Det idylliska röda trähuset i centrum av Nykarleby badar i sommarens solsken. Köket i det restaurerade huset invid älven andas bohemiskt sommarstugeliv. Vedspisen och färggranna plastkärl på de vita väggarna fångar ögat.
Kökets medelpunkt är ett ovalformat modernt plastbord. Vid det har Monika Sandvik-Nylund och dottern Emma Nylund bänkat sig. Det är dags för ett Skypesamtal till Nairobi i Kenya, där maken Bo Nylund och tonårsbarnen Lisa och Elias befinner sig.
Kenya har varit Bos arbetsplats de senaste två åren. Uppdraget där är så gott som uträttat. Bo och barnen ska flyga till Finland om ett par dagar. Coronatesterna är gjorda, och ifall resultaten är negativa, börjar resan till hemlandet planenligt.
”Tanken är att Bo, Lisa och Elias först ska sitta i karantän i vår stuga i Evijärvi. Därefter kommer de till Nykarleby”, berättar Monika.
Hör Nairobi?
En leende trio dyker upp på datorskärmen. Blicken dras till en liggande golden retriever mellan Lisa och Elias och till ylletröjan på Lisa.
”Det kan nog bli kallt här i Afrika också. Allt är relativt”, säger Lisa.
Nyheter utbyts i rask takt, till största delen på engelska. Emellanåt skjuter de in ett ord eller en mening på svenska. Ord och språk blandas naturligt och spontant. Alla är på gott humör.
”Vi försöker nog tala svenska sinsemellan när vi är tillsammans hemma. Men det är ganska krävande, eftersom både jag och min fru arbetar på engelska. Och barnen går också i engelska skolor ute i världen”, säger Bo.
Monika frågar om väskorna redan är packade. Sedan frågar hon på vilken restaurang trion ätit.
”På Ai Furusato, min favoritrestaurang?”
Av Monikas tonfall att döma skulle även hon ha låtit det japanska matställets håvor sig väl smaka.
Också Monikas arbetsplats är Kenya. På grund av coronasmittan kom hon dock till Finland redan i mars. Sedan dess har hon arbetat på distans från Nykarleby. Också Emma återvände vid samma tid till Nykarleby från London, där hon studerar.
Batterierna laddas
Några veckor senare befinner sig hela familjen äntligen under samma tak i Österbotten. Det är kalasläge, ett av sällsynta tillfällen som vanligen inträffar bara till jul och om sommaren.
Hur känns det att vara hemma igen efter så lång tid?
”Bra förstås. Det är det här man längtar efter i utlandet, normalt familjeliv”, förklarar Bo.
”I början, när vi ses efter lång bortavaro, söker varje familjemedlem så att säga sin plats. Var och en har sitt eget sätt som de andra på nytt måste vänja sig vid. Till vårt sommarfirande i Finland hör för övrigt släktumgänge och mycket jordgubbstårta och kaffe i muntert lag. Det är mycket av en fest.”
Vad annat hinner ni göra under sommaren?
”Vi laddar batterierna. Njuter av varandras sällskap. Lagar god mat. Mat är viktigt för oss, egentligen en hobby för hela familjen”, berättar Bo.
Monika och Bo gillar också att pyssla i trädgården både hemma och på stugan.
”Vi joggar och jag yogar”, tillägger Bo.
Elias, som har lagt beslag på uthuset för sommaren, gillar att bada bastu.
”Utomlands längtar man alltid efter finsk bastu. Någon annanstans får man ju inte slänga vatten på ugnen”, säger han.
Live with it and move on!
Bo är hemma från Nykarleby, Monika från Terjärv. De blev bekanta medan de studerade internationell juridik och mänskliga rättigheter i Åbo.
”Vi intresserade oss bägge för internationell barnhjälp. Vi längtade ut i världen. Vi ville se olika kulturer”, förklarar Bo.
Och mycket har de fått se och uppleva. Familjen har hittills bott i fyra världsdelar och i otaliga länder. Två av barnen har dubbelt medborgarskap. Emma föddes i Finland, Lisa i USA och Elias i Thailand.
Emma menar att hon och hennes syskon är så kallade third world kids.
”Vi är barn som levt en del av vår barndom i en annan kultur eller i ett annat land än det som våra föräldrar kommer ifrån”, säger Emma.
En direkt översättning av begreppet third world kid vore ”barn från tredje världen”. Wikipedia anger den mångtydiga termen ”kappsäcksbarn”. Sådana barn är från födseln verkliga världsresenärer. De har en stor del av livet följt sina föräldrar till olika länder till exempel för deras arbetens skull.
”Jag tycker att vi är en helt vanlig familj som bara flyttar ofta. Vissa människor tycker att det är cool att flytta till andra länder, men för oss är det helt enkelt a fact of life. Det är förstås alltid trist att ta farväl av kompisar inför en flytt”, säger Emma och fortsätter:
”Våra vänner är i stor utsträckning third culture kids, eftersom vi förstår varandra bäst.”
Många sociologer menar att en typisk medborgare i framtiden kommer att vara fostrad i en tredjevärldskultur.
Många slags rötter
Känner sig barnen aldrig rotlösa?
”Egentligen inte. Vi är finländare. Vi uppskattar natur, badar bastu, äter rågbröd och gröt”, säger Emma.
”Ja, och när vi är i Finland äter vi lax och nypotatis”, fortsätter Elias som drömmer om att bli kock.
”Även om vi har flyttat omkring mycket och ofta är åtskils, står vi varandra nära. Med dagens teknik är det lätt att hålla kontakt även om man befinner sig på olika sidor av jordklotet. Det här är vår livsstil. Den fungerar för oss”, säger Monika.
”Vårt sätt att leva kunde jämföras med sjömännens, som långa tider är borta hemifrån. Det blir en viss rutin i mönstret.”
Lisa har också ett ord med i laget:
”Jag tycker inte att vi är särskilt känslosamma människor. Vårt motto kunde lyda: go with the flow och ta det lugnt”, säger hon, som studerar ekonomi och politik vid universitet i Exeter.
Emma medger ändå att de nog ibland känner rotlöshet.
”Att flytta är lätt för oss. Vi har många slags rötter, några här, några där, i olika länder. Av det skälet är våra rötter ’svaga’ och därför också lätta att snabbt dra upp. Jag har till exempel bott bara två år i Thailand som liten, så jag kan egentligen inte säga att jag har rötter där”, säger Emma.
Bo fortsätter:
”Jag vill mena att det har varit positivt och inneburit en sann rikedom att leva i skilda kulturer, lära sig andra språk och sedvänjor. Det har gjort barnen till starka och självständiga individer. De har dessutom alltid haft stöd av varandra.”
”Visst är det möjligt att de ändå får svårigheter i framtiden, det kan man inte veta. Kanske har sådana här levnadsvanor också sitt pris”, tillägger han.
För föräldrarna innebär en eventuell hemflyttning att de återkommer till en välbekant omgivning, men för ett barn som vuxit upp utomlands kan samma ”hemland” kännas som en främmande plats.
Chefer hemma och på jobbet
Monika berättar, att hon fattar alla beslut tillsammans med Bo.
”Vi har följt principen att turvis ta anställning utomlands. Barnen skötte vi själva medan de var små. Anpassning har alltid varit vår röda tråd”, säger Monika och fortsätter:
”Bo är också känd för att sätta stort värde på kvinnor. Han stöttar dem även på sin arbetsplats. Det härrör kanske från Bos starka mor”, tror Monika.
”Min man har ett slags mentor- och lärarmentalitet. Han är en snabb beslutsfattare. En handlingens man. Vi är båda kreativa i vårt arbete”, säger Monika.
Hennes arbetsplats hos Unicef är mycket krävande. För närvarande är hon verksamhetsledare för barnskyddsorganisationen Kenya Child Protection.
”Till mina arbetsuppgifter hör i huvudsak att biträda barn i domstolsprocesser. Ett annat ansvarsområde gäller invandrarbarn. Dessutom upplyser vi barn om farorna med Internet och bedriver arbete mot könsstympning av kvinnor.”
Är ditt arbete inte mentalt tungt, hur orkar man med det?
”Nå, man kan inte hjälpa någon alls om man låter ärendena påverka ens känslor för mycket. Man måste bibehålla en professionell distans.”
När jag ber Monika beskriva sig själv i sin arbetsroll, blir svaret att hon ger utrymme åt sina kolleger.
”Som chef behöver jag inte oavbrutet synas och höras. Jag har en stark vision, har lärt mig att försöka se stora sammanhang och är bra på att skapa kontakter. Blicken måste vara riktad mot framtiden.”
Att inspirera är viktigt
Hur ser Bo på sitt arbete?
”Det är synnerligen intressant och innebär en stor del administration. Det är i hög grad en fråga om att inspirera de anställda. Man måste också ge deras egna idéer tid att mogna”, säger han.
I sitt senaste förordnande var han biträdande regionchef för Unicef i östra och södra Afrika och hade 250 anställda på fem olika kontor.
”Det är också mycken byråkrati i Unicef. Det gäller att hitta lösningar i krissituationer i respektive samhällskultur. Mycket tålamod och elasticitet behövs.”
Bo tar också humor till sin hjälp.
”Det hjälper även de anställda att orka. Allmänt är det så, att om skrattet sinar, ja då är det fel någonstans”, slår Bo fast.
Och vad är det svåraste i ditt jobb?
”Ofta är det myndighetsutövandet som är krångligt. Då bör man sträva till att hitta en balans mellan ’påtryckningar’ och diplomati. Inte sällan råkar vi ut för att arbeta med flera religionsgrupperingar samtidigt. Vi gör också mycket för att förändra attityderna hos familjer.”
Coronapandemin har tillfört det hela ett nytt perspektiv.
”Under de senaste femton åren har barnskyddet utvecklats betydligt. Nu för oss coronaviruset tyvärr med stora steg tillbaka vad gäller såväl utbildning som social- och hälsovård och kommunikation.”
”Positivt är att det har röjt vägen för digitala studier. Nu borde vi se till att så många barn som möjligt får tillgång till internetuppkoppling och datorer”, säger Bo.
Borta bra men hemma bäst
Har ni råkat i farliga situationer utomlands?
”Under den stora tsunamin 2004 bodde vi i Sri Lanka. Många barns föräldrar dog. Det var en enorm katastrof. Vi skulle följande dag vara just på den strand där tsunamin vällde in. Vi hade en skyddsängel med på resan. Emma var då sex år gammal. Hennes violinlärare dog i tsunamin”, berättar Monika.
I nästa andetag tillägger hon att man inte kan göra det här jobbet om man är rädd.
”Vi har varit med om en del andra farliga tillbud också, men lyckligtvis alltid klarat oss med blotta förskräckelsen.”
Vad betyder Finland för er?
”Visst är det ett hem och den adress som vi får vår post till. När man har bott i så många länder och världsdelar som vi, är det fantastiskt att komma till sitt hemland som man så att säga har under skinnet”, säger Bo.
”Här kan man andas fritt, man känner kulturen och människors vanor utan och innan. Finländare är för all del ganska introverta, men samtidigt säkra kort: what you see is what you get”, skrattar han.
”Nog är det en lottovinst att födas i Finland. Vi har hunnit långt i jämförelse med andra länder. Och visst kan vi finländare i dag vara stolta över våra fantastiska unga kvinnliga ministrar”, säger Monika.
Åter på väg ut i världen
Hur ser hösten ut?
Elias åkte i slutet av augusti till Schweiz, där han har två år kvar på International School of Geneva. Storasyster Emma följer med, eftersom Elias är minderårig. Framöver planerar Elias att utbilda sig till kock antingen i Frankrike, England eller Sydafrika.
Lisas studier i ekonomi och politik fortsätter på University of Exeter i England ett år till. Hon visste vid intervjun ännu inte om hon måste studera på distans.
Emma har vid samma universitet studerat geografi och liberal arts, klassisk humanbildning, i fyra år. Hon planerar söka sig till Holland för fortsättningsstudier.
Monika reser till Kenya och fortsätter sitt arbete för Unicef, om smittoläget så tillåter.
Bo beger sig till Syrien för två år, också här med Unicef som arbetsgivare.
”Få se om vi alla kan ta oss hem till jul på grund av pandemin. Men går det inte, är det är inte hela världen. Då är det bara a fact of life”, säger Emma lugnt.
