Inlandsisen var som tjockast för omkring 20 000 år sedan. Förmodligen låg då hela det historiska landskapet Österbotten – alltså ända borta i Kainuu – under dagens havsnivå. Forskarna räknar med att marken på isens tjockaste ställen var nedtryckt med hela 800 meter.
I takt med att istäcket minskade började berggrunden stiga uppåt igen. När iskanten drog sig tillbaka från dagens Österbotten mot nordväst för omkring 10 000 år sedan, beräknas marken fortfarande ha varit nedpressad med cirka 300 meter.
Efter det är landhöjningen i avtagande, men inte mer än att havet under de senaste tvåtusen åren retirerat med ungefär en höjdmeter per hundra år.
”Vi vet inte exakt när naturen gjorde det möjligt för människor att bosätta sig här i Vexala, men det bör ha varit någon gång kring 1000-talet, mot vikingatidens slut. Vid den tiden hade det kommit upp så mycket land att det gick att börja bedriva jordbruk”, säger Ralf Bertula, ordförande i Vexala byaforskare.
Den våta medeltiden
Vexala udde är ett bra exempel att studera, om man vill få en uppfattning om hur landhöjningen påverkat bosättningsmöjligheterna.
Byaforskargruppen har tidigare anlitat Filip Brunell – orienterare, med stor vana att tolka terrängen – för att göra upp kartor över Vexala under olika historiska skeden. Som underlag har han haft Lantmäteriverkets topografiska kartmaterial.
Det är en hel liten arkipelag som stigit ur havet. Bläddrar man mellan Brunells kartor från olika sekler, syns hur Vexala udde, med sina höjdskillnader, successivt tagit form. På kartbilden från perioden 900–1 000 låg det mesta av området fortfarande under vattenytan och den odlingsbara jorden var ungefär 30 hektar. Det är ungefär en fjortondel av dagens odlingsmark, ca 420 hektar.
”Vi kan bara gissa hur det gick till när udden befolkades. De tidigaste skriftliga källorna som beskriver Vexala är daterade år 1549, och de nämner att det då fanns 28 hemman i Vexala. Rimligtvis måste en så stor bosättning ha varit åtminstone 100 år gammal”, säger Alf-Erik Helsing.
Labbtest ska ge svar
Vexalaforskarna planerar nu ett projekt baserat på pollen- och C14-analyser. I december fick projektet delfinansiering från Svenska Österbottens kulturfond.
”Mossar är genom sina pollenansamlingar som ett bibliotek över hur växtligheten varierat. Vi har definierat 7–8 mossar som skulle kunna ge besked om när i tiden man kan se spår av växter som följt i människans spår. Det är mossar som ligger tillräckligt högt över havet och som aldrig varit beskogade eller i varje fall beskogats först nyligen”, berättar Ralf Bertula.
Till exempel är det fråga om Åkerträskmossan, Farmorsmossen och Rummelbergsmossen.
Tre Umeåakademiker, Johan Linderholm, Peter Holmblad och Jan-Erik Wallin – de två sistnämnda med österbottniskt påbrå – är engagerade i projektet.
I ett första steg rekognoserar de terrängen och tar prover från mossarna med torvborr. Sedan ska laboratorieanalyser förhoppningsvis avslöja vilka nyttoväxter som pollenavlagringarna härstammar från, och vid vilken tid växterna med människans bistånd etablerat sig i Vexala.
Nyfikenhet ligger bakom
Vad hoppas ni hitta?
”Det handlar framför allt om nyfikenhet”, säger Ralf Bertula. ”När och hur började det mänskliga livet här och hur har det utvecklats?”
Det finns ledtrådar av särskilt intresse. Sedan tidigare är tre rösen kända på Snäckhamnsområdet. En arkeolog som häromåret besökte platsen betecknade rösena som gravar från den tid då kristendomen höll på att bryta in. Kroppen fick förmultna i graven, varefter graven öppnades och benen flyttades till vigd jord.
I april i fjol hittade Henrik Dumell vid Snäckhamn ett liknande fjärde ”gravastenröse”, närmare bestämt en 40 centimeter hög krans runt ett rektangulärt öppet tråg med en uppfälld ”locksten”.
”Kartorna visar att Snäckhamnskullen under vikingatiden låg nära stranden”, säger Ralf Bertula.
Attraktiva fiskevatten
Klart är att Vexala i takt med landhöjningen gett plats för nya bosättningar och ny odlingsmark. I början av 1600-talet grundades en kungsladugård, som krävde befolkningen på skatt i form av dagsverken, hö och säd.
”Jordmånen har inte lämpat sig så bra för jordbruk i större skala. Befolkningen har mest ägnat sig åt småbruk och fiske”, berättar Alf-Erik Helsing.
Ännu i slutet av 1700-talet var Vexala en ö, och tillgången på fisk har under århundradena varit mycket god. Fisket har också orsakat konflikter med grannbyarna.
”Fiskstammen har försvagats av miljöförändringar, utdikningar och under senare tid av växande mängd säl och skarv” säger Guy Sundholm.
Liksom övriga Österbotten har Vexala sett olika näringsgrenar genom åren, allt från tjärhandel till pälsfarmning. I samband med nödåren på 1800-talet emigrerade många till USA, Australien och Nya Zeeland.
”I stort sett varje hushåll hade åtminstone någon som emigrerade. En del kom tillbaka när tiderna blev bättre”, säger Gurli Dumell.
I dag finns omkring 400 fritidshus på Vexalaudden, vilket bidrar till att populationen under sommarmånaderna kraftigt skjuter i höjden. Sommargästerna trivs på den mark som alldeles nyss, enlig geologernas måttstock, låg långt under havsytan.
