Den svåra frågan gäller Johanna, de möts under eldiga kyssar och med tårarna strömmande
Året är 1808 och platsen är Jakobstad. Den sjuttonårige Eric Gustaf Ehrström är i hemtrakten efter första årets studier vid Åbo Akademi. Som många andra studerande sommarjobbar han som informator, alltså som hemlärare i välbeställda hem, denna sommar hos köpmansfamiljen Lundmark. Han är uppenbart välsedd också i andra borgarfamiljer i Jakobstad, som Lindskog, Malm, Roos och Molander.
Eric Gustaf är språkbegåvad. Oräknat skolatinet och grekiskan talar han redan fem språk väl, svenska, finska, tyska, franska och ryska – det sistnämnda ovanligt vid denna tid, ett av de ämnen han studerat vid akademin.
Eric Gustaf är född i Larsmo, där hans far Anders vid sonens födsel 1791 varit kaplan i fyra år. 1805 har familjen bytt hemort till Kronoby, efter att Anders Ehrström fått kaplanstjänsten där. Eric Gustaf är äldst i en syskonskara på åtta barn, mamman Anna Maria Reinius hör till en välkänd österbottnisk prästsläkt.
1808 är i Sveriges östra riksdel ett år av krig, och orsaken är Napoleon Bonaparte, kejsare av Frankrike sedan fyra år. I Tilsit har han och Rysslands tsar Alexander I sommaren 1807 ingått ett fördrag som bland annat förutsätter att den senare ska lyckas få med Sverige i den pågående franskdrivna handelsblockaden mot Storbritannien. Den svenske kungen Gustaf IV Adolf uppfattar Napoleon som Uppenbarelsebokens odjur och vägrar, med följd att Alexander låter ryska trupper anfalla Finland i februari 1808.
Kriget går illa för Sverige, vars fältarmé snabbt retirerar mot Uleåborg. Fästningen Sveaborg har rykte som ointaglig, men den 6 maj ger kommendanten Carl Olof Cronstedt över fästningen till fienden utan strid. I juni inleder den svenska huvudarmén en motoffensiv längs den bottniska kusten, bland annat tvingas ryssarna utrymma Nykarleby den 24 juni och dra sig söderut efter en mindre strid med styrkor ledda av von Döbeln.
Så är situationen, då Eric Gustaf Ehrström får ett erbjudande.
Enligt dagboken går det till så här:
Det var den första Julii och en den skönaste sommardag. Jag hade åter mina disciplar [elever] som haft midsommars låf, och emellan jag var sysselsatt med dem, satte jag i ordning de örter den goda Mamsell Molander skänkt mig. Om aftonen gick jag, tillika med henne ut at promenera, för att höra på Musiken som Savolax Regements Musikanter kl. 9 skulle hålla. Då vi hade hört den gingo vi in till doktor Lundmark, och fördrefvo där en stund.
En viss Kapten Tigerstedt, Regementsqvartermästare vid Savolax Regemente var där. Vi talte om hvarjehanda ämnen, och däribland om kommissariatet. Helt á propos frågte han mig om jag ej ville emottaga en civil syssla vid arméen? ”Ja gärna” svarade jag nästan utan vidare eftertanke och betänkande. Han sade då det Regementets kommissarie sysslan vid Savolax Regemente vore ledig, och erböd sig att skaffa mig Grefve Cronstedts constutorial [skriftlig bekräftelse]. Jag tänkte ej vidare derpå, vi skämtade en liten stund öfver några lustiga händelser, och åtskildes efter ömsesidiga komplimenter.
Vad har Eric Gustaf egentligen lovat? Ska han verkligen avbryta den behagliga sommarvistelsen i Jakobstad för att följa med den svenska armén mot osäkra mål? Ett starkt argument för att avstå från saken är det trevliga umgänget med några av döttrarna i stadens familjer, där Sofie Lindskog, Maria Malm och framför allt Johanna Molander är föremål för Eric Gustafs intresse.
I armén kan man emellertid vinna ära. Visserligen är det ett civilt uppdrag som Eric Gustaf erbjudits, men det skulle i varje fall ge honom goda chanser att få uppleva en strid. Helst skulle han som två av hans studiekamrater bli officer – den ena hade strax blivit fänrik och den andra löjtnant. Ett argument är också lönen, det erbjudna gaget på 2 riksdaler och 12 skilling riksgäld om dagen skulle finansiera i varje fall en termin vid Åbo Akademi.
Eric Gustaf kommer till att han måste låta sina föräldrar få veta om saken. Han sätter i väg mot Kronoby med hästskjuts, vilket först för honom söderut till Sundby – ingen väg leder vid denna tid österut ut från den av hav och vattendrag omgivna staden Jakobstad.
Kl. 3 om morgonen befann jag mig hemma i Kronoby på mina föräldrars gård. Alla såfde ännu, men emedan farstu dörren var stängd nödgades jag klappa, och min Far vaknade först och kom straxt och insläpte mig. Han var förvånad öfver mitt beslut at resa och gaf tydligt sitt missnöje till känna. Min Mor tycktes ej vilja tro det, hon gjorde mig inga direkta förebråelser, men de indirekta som undföllo henne smärtade mig obeskrifligt och jag var nära att lofva at aldrig mera tänka på någon krigsresa.
Morgonen derpå togs saken å nyo i öfvervägande och ändteligen fick jag deras tillstånd at resa, men jag måste först aflägga et heligt löfte at icke bli Officer. Detta var en verklig uppoffring; mitt förnuft gillade den men mitt begär efter ära, och min kärlek tadlade den högt. Jag tog afsked – en barnslig tår tillrade på min Fars och Mors händer. Jag kyste åter bort den och reste. Men i stället för det jag kommit landvägen reste jag nu tillbaka sjövägen. En god vind fyllde seglen och kl. 1 var jag åter i Jakobstad.
Helt klart har Eric Gustaf social talang. På kvällen bjuds han av Tigerstedt till ett ställe där han samlat några av sina vänner. Man dansar och dricker till midnatt och Eric Gustaf föreställer sig redan som krigare. När man börjar sjunga, går han in i en kammare och skriver en sång i två verser. Dessa repeteras sedan flera gånger av de sjungande officerarna och de flesta av dem presenterar sig för att bli bror och kamrat med Eric Gustaf.
Men den svåra frågan gäller Johanna. Eric Gustaf bedyrar henne sin kärlek i ett avskedsbrev, ger henne ett litet guldhjärta för att hon ska påminnas om att hans hjärta alltid slår för henne, de möts under eldiga kyssar och åtminstone för Eric Gustafs del även med tårarna strömmande. Sedan bär det av.
Soldaterna voro uppställda på Torget, och så snart kl. slog ett begynte de at marshera ut under musik af: Gläd dig af lifvet. Den som ej sett en sådan scen kan ej föreställa sig huru rörande den är. Sofie Lindskog stod i sitt fönster och Johanna bredvid henne, jag nyttjade detta tillfälle at ännu en gång vinka dem begge farväl.
Följande dag ankommer Eric Gustaf till Alajeppo (Ytterjeppo), och blir vittne till en militärisk scen, inte den behagligaste. Soldaterna är uppställda och håller fältandakt.
Sedan detta var skedt framfördes en annan soldat och frågtes om han stulit de pengar som honom påbördades, och som blifvit fundna i hans kappa. Han svarte: nej. Derpå framtogs en trumma, han lades tvärs öfver den, och så begynte en annan soldat att slå honom med spön. Han hade ej fått många slag [förrän] han bekände.
Gustaf Adolf Tigerstedt, vid denna tid 35 år gammal, börjar snart bete sig besynnerligt. Det dricks och spelas ymnigt bland många officerare, Eric Gustaf noterar att det ofta är ”temmeligen skymt i öfra våningen” hos hans chef. I berusat tillstånd beskyller Tigerstedt allt som oftast Eric Gustaf för att vara oduglig, vilket sårar dennes känsliga hjärta. Vid sidan av räkenskaperna åtar han sig också att övervaka regementets proviantering, vilket ger honom rätt att använda häst och åkdon. Men ledsammare göromål än proviantering finns inte, konstaterar han.
Kriget 1808 är unikt såtillvida att stora skaror av bondebefolkningen deltar i gerillaaktioner mot ryssarna, inte sällan framgångsrikt. Eric Gustaf beskriver bondesoldaterna, som han iakttar utanför Nykarleby, i ironisk ton:
Då vi ätit fingo vi höra et buller på Landsvägen, vi gingo dit och fingo se en hel sqvadron bönder ridande på kosack hästar som de tagit. De trodde sig vist icke sämre än Argonauterna sedan de bortröfvat det gyllene skinnet från Kolckis.
Vid ett senare tillfälle beskriver han hur en större grupp bönder fått tillstånd att bära sabel efter att ha utmärkt sig i strid mot ryssarna:
De gingo med en betydande min efter gatan och iakttogo en i sitt tycke värdig stolthet i sitt uppförande. Den ena hade Rysk sabel, den andra Svensk, den tredje en stor köttknif. Den ena bar den med axel, den andra med lifgehäng, den ena till höger, den andra till vänster o.s.v.
Gruppens ledare bär en urgammal österbottnisk officersjacka och kallar sig efter den kapten som varit deras anförare, Ridderhjerta.
De andra nämnde sig i likhet dermed en Kråkhjerta, Skjörhjerta, Kruthjerta, Kulhjerta o.s.v. Theseus bröstade sig vist icke så mycket, då han efter återkomsten från Kreta gick på Gatorna i Athen, som dessa på gatorna i Nykarleby, sedan de tagit några kosacker.
Den 13 juli börjar det hända saker. Ett fältslag verkar vara förestående i Kauhava och soldaterna marscherar i väg åt det hållet. Trossen ligger kvar i Härmätrakten och Eric Gustaf förväntas stanna kvar för att bevaka regementskassan. Men han brinner av längtan att få se en strid och gömmer kassan under andra saker, som den saktmodige soldaten Löf lovar hålla under bevakning. Sedan hyr Eric Gustaf häst och sadel och rider i väg mot Kauhava. Han hinner ikapp trupperna och håller sig ett litet stycke efter dem för att inte bli igenkänd.
Armén på 3 400 man marscherar under Carl Johan Adlercreutz ledning vidare mot Lappo. Här, från den ås som ligger strax norr om kyrkbyn, har Eric Gustaf utsikt över hela trakten och kan beskåda sin efterlängtade batalj.
Frugtbärande åkrar, och et stort antal bondbyar utgjorde den af en skön å genomskurna dalen. På en åker syntes en Rysk infanteri linie af vid pass 5 000 man, som sagta marscherte oss närmare. På andra sidan var en linie kavalleri som med sina stolta hästar rykte et stycke fram, och stannade. Midt emot stod vår infanteri linie 2 000 man, och våra dragoner redo fram och tillbaka, färdiga at vid signalen gå till anfall, som furier ila mot fienden. Musiken skallade häftigt, soldaterna väntade otåligt. Paff så smällde det med et hemskt dån och ingen musik hördes mer. Den ena muskötter salfvan efter den andra, och snart hördes ej annat än smäll på smäll, då och då förhöjda af et dundrande kanonskott, och vid pauserna hördes förfärliga skrik och rop från alla sidor.
Röken begynte sedan at samla sig, dock ej ännu nog för at skymma den blodiga scenen på fältet. Här störtade en Husar och Dragon som villdjur på varandra – där svängde en kosack sitt långa spjut, och kastade den med otrolig häftighet mot bröstet af en Svensk, men snart var ock han sjelf slagen af hästen, utsträkt på marken, genombårad, en rykande blod strömmade ur hans sår, färgade fiendens svärd och bestänkte hans kläder. Här föll en krigare för en kula, där en annan, här qvidde en om sitt afskurna ben, där en annan om sin stympade arm. Där krälde en liksom ursinnig om kring, och upgaf andan med de grufligaste ansigtes rykningar och nu lågo de alla förtrampade af de genom våra kanoner i oordning bragta Ryska trupperne. Deras batterier vid kyrkan voro förstörda, och de sjelfva begynte draga sig tillbaka. Et detachement af våra marcherte efter med rysligt glada Hurra rop, och smickrade sig med at vara utom faran, då det hastigt small till ifrån den just vid vägen liggande rågåkern, och en hop av dem lågo utsträckta på marken.
Ryssarna har förlorat slaget, och Eric Gustaf får bråttom att ta sig tillbaka till trossen och regementskassan. Vid ett tillfälle blir han vare tre ryska soldater strax framför honom. Han stelnar till men får nu nytta av sina språkkunskaper genom att på ryska fråga dem var överstelöjtnant Zafronov finns, han har ett ärende till denne. Soldaterna pekar ut riktningen, och Eric Gustaf sätter till synes i väg åt det hållet.
Nu hade jag sett nog, med blödande hjerta vände jag tillbaka, kom lyckligt fram kl. 5 om morgonen, och fann Löf såfvande vid Regements kasse skrinet. Jag sjef kröp tyst in genom et öppet fönster i et rum, och lade mig at såfva.
”Min önskan att bli officer hade varit livlig, en blick på stridsplatsen utplånade den nästan helt”
Ett par dagar efter slaget är Eric Gustaf tillsammans med en artilleriofficer på plats på valplatsen (slagfältet) i Lappo.
Den gaf en ohygglig anblick. Öfver alt var marken och säden nedtrampad, här och där låg ännu en stympad arm, et afskutet ben, här och där torkade bäckar af blod, här och där några blodiga kläder. En svart illa luktande rök uppsteg ännu ur de förbrända lämningarna af byn som Ryssarne tänt. Min önskan at bli Officer hade under bataillen stundom varit ganska liflig, en blick på valplatsen utplånade den nästan helt och hållet.
Några dagar senare är Eric Gustaf i Nykarleby för att få sina räkenskaper granskade av arméns kommissariat. Här möter han en högst oväntad besökare.
Jag träffade en Engelsk Lord, som nyligen kommit hit från England, endast för at se en batalj. Detta ansåg jag som et rättfärdigande för mitt förhållande i anseende till Lappo affären; skall icke jag som var så nära förlåtas min nygirighet [nyfikenhet]. Jag reste ju blott 2 3/4 mil för att få se en batalj, då han ifrån England begifvit sig hit drifven af samma slags nygirighet.
Namnet på denne engelsman är John Fiott, för eftervärlden bättre känd som John Lee. Vid besöket i Österbotten är han 25 år och utbildad matematiker. Han kommer med åren att ta emot flera stora arv, göra mängder av resor genom Europa och Mellanöstern, bygga ett eget astronomiskt observatorium och bli en av grundarna till Royal Meteorological Society och under en tid dess president. En månkrater är namngiven efter honom.
Den 29 juli skräms Eric Gustaf av en incident. Han passerar Tiistenjoki i stark dimma då han bryskt stoppas med krav på ett uppge lösenord. Han känner inte ens till bruket av lösenord och får en bajonett mot bröstet. Av dödsångest ropar han av alla krafter ”God vän”, bemöts av skratt för sin räddhågas skull och får passera.
Efter detta månar Eric Gustaf om att hålla sig informerad om både Ordet, Lösen och Fältropet, vilka bestäms av befälhavarens adjutanter. De tre identifikationsorden väljs tydligen ofta som påminnelse om någon för dessa herrar intressant händelse, som ”Sofi – Jakobstad – Hyvä” eller ”Charlott – Pedersöre – Kaunis”.
En annan bekantskap gör Eric Gustaf i Anna Maria Hedman, som beskrivs som jungfru till greve Cronstedt, med förnamnet Johan Adam, överste och chef för Savolaxbrigaden.
Jag hade idag tillfälle at se Grefve Cronstedts jungfru Anna Maria Hedman. En glädje flicka som jag i Jakobstad mycket hört omtalas, men aldrig sett. Major Ehrnrooths betjent och hon viste mycken associablité, och gingo kl. 9 om aftonen ut at spatsera för att njuta af alla de behag naturen kan skänka. – Då de kommo tillbaka blefvo de af vakten anropade, och som de ej kände ordet eller lösen, blefvo de införda i tältet där vagten låg, och måste således med en ganska vedervärdig natt pligta för aftonens nöjen.
Några dagar senare, medan Eric Gustaf är sysselsatt vid sitt bord med räkenskaperna, kommer jungfru Hedman och sätter sig med en söm bredvid hans bord och försöker roa honom med sin konversation.
Hon berättade mig tusen små saker och händelser, och ehuru jag ej svarte var hon likväl ej så höflig at hon skulle lämnat mig allena. Ibland annat omtalte hon det hon sett en min bror som har condition i Jakobstad och bor hos Fru Molander, och at han var mig mycket lik. ”Jag såg väl honom”, fortfor hon, ”ehuru jag aldrig talte med honom, men at det var en altför beskedlig Herre sade de som kände honom, och icke tror jag han var så alfvarsam som Herr Regements Kommissarien.” Jag slog upp et gapskratt utan att likväl underrätta henne om at det var just jag sjelf. Då alla andra ämnen voro uttömda begynte hon at tala om Grefve Cronstedt, huru han är god oagtadt sin alfvarsamhet. ”Det är då förmodligen derföre han så mycket håller af Er” svarade jag, med den mäst ironiska ton jag kunde. Hon upptog detta i början för något slags galanteri, men då hon litet besinnade sig steg hon hastigt opp, gick ut och smällde igen dörren efter sig, så at jag nu tror mig vara befriad från något vidare besök af henne.
Den 13 augusti får Eric Gustaf möjlighet att vistas tio dagar på permission i Jakobstadstrakten. Han får ett sorgebesked, Johanna har gjort slut och förtvivlan intar hans själ. Han besöker föräldrarna i Kronoby och överraskas på båtresan från Jakobstad till Hästölandet av en hastigt uppkommen storm, som kastar vit fradga in i båten.
Tillbaka hos armén upplever Eric Gustaf på distans slagen i Kuortanebyarna Ruona och Salmis. En händelse gör stort intryck: han möter en dödligt sårad löjtnant, som har ansiktet så sönderskjutet att han inte identifierar vem det är fråga om förrän denne själv berättar att det är fråga om hans vän Ståhlhandske.
Efter dessa slag ger sig den svenska arméns huvudstyrka, på befallning av överbefälhavaren Klingspor, åter på reträtt. Man passerar Ylistaro och Lillkyro, där Eric Gustaf besöker sin morbror, kyrkoherden Gabriel Rein, och därefter Vörå, där han träffar en pratsam läkare, Nordberg, som skryter våldsamt på ett medikament som bara han har tillgång till, epikakuanna, mera känt som ipecacuanha eller kräkrot.
På kvällen den 13 september har Eric Gustaf hunnit till Gunilack, där han övernattar. Samma dag har von Döbeln, efter att ha stigit upp från sin sjuksäng, vid Jutas slagit general Kazatjkovskijs trupper och därmed hindrat denne att stänga av den svenska arméns reträttväg norrut.
Nu är det dags för krigets största slag, som definitivt avgör kriget. Eric Gustaf beskriver sina upplevelser för den 14 september bland annat så här:
Så snart vi vaknat drucko vi åter kaffe, och under det vi sutto och pratade vid kaffebordet bestående av bergshäll hörde vi kanon skott från Oravais. Jernefeldt [fältväbeln Johan Adolf Järnefeldt] och jag reste dit. 1/8 mil från Bataljen träffade vi en Rustmästar Heselius af vår Bataljon, som ämnat sig till sitt Kompani, men då han hörde kanon skotten, tog det vissa för det ovissa och blev tappert qvar vid trossen. Jag böd till alt för at på ret sätt förmå honom komma med till Bataljen, men icke en gång den för krigsmän så vigtiga äran förmådde honom at lämna sin säkra plats. Jag gick då allena fram till Bataljen, och såg ifrån en kulle hela tillgången.
Slagets förlopp finns redovisat på många håll. Eric Gustaf skriver i dagboken hur han från en bergsklint följer det rysliga skådespelet och hur svenskarna vid sjutiden på kvällen är i full reträtt efter att ha förlorat inalles 1 000 man. Tillsammans med Jernefeldt har han tänkt övernatta i en närbelägen gård, men den hastiga och oordnade reträtten får dem att ta sig till Munsala, där de i ett torp i kyrkbyn slumrar några timmar på en bänk.
Följande dag är det skönt och vackert väder, men djup ödesmättad tystnad härskar överallt i Munsala. Vid Nykarlebyälven är Eric Gustaf och hans reskamrater nära att bli skjutna av misstag. I staden väntar alla på ryssarnas ankomst och är sysselsatta med att rädda så mycket av sin egendom som de kan. Många är på väg till holmar i skärgården för att undkomma de annalkande ryssarna.
Den 17 september är Eric Gustaf i Jakobstad, lunchar hos Molanders och dricker kaffe med Sofie hos Roosens. Plötsligt är läget i staden panikartat:
På en gång sågo vi hela gatan full af folk; Officerare, Proster, Soldater, Dragoner, proviant och sjukkärror, alt skyndade norr åt stan i största förvirring.
En livgardist berättar att han vänt om när han skymtat kosacker på infarten söderifrån in till Jakobstad, den enda som finns för den som vill ut till landsvägen.
Ack min Gud, hvad skola vi nu då göra? Gifva sig fången? Jag ägde ej mer än de kläder jag hade på mig, och 4 RD i fickan. Resa sjövägen till Kronoby? Hvart skulle jag då lämna min häst, som var af 80 RD:s värde. Med et ord jag var i et non plus [nödläge] och begynte redan gjöra en plan at rida genom skogen, och helt och hållet öfverlämna mig åt ödet, då en gammal gråhårig man kom till mig och sade at vi kunde efter en gångstig komma till Kråknäs [i Katternö by], hvarest då Svenska Högqvarteret var. Glädje lyste i allas ögon, sedlar rägnade i Gubbens mössa som han höll i handen, och vi ilade ut genom stadsporten utan at veta hvart vi skulle taga. Till all lycka träffade vi där en bonde som åtog sig at för 6 RD följa med som vägvisare.
En hel hop dragoner och trosskuskar, alla till häst, beger sig i väg med gubben och Eric Gustaf främst. Det verkar som att ingen mänsklig fot före dem har beträtt dessa vildmarker. De rider över två strömmar utan större besvär, men kommer efter tre timmar till en tredje, som är både bred och djup. Det kan rimligtvis bara handla om Purmo å. Inte heller bonden vet var de kan korsa ån. De gör flera försök att ta sig över, men bara ett par steg ut når vattnet över hästarnas ryggar och hästarna fastnar i den lösa bottnen.
Med et ord hade vi kanske varit förlorade om icke försynen till vår räddning skickat en häst, som gick där på betet. Han kom händelsevis dit där vi voro, men som han ej fann sig särdeles nöjd med vårt sällskap, hälst som 2:ne dragoner kastade käppar efter honom, så vränskade han några gånger och begynte gå öfver strömmen et stycke ifrån oss. Han gick det mästa på bottnen men midt på djupet tycktes han simma några alnar.
Hästen tar sig simmande över Purmo å, det blir deras räddning
På detta ställe kommer nu hela sällskapet över ån. Livgardisten som skymtat ryssarna sätter i väg mot Kråknäs, de övriga stannar upp och förhör sig om nyheter av soldater de möter. De får av en kornett Duncker veta att inga ryssar synts till utanför Jakobstad och att de alltså reagerat på falskt alarm.
Eric Gustaf rider norrut på väg mot hemmet i Kronoby. Efter övernattning på Abbors gästgivargård har han glädjen att tidigt nästa morgon överraska sina föräldrar och syskon hemma, innan dessa ännu stigit upp. Tillsammans med sin far beser han den plats tätt intill prästgården där generalmajoren Gripenbergs 3:e brigad några dagar tidigare lyckats förhindra överste Vlastovs trupper i ett annat ryskt försök att avskära reträttvägen norrut, genom att hindra övergången av Kronoby å.
Eric Gustaf ger sig på nytt i väg för att söka upp sin trupp, som nu i sin reträtt norrut hunnit passera Kronoby. Han stannar i Gamlakarleby och dricker några glas punsch hos Donners, men då skott börjar smälla utanför stadsporten sätter han i väg i galopp norrut och når då sin bataljon.
Det är nu regnig och trist höst och stämningen är deprimerad. I Kalajoki, där höstmarknaden pågår, blir Eric Gustaf rejält sjuk. Först den 13 oktober börjar han bli återställd och besluter att det är dags att lämna armén och bege sig hemåt. Han får ett pass underskrivet av den på nytt utnämnde överbefälhavaren Carl Nathanael af Klercker och beger sig följande dag ensam i väg söderut. Hans häst är alldeles utmagrad, då den dräng som anförtrotts skötseln använt foderpengarna till annat.
Allestädes där jag förut farit hade vägen hvimlat af folk, här var nu en hemsk tystnad. Gårdarna vid vägen voro öfvergifna och öde, frugtande at bli träffad och plundrad af någon desertör fortsatte jag min resa. Då jag kommit närmare Låkteå [Lochteå] såg jag tvänne Ryska soldater klädda i gamla kappor, med bondmössor, och bärande sina gevär smyga sig förbi mellan buskarna och kasta på mig mörka blickar. En kall rysning genomfor mig, jag viste ej hvad uppträden som kunde förefalla. ”Drastuite kamrata” [God dag, kamrater] hälsade jag det vänligaste jag kunde, och detta gjorde att deras panna klarnade, de svarte mig nästan lika vänligt och tycktes tillfredsställda fortsätta sin gång.
Snart stoppas Eric Gustaf igen och har åter nytta av sina kunskaper i ryska. Han avfordras sitt pass, vilket leder till att en kosack eskorterar honom mot Gamlakarleby. Efter en lång ritt i kvällsmörker känner Eric Gustaf till sin glädje igen Witick gästgivargård. Följande dag överlämnas han i Gamlakarleby till generalmajoren Kazatjkovskij, samma general som vid Jutas stått emot von Döbeln. Eric Gustaf får ett otrevligt bemötande, tills det visar sig att nästa anhalt är general Nikolaj Kamenskij, som bor hos handelsmannen Gustaf Riska. Det är inte fråga om vilken general som helst, utan den nye ryske överbefälhavaren, 31 år gammal, som bland annat lett de ryska styrkorna i Oravais, sedermera hyllad som ”Finlands erövrare”.
Efter några minuter kom en Officer af sviten ut till mig och frågte ganska höfligt ”Sprechen sie Deutsch oder Französisch?” ”Ja, ich spreche Deutsch und Französich, was sie befehlen“ [Talar ni tyska eller franska? Ja, jag talar tyska och franska, allt hur ni befaller] svarte jag. Officern gick in, kom straxt tillbaka och bad mig följa med till Grefven. Denne steg upp och hälsade mig äfvenså vänligt, gjorde mig samma fråga, och jag svarte på samma sätt. Sedan frågade han mig hvarje handa om min resa, och Svenska Arméens tillstånd, till slut gaf han mig mitt pass som han påskrifvit och sade: ”Res till Kronoby eller hvart Ni behagar er, jag önskar er lycklig resa. Hälsa Er Far från mig, jag har hvilat en natt öfver hos honom.” Och så gjorde han en höflig bugning. General Kassatskofski syntes något flat, och bugade ganska djupt. Jag tackade Grefven för sin godhet och gick.
I Kronoby är fars hund den första som tar emot Eric Gustaf.
Det välmenande djuret ville ej upphöra med at smeka och hoppa omkring mig, och viste ej huru han skulle belysa sin förnöjelse. Snart hade jag den glädjen att öfverraska min Mor och ila i hennes armar, vi greto bägge glädje tårar. Min far och mina syskon voro ej hemma men kommo snart, och nu följde nya utbrott af ömsesidig glädje.
Huvudkälla för artikeln är utgåvan Dagbok från fälttåget i Österbotten 1808 (SLS, 2008), som återger Eric Gustaf Ehrströms dagbok utan att språket moderniserats. Dagboken finns också återgiven i en redigerad och moderniserad version av Eric Gustafs ättling Christman Ehrström, Kanonerna vid Oravais (Bokförlaget Legenda 1986). En utförlig analys av Eric Gustaf Ehrströms livsgärning har getts av Johanna Wassholm i Svenskt, finskt och ryskt (SLS 2014), som bygger på hennes doktorsavhandling.
