journalistkåren präglas av grupptänkande. Särskilt yngre journalister verkar ha svårt att se igenom den ”gröna” ramberättelse (”narrativ” med ett fint ord) som uppenbart präglat många av dem.

Jag har inte sett motsvarande siffror för Finland, men i Sverige visade journalistprofessorn Kent Asps senaste undersökning att 65 procent av journalisterna med bevakningsområdet politik/samhälle sympatiserade antingen med Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. För radions och tv:ns del var siffran ännu högre. Sådant återspeglas självklart när journalisterna bestämmer vad som är en nyhet.

Jag hävdar också, mot bakgrund av vad jag själv upplevt, att journalister med aktivistisk läggning ofta söker sig till positioner där de kan sätta sin prägel på miljö- och klimatbevakningen. Journalister stör inte gärna kolleger med kritik, så den som mutat in ett område kan ofta agera informationspolis inom det.

Dessutom agerar även media opportunistiskt. Att presentera nyheter som alarm, hot och katastrofer sänker tröskeln för att de ska bli lästa. Man berättar egentligen samma historia om och om igen, bara byter ut namnen på hoten och dem som uttalar sig. Men allvarligast är att medier portar dem som ifrågasätter – man bryter flagrant mot de pressetiska regler man själv hänvisar till.

Stefan: Har vi i Katternötidningen också varit ensidiga?

Jo, efterhand har det blivit en sådan effekt. Vi har bjudit in gröna politiker, men det verkar vara en taktik från den sidan att undvika debatt. Vägrar man att möta åsiktskonkurrenter, tänker jag att man får stå sitt kast.

Suomen Kuvalehtis artikel nyligen uppfattar jag som ett rent övergrepp. Man försöker med en storstadsarrogant attityd skrämma landsbygdspolitikerna att stoppa sådant som inte bekräftar den ”gröna” världsbilden.

Stefan: Varför kopplas klimatfrågan ihop med energifrågan?

Klimat- och energipolitiken har efterhand blivit olika sidor av samma mynt. I stort sett allt inom energipolitiken motiveras med klimatargument, så energibranschen är så illa tvungen att försöka tolka sin egen verklighet med den utgångspunkten.

Stefan: Du har som journalist lärt känna energibranschen väl. Hur uppfattas klimatpolitiken i energibranschen?

Min bild är att man framför allt är uppgiven. Inte för att man kanske ifrågasätter klimathotet, utan för att man ser att logiken i klimat- och energipolitiken inte stämmer. Till exempel genom subventioner som inte är rationella eller förutsebara och som slår sönder fungerande strukturer. För energibranschen handlar den dagliga och mycket konkreta utmaningen om att få energisystemet att fungera effektivt varje dag, timme och minut, men ofta gör politiken detta omöjligt.

Stefan: Kan du ge ett exempel?

Ta vindkraften. Den har absolut fördelar i vissa lägen, men den ofrånkomliga nackdelen är att den producerar el slumpmässigt. Med andra ord måste man ha annan produktionskapacitet i beredskap för användning när det inte blåser. Man subventionerar dyrt in vindkraft och måste ändå hålla de gamla anläggningarna kvar. Vad är vinsten med det?

Det tydligaste exemplet är Tyskland, vars energiomställning länge hyllades som en stor grön framgång. Vad har man fått? En enorm överproduktion av el när det blåser, till astronomiska kostnader, och en kader av kolkraftverk som får gå på tomgång för att ta över elproduktionen när blåsten avtar. Och Tysklands koldioxidutsläpp – ja, de har inte sjunkit efter 2009.

Det här enkla faktumet, att vindkraften fungerar bara ibland, försöker man ofta dölja genom utsagor av typen att ”vindkraften försörjer si eller så många hem med el” – man lägger inte till den nödvändiga bisatsen ”när det blåser”. Man utnyttjar människors okunskap.

Stefan: Hur ser du på fossila bränslen?

Det är bra om de kan ersättas, men man måste erkänna svårigheterna. Fossila bränslen utgör i dag över 80 procent av världens energianvändning, även i ett land som Tyskland, det krävs generationer för att bygga ett helt fossilfritt energisystem. Satsa på forskning, typ energilagring. Det här är inte en fråga som avgörs genom åsikter, utan med ny teknik som är tillräckligt billig.

Stefan: Hur stort är klimathotet?
Det beror på vad man lägger in i begreppet. Världen är full av hot, men de behöver bedömas enligt en skala. De mest reella är i min värld sådant som pandemier och kärnvapenkrig. Ser man till hur människor uppfattar saken globalt, inte bara i Sverige och Finland, rankas klimatfrågan lågt jämfört med annat. Se FN:s globala undersökning i saken här intill.

Min erfarenhet är att hotbilderna falnar i takt med att kunskaperna växer. I fråga om klimatet finns numera empiriska fakta som ger en hygglig vägledning. Under industrisamhället har växthusgaserna i atmosfären ökat med en sammanlagd koldioxidekvivalent (när alltså effekten av alla växthusgaser konverteras till en koldioxideffekt) på 80 procent. Trots det har temperaturen globalt stigit med bara 0,8-1 grader, och då kan också naturliga variationer (uppvärmningsrekyl efter ”lilla istiden”) behöva räknas in som en temperaturhöjande faktor. Detta indikerar inte en hög klimatkänslighet och motiverar inte ett högt alarmistiskt tonläge.

Stefan: Varför säger klimatexperterna i TV inte så?

Därför att dessa ”experter” inte är representativa för den vetenskapliga debatten. Jag har följt den tillräckligt noga för att veta att konsensus bara finns i vokabulären hos dem som driver politiska agendor. Tvärtom förs en tuff debatt bland klimatforskare, och trots enorma forskningsinsatser råder stor osäkerhet i centrala klimatfrågor. Om vetenskapen är avgjord, kan IPCC inte behöva 1535 sidor i sin vetenskapliga rapport för den osäkra slutsatsen att klimatkänsligheten troligen ligger någonstans i intervallet 1,5–4,5 grader.

Stefan: Vid sidan av din journalistiska erfarenhet har du också erfarenhet av det politiska livet…

Jag arbetade i närmare sju år som tjänsteman på Nordiska rådets presidiesekretariat; mitt anställningskontrakt skrevs på av den tidigare norske statsministern Jan P. Syse. Min uppgift var att läsa allt som politikerna sade i talarstolen och att redigera deras texter. Jag skrev också en del underlag till tal som politikerna höll. Det gav mig respekt för att politikeruppdraget är svårt. Men också lärdomen att politik förutsätter en opportunism där fakta ibland blir mindre viktiga. Med den här erfarenheten i bagaget är jag kanske inte så lättduperad av fagert politiskt tal.