Christian Irjala i växthuset, det mötesrum han själv varit med och skapat i Cambridge Heaven i Jakobstad.
Jan Sandvik

En ljusbärares berättelse

Vilken väg ska man gå, den enda gång man lever sitt liv? Christian Irjala har mer än de flesta prövat sina vingar. Los Angeles, Paris, Berlin och Lissabon är bara några av anhalterna. Hemma igen i Österbotten har den borne inredningsarkitekten utökat repertoaren med yrken som taxichaufför, bantningscoach och fastighetsmäklare.
”Alla mina yrken innefattar en passion: att hjälpa människor till välmående”, säger han.
”Om solen hade ett ansikte, skulle det vara hans”, säger hans kollega.
Jag har ett barnsligt sätt att närma mig livet. Men kanske är det också en tillgång.

 

Christian Irjala föddes 1961 i Jakobstad. Då var det andra tider.

”När barnavårdstanten kom på hembesök till oss vid Rådhusgatan, möttes hon av en märkvärdig syn. Vi bodde nämligen i pappas ateljé. Vårt hem flödade av skaparlust. Min bohempappa målade tavlor och gjorde reklamtexter. Samtidigt kokade min mamma blöjor på spisen så att fönstren immade.”

Christians mor Terttu var tjugo år när sonen föddes, fadern Leo något år äldre.

”De träffades när min mamma spelade i Teater Jakobs uppsättning av Utsikt från en bro, till vilken pappa gjorde kulisserna.”

På farssidan kom släkten till Jakobstad 1908 genom Christians farfarsfar Frans Wiktor Irjala, född i Ruovesi – farfarsmor Amanda, född Sandström, var uppvuxen på Postbacken i Illby i tidigare Borgå landskommun. På Kanalesplanaden i Jakobstad upprättade Frans Wiktor en snickeriverkstad som i sinom tid skulle utvecklas till det kända möbelföretaget Irjala.

Frans Wiktors bror Eetu etablerade sig med en snickeriverkstad i Vasa, vilket blev upphov till det tidigare möbelhuset Arne Berg.

Christians farfar Kurt Wiktor Irjala och farmor Gunvor, född Lillkåll (vilket givetvis leder till Kållby), drev sedan möbelaffären vidare.

På morssidan finns mycket av rötterna i Lappo. Mormor, född Rantamäki, flyttade till Jakobstad och blev undersköterska på Malmska sjukhuset. Hon gifte sig med Emil Kortteinen, född i Esse. Emil drev en anspråkslös köp- och försäljningsbutik på Skatan. Hans liv präglades av den tuberkulos han ådrog sig när ha grävde skyttegravar under kriget.

Christians intresse för inredning föddes i hemmiljön. Som femåring ritade han bottenskisser och möbler. Tolv år gammal tog han sommarjobb i släktens möbelaffär. Varje fredag hjälpte han farmor att dekorera affärens skyltfönster, som folk under helgerna gick till för att beundra.

”När jag bläddrade i farmors svenska damtidningar insåg jag att det fanns en värld också utanför Jakobstad. Då började jag längta bort från stan”, säger han.

Det snäva umgänget, rallyt på gatan och discokulturen i Jakobstad intresserade inte.

 

Christian Irjalas släkt var både borgerlig och kommunistisk. ”Det var ganska motsägelsefullt, men mentalt rikt. Min pappas finlandssvenska släkt har alltid varit mera materialistisk och mer business minded än min mammas släkt, som präglades av vänstersyn och pietism.”

”Till traditionerna i pappas köpmannasläkt hörde jakt och anrättning av bytet. I mammas jordnära familj talade man finska och åt fläsksås.”

”Min viljestarka mamma vurmade samtidigt för balett och tyckte om svensktalande personer. Hon uppskattade att svenskspråkiga inte baktalade varandra, men ett visst snobberi kunde reta upp henne. Den finskspråkiga kulturen är annorlunda. Där gör man inte stor sak av just någonting”, tycker Christian.

På den unge Christian gjorde innehållet i hans mormorsmors fotografialbum ett starkt intryck.

”Där fanns bilder av pietistiska bröllop och begravningar. I ett pietistiskt hus lades den avlidne i en öppen kista så att de närmaste gavs tillfälle att ta avsked. Det fängslade mig.”

 

I Christians uppfostran låg tonvikten på ärlighet och respekt. Hans uppväxt i de två kulturerna var en god jordmån för anpassning och tolerans. Men han kom inte lätt undan.

”Religionen dominerade i hemmets goda men stränga uppfostran. Mamma var krigsbarn och genom henne kom den tidens erfarenheter också att bli mina och mina småbröders. Mamma skickades till Sverige som treåring och återvände till Finland först fem år senare. Förmodligen är alla krigsbarn traumatiserade”, säger Christian.

Tidigt lärde han sig att det inte existerar något som alltid är givet. Och att alla upplevelser påverkar en individs reaktioner.

”Min barndom var inte okomplicerad. I skolan retade man mig för att jag var annorlunda.”

Mycket riktigt kom Christian att skolka mycket. Han flydde till litteraturen. Genom läsning utvecklade han en inre värld.

”Jag läste som en galen, allt från franska klassiker till deckare och farmors damtidningar. Till och med den egyptiska forntidskulturen blev till ett intresse.”