I november 1881 var Zacharias Topelius heligt arg. Han var 63 år, hade tre år tidigare avgått som Helsingfors universitets rektor, tilldelats titeln statsråd och bodde nu på Björkudden i Sibbo. Här följde han noga med händelserna i storfurstendömet, och hans ilska gällde handfallenheten när det gällde att få död på de vargar som tog barn.
En serie barnarov hade inletts i Åbotrakten i januari året innan. ”Här behövs ingen känslofull skildring. Vi skola varken tala om de olyckliga offrens nödrop eller om deras mödrars förtvivlan. Vi skola sakligt och enkelt notera fakta”, inleder han den långa artikel han tillställde Hufvudstadsbladet, publicerad den 18 november 1881.
Sedan redovisar Topelius sjutton fall under perioden oktober 1880 – november 1881. Nedan hans beskrivning något nedkortad och i några fall preciserad med detaljer ur den officiella rapport som tillställdes guvernören i Åbo och Björneborgs län.
”Här behövs ingen känslofull skildring, vi skola sakligt och enkelt notera fakta”
Letala, 7 oktober: Ett barn uppätet av varg. (Bleckslagaren Matts Granfors 5 ½ år gamla flicka.)
Pemar, 6 oktober: Vargen jagade tre barn som vallade boskap på en äng, uppnådde det yngsta, en flicka om 3 à 4 år, vid gärdet, slök hennes inälvor och sprang bort.
Vemo (Vehmaa), 16 oktober: En inhyseskvinnas son, 5 ¾ år gammal, saknades och fanns söndersliten i skogen en verst (rysk längdenhet, 1067 meter) från torpet. En stor del av barnet uppätet.
Halikko, 22 oktober: Barnen återvände kl. 5 e.m. från skolan. Mitt i byn grep vargen en 8 års gosse och bortförde honom, men skrämdes av en tillskyndande karl, släppte sitt byte och begav sig makligt till skogs. Gossen räddad men svårt skadad.
Somero, december: En 11-årig pojke anfölls på vägen till rian av varg, släpades mot skogen, fick fatt i en gärdesgård och undkom, men så illa riven, att han snart dog.
Nousis, 14 maj: En gosse om 5 år lekte några famnar från boningshuset. Efter några timmar återfanns delar av av hans kropp 1 ½ verst från gården.
Karjala, 15 maj: Kl. 10 sågs en varg vid torpet. Modern sprang ut och såg vargen gripa hennes 4 ½-åriga flicka om livet. Fadern förföljde förgäves odjuret och såg det med flickan i gapet simma över en å. Endast trasor av barnets kläder återfanns.
Nousis, 10 juni: Modern ville resa till Åbo och tillsade sin 10-årige gosse att hämta hästen från beteshagen. Gossen försvann och söktes förgäves. Nödrop hade hörts och vargspår konstaterades.
Nousis, 15 juli: Modern väntades hem från utearbete, 7-årige sonen Johan gick att möte henne. Modern hörde ett skri och fann slutligen hans huvud samt övre delen av kroppen. Vargen sågs makligt lunka till skogs utan att bli förföljd.
Karjala, 22 juli: Torparen Isak Hartmans söner, Gustaf på 9:e året och Anselm 6 år, plockade bär ½ verst från hemmet. En stor varg släpade bort Gustaf, en del kvarlevor påträffades två dagar därefter.
Masku, 31 juli: Ett två års barn togs av varg från gårdens förstuga. Andra morgonen hittades barnets ena sko och strumpa samt några kroppslämningar.
Letala, 3 augusti: Torparen Savéns tre barn skulle föra kreaturen till beteshagen. Vargen tog yngsta barnet, en flicka om 8 år. Föräldrarna lyckades skrämma bort rovdjuret under dess måltid, men barnet var då sönderrivet.
Karjala, 15 augusti: Torparen Nummelins 5 år gamle Oscar var med sin mor i skogen en verst hemifrån. Vargen grep gossen i moderns åsyn. Han påträffades död två dagar senare övertäckt med mossa, med stora sår efter vargbetten.
Virmo (Mynämäki), 10 september: En 11-årig vallgosse åt middag i torpet, erinrade sig, att han glömt stänga en grind, sprang ut, greps av en lurande varg och släpades till en äng, där man sedan återfann övre delen av hans kropp.
Virmo, 1 oktober: 8-årige Karl Santala skickades av modern att hämta vatten från en brunn, 35 famnar från stugan. Greps av vargen i moderns åsyn och släpades bort. Kläderna och några kroppsdelar hittades.
Vemo, 31 oktober: Två små barn skickades på ärende till ett närbeläget torp. Anfölls på vägen av tre vargar och flydde mot torpet, där det ena barnet, en flicka om 6 år, greps på trappan och bortfördes av vargen, ehuru några ryska topografer försökte hindra det. Kvarlevor påträffades och 7 verst från torpet barnets huvud.
Masku, 7 november: Landbonden Frans Grönroos 5-årige son Kalle Oskari lekte med en kamrat vid landsvägen nära torpet. Vargen tog gossen, som på kvällen hittades söndersliten två verst från gården. Odjuret, uppskrämt av skott, hann inte avsluta sin måltid.
Dessa sjutton händelser täcker bara en del av de barnarov som vargar 1880-1881 gjorde i Åbotrakten. Enligt senare studier var offren minst 24, kanske så många som 35. Allt blev inte rapporterat.
Topelius beskriver Åbo som en stad omsluten av ”en belägringshär av vargar”. Hans slutsats var att de barnätande vargarna var till antalet få, men desto blodlystnare, ”sedan de (och sannolikt deras ungar) fått smak på människokött”.
Han nämner att många av barnen bortrövats från förstugan eller tätt intill stugan, och flera i moderns åsyn. Endast i fyra eller fem fall nämns att vargen skulle ha blivit förföljd efter barnaroven.
I Virmo kommun agerade man genom att införa en skottpeng på varg på 75 mark och anordna tre så kallade vargskall. Bytet blev dock bara sex vargungar.
Övriga kommuner var passiva. På myndighetshåll i Åbo län tog guvernören Carl Magnus Creutz en drivande roll, lokala allmogeskyttar och erfarna vargjägare från Karelen rekvirerades och genomförde i slutet av 1880 en 43 dagars ”vinterkampanj”, under ledning av Alex Hintze. Inte en enda varg sköts emellertid, däremot åtskilliga lodjur, som gav högre skottpeng.
Topelius kritik mot jägarna är inte nådig, ”dessa dyrt avlönade vargjägare, som funnit det bekvämast att jaga lodjuren och påbörda dem vargarnas framfart”. Men hans vrede är uppenbar också gällande den oföretagsamhet han såg i övrigt:
”Hur skall landet avtvå den vanära och den skymf, som dessa upprepade barnarov kasta på detsamma inför alla civiliserade folk? Och framför allt, huru skola Finlands värnlösa barn, vilka äro anförtrodda åt samhällets beskydd, kunna fridlysas i deras egna hem, deras gång till skolan, deras budskickningar till rian, brunnen, beteshagen, granngården och deras oskyldiga lekar vid hemmets grind?”
”Låt Musti få behålla sin hals, gården sin vakt och – vargen sin arvfiende!”
Hur exceptionellt var det att människor blev offer för varg i Finland?
En minimisiffra för människor dödade av varg i Finland är 245 för perioden 1710-1881. Av dem förtecknas 175 av Antti Lappalainen i hans bok Suden jäljet (”Vargens spår”, 2005), där han återger de fall där dödsorsaken i finländska kyrkböcker – bland dem som genomgåtts – anges som ”uppäten av varg” eller liknande.
Till detta ska, baserat på notiser i tidningarna, läggas åtminstone 70 vargdödade människor som inte finns med i Lappalainens förteckning.
Ytterligare 18 vargdödade barn kan räknas i Jäskis vid 1600-talets mitt. Detta framgår av handlingar kopplade till Åbo hovrätt 1652, då Lauri Kapainen, Risto Kunttu och Lauri Tapanainen dömde till att halshuggas och brännas på bål för att genom häxkonster ha legat bakom vargens/vargarnas beteende. Domen verkställdes i Villmanstrand den 10 april 1652.
Med säkerhet är vargoffren i Finland fler än dessa nämnda, trots att de inte avsatt spår i dokument. Först under 1800-talet börjar tidningarna bli en kompletterande informationskälla, men förstås täckte inte heller de på långt när in allt som hände.
Ett exempel på att moderna vetenskapliga artiklar kan försumma tillgängliga fakta är den nordiska studien ”Is the fear of wolves justified? A Fennoscandian perspective” (Linnell et al, 2003), som hittat bara 77 vargdödade människor i Finland ”under de senaste 300 åren”. Till exempel verkar en välkänd studie som Jouko Teperis Sudet Suomen rintamaiden ihmisten uhkana 1800-luvulla, tryckt 1977, inte ha beaktats.
Vad gäller utlandet rapporteras i Ryssland så sent som åren 1937–1947 sju fall av vargar som sammanlagt ska ha dödat ett åttiotal barn (enligt forskaren Michail Pavlov). I Frankrike har Jean-Marc Moriceau, historieprofessor vid Sorbonne, redovisat dokument från perioden 1362–1920 gällande omkring 7 600 människor dödade av varg.
Två typer av vargbeteenden sticker ut, dels ”seriemördarvargarna”, dels de rabiessmittade vargarna, som baserat på sitt beteende ofta beskrivits som ”galna vargar”.
Rabies (vattuskräck) är en virusinfektion i centrala nervsystemet, dödlig när den har utvecklats. Viruset sprids genom saliven i bett från djur eller människa och överförs småningom vidare till hjärnan.
Medan vargarna med seriemördarbeteende i huvudsak gav sig på barn, gav sig rabiesvargarna på vem som helst som råkade komma i deras väg. Av de 175 vargdödade som upptas i Antti Lappalainens förteckning från kyrkböckerna är 73 vuxna (18 år eller äldre), de allra flesta blev säkert offer för rabiesvargar.
1. Alex Hintze (1846–1924), känd bl.a. som chefredaktör för Finlands första sporttidning, Sporten: tidning för manlig idrott.
2. Antti Lappalainen (1929–2007), doktor i historia, undervisningsråd.
3. Alla finländska tidningar åren 1771–1929 är numera digitaliserade och sökbara på nätet, se digi.kansalliskirjasto.fi.
4. Jouko Teperi (1922–2008), historiker, professor.
Ett exempel på en rabiesvarg ges i Ilmola moderförsamlings kyrkobok: den 18 januari 1758 ”lopp härigenom socknen en varg gård från gård och överföll på en aftonstund inom 4 à 5 timmar på 8 särskilte ställen 13 personer, av vilka 12 blev mer och mindre sårade samt 9 döde”.
Andra kända exempel där rabiesvargar anföll människor och djur var i Kirvu våren 1857, då åtta människor inom två månader dog efter vargbett, och Heinjoki i februari 1865, då en varg i gryningen anföll resande på väg till marknaden i Viborg och bet 9-10 människor och 30 hästar. Minst fem av de bitna människorna dog.
Det senaste exemplet i Lappalainens förteckning gäller Nykyrka 1881, där en varg på tre timmar bet sex människor, varav två dog.
Seriemördarvargarna gav sig framför allt på barn, dock finns exempel på att också vuxna dödades, se nedan.
De av historiker beskrivna episoderna med vargdödade barn i Finland är de här:
Kaukola (öster om den nuvarande gränsen till Ryssland) 1831–1832. Första offret var torparen Pietari Pärnänens fyraåriga dotter Kaisa, som enligt kyrkboken blev ”uppäten av varg”. Nio offer inom ett område 35 km x 10 km är kända, hur vargen slutade sitt liv är obekant.
Det var fråga om en påfallande djärv varg. Åtminstone två av offren togs alldeles utanför deras ytterdörr, två var tonåringar (14-åriga Pekka Teräväinen och 16-åriga Anna Ijäs), medan Maria Lankinen benämns änkefru. Hon överfölls mitt i höbärgningsarbetet, utan att vargen tog någon notis om hennes arbetskamrater i närheten.
Kimito i december 1836. Första offret var den åttaårige Johan Gustaf Lindström. Två veckor senare anfölls torparpojken Gustaf Carlsson, som först lyckades lösgöra sig men sedan anfölls igen, tills grannkvinnan Agatha Lindblom, som i fönstret sett vad som hände, sprang ut och med hjälp av ugnskvasten lyckades få vargen att på nytt släppa taget. Gustaf var då svårt skadad med åtta djupa sår och rivet bakhuvud.
Tre barn ska ha dödats av denna varg.
Kivinebb (alldeles intill dåvarande ryska gränsen) 1839–1850. Här var det första offret fyraåriga Juho Pukki, sedan gick det fyra år tills tre nya offer skördades, bland annat den fullvuxne drängen Pekka Mäkeläinen. Följande år, 1844, dödades tre barn till av varg, 1846 ett och 1847 sju barn, varav tre under en enda vecka i maj, sammanlagt minst 20 dödade under en tioårsperiod.
Det kan här ha rört sig om en enda mördarvarg, eller flera. Att vissa år förgick utan finländska offer kan enligt Jouko Teperi bero på att vargen eller vargarna då rört sig på den ryska sidan av gränsen.
Birkala med omgivning 1877–1878. Första offret var en tvåårig flicka som lekte utanför ett torp. Under mindre än ett års tid hann offren bli tio, bland annat en tolvårig herdegosse som togs och åts upp utan att vargen brydde sig om den boskap pojken vaktade. Denna gång ledde händelserna till en intensiv vargjakt, där åtminstone femton vargar dödades, bland annat två storvuxna vargar som fångades i varggropar i Birkala och Tavastkyro. Förmodligen fanns mördarvargen bland dem.
Birkalahändelserna fick mycket uppmärksamhet i tidningarna, vilket säkert bidrog till att den finska regeringen nu för första gången på allvar aktiverade sig i vargfrågan, genom att höja skottpengen för fullvuxen varg till 100 mark och för valpar till 50 mark. En dagslön var 1,40 mark.
Åbotrakten 1880–1881, med 24–35 barnoffer. Beskrivning gavs i artikelns början.
Till detta kommer så de tillfällen där vargar dödat människor i vad som kanske kunde kallas engångsöverfall. Någon systematisk beskrivning av dem verkas inte finnas. Antti Lappalainen noterar att inte heller lokalhistoriska verk i allmänhet uppmärksammar de offer han hittat i kyrkböckerna.
Undantag finns. Till exempel nämner Aulis J. Alanen i sin Etelä-Pohjanmaan historia (1949) att vargarna ska ha dödat 37 människor i Storkyro och Lillkyro 1715, alltså under Stora ofreden. En gissning ligger nära till hands att vargarna vant sig vid människokött efter det stora slaget vid Napo den 19 februari 1714, med tusentals döda. Dock uppger Ilmola moderförsamlings kyrkbok gällande åren 1712 och 1713, alltså redan före kriget, att ”grymma vargar ihjälrevo samt uppåto folk här i Österbotten, uti dessa nästomliggande socknar Mustasaari, Vörå, Lappo, Laihela och i synnerhet Lill- och Storkyro”.
Antti Lappalainen har för sin del identifierat sju vargdödade i Storkyro 1718–1722.
Någon respekt för huvudstaden visade vargarna inte. Till exempel sköts kring nyår 1862 en varg i Lappviken och tre på Drumsö, och en varggård med varggrop byggd av löjtnant Rotkirch på Tali gård (nuvarande Sockenbacka) ”erhöll på själva julafton besök av fem vandrande vargar, åt vilka alla den hade lyckan att kunna erbjuda ett säkert julhärbärge i djupet av gropen”, enligt Helsingfors Tidningar.
Om man i Helsingfors effektivt vidtog åtgärder mot vargen, var engagemanget i vargfrågan på annat håll ofta svagt, något som både Topelius och Jouko Teperi återkommer till.
Till sist skulle ändå den allt allmännare läskunnigheten och de allt mer spridda tidningarna få effekt i opinionsbildningen, med mördarvargen i Birkala 1877 som en vändpunkt. Bland annat Tampereen Sanomat gav tonen: ”Fåglarna skyddar sina ungar och skogens vilddjur sina valpar, borde människan inte visa åtminstone samma omsorg mot sina barn? Enligt uppgift har ingenting gjorts, inte något slags åtgärder vidtagits, som [i Birkalaområdet] skulle ge skydd åt barnen och djuren.”
Tillbaka till Zacharias Topelius i november 1881 och de barnätande vargarna utanför Åbo. Vilka var hans förslag?
Topelius första förslag gällde hundskatten. Vid inget av de refererade barnaroven hade någon hund varit synlig.
”Hade en hund varit tillstädes, skulle han antingen hava varskott för faran eller, om han ej kunnat försvara barnet, åtminstone avlett vargens mordlystnad mot sig. När man vet vilken roll hunden härtills spelat i den finska allmogens hemliv, huru han aldrig saknats ens i det fattigaste torp och huru han ständigt varit barnens eller boskapens trogne följeslagare, frågar man sig med förvåning, varför han nu försummat sin vaktgöring. Svaret är tydligt: han har blivit decimerad, i mången landsbygd nära nog utrotad genom hundskatten [införd 1878].
Två marks beskattning anses av stadsbon, särskilt av helsingforsbon, för en småsak, men icke så av landsbon med hans vanligen små tillgångar. Två mark äro för honom en så betydande summa, att denna skatt i de flesta fall kostar hans Musti livet.
Skall en sådan skatt fortfara – och vi förneka icke de skäl, som talar härför – så överensstämmer det enklast med klokhet och billighet, att kommunerna själva få bestämma skattens belopp. Låt en landskommun taxera Mustis rättighet att befinna sig bland de levandes antal, om också blott till tio penni i årlig skatt, så är redan detta tillräckligt för huvudändamålet, som är en kontroll över hundars kringströvande. Musti får behålla sin hals, gården sin vakt, barnet sin utpost och – vargen sin arvfiende!”
Den andra omständighet Topelius lyfter fram är att ytterst sällan ett gevär funnits till hands.
”Vi ha sett, huru han alltmera ogenerat infinner sig mitt på ljusa dagen i byn, i gården eller dess närmaste omgivning. Den besten tyckes förstå, att han anfaller ett obeväpnat folk. Men var äro nu alla de gamla lodbössor, ärvda från far till son, vilka förr voro så nära till hands i själva den fattige torparens stuga? Och om de finnas, varför hör man numera så sällan deras muntra knall i skogen? Varför nedtagas de numera från sin rostade spik blott för att hedra ett bröllop eller uppliva en midsommarkokko?
[—] Det måste förundra, att aldrig ett gott gevär av ny konstruktion blivit nämnt bland de många premierna för rovdjurs dödande. Skulle hälften av kronans premier för detta ändamål bestått av utmärka Lefaucheux- eller andra gevär, hade detta sätt att beväpna folket verkat mera direkt, än penningar, som kanske förslösas på närmaste krog.”
Topelius lade här i artikeln in en fotnot, där han hänvisade till vargarnas ödesdigra framfart i Kivinebb på 1830-talet, då befolkningen var förbjuden att hålla skjutgevär.
Så kommer Topelius till den tredje omständigheten, som han menar är helt avgörande: befolkningens ”vilja, förmåga och insikt att försvara sig själv”.
”Kronan, överheten, styrelsen, vederbörande – se där de slagord, som åter och åter gå igen i folkets mun, och bakom vilka döljer sig den makliga likgiltighet, som utgör en avig sida i det finska folklynnet. Kronan skall göra allt, överheten skall befalla, styrelsen skall anordna, vederbörande skola verkställa alla åtgärder, om det också gäller att försvara eget hem eller egna barn.
Man kan bliva förtvivlad över all denna lojhet. Liksom icke den friborne mannen skulle vara den närmaste att försvara sitt eget hus! Liksom icke varje granne, varje invånare i samma by, samma socken, härad eller län, – ja varje medborgare i samma fädernesland, skulle genom sådana tilldragelser, som barnaroven, lida en gemensam skymf, en gemensam oförrätt, en gemensam fara och till följd därav bör känna en gemensam plikt att hämnas skymfen och avböja faran!
Men så kännes det icke, allas ögon lita till styrelsen. Om icke kronan skickar penningar, om icke guvernören efterskickar jägare, om icke kronofogden, länsmannen, skallfogden, kommunalstyrelsen och hela bråten av dessa högre och lägre vederbörande ställa till skallgångar m.m. och anvisa varje man hans post, sätter sig denne man med armarna i kors och väntar – väntar på nästa barnarov!
[—] Det är den allmänna bristen på initiativ, på personlig energi, på känslan av solidaritet och gemensamt ansvar, som förlamar varje åtgärd, kastar bördan på styrelsen och – för att hålla oss till detta speciella fall – låter handlöst vargarna ta barnen.”
En annan bana måste anslås, säger Topelius.
”Man har försökt skottpenningar och extra premier; de ha misslyckats. Ej ens penningen har här lyckats framkalla män. [—] Vad hade varit enklare, än att några modiga jägare i varje kommun, där ett barnarov inträffat, skulle förenat sig om ett oblidekligt krig på liv och död mot den fräcke rövaren?
Dessa barn, dessa barn, – blygselns rodnad betäcker en manlig kind vid tanke på, huru likgiltigt och fegt de blivit uppoffrade åt vilddjuren. Skola de ännu ökas till antal och för varje gång högre förkunna vår skam? Skydd för barnen – välståndets barn, armodets barn, stadens barn, ödemarkens barn! Äro de icke alla lika dyrbara och lika berättigade? Äro de icke alla Finlands, äro de icke våra barn?”
Avslutningsvis vädjar Topelius till Finlands jägare (nedan förkortat):
”Ärade herrar! Vi ha förnummit, att I, under eder lovliga sport mot harar, änder och kramsfåglar [ätbara småfåglar] – sistnämnda nöje dock i mångens tanke mindre lovligt – jämväl icke alltid försummat ett tillbörligt avseende på djurens utödande. Det är oss nogsamt bekant, att örnen, höken, räven och, framför andra, skogarnas väldiga konung björnen tid efter annan falla som mål för edra välriktade kulor. Men det är icke känt, att I, ärade herrar, skulle ha med edra kulor bevärdigat den infame rövare, som nu uppfyller vårt land och den civiliserade världen med fasa.
[—] Mina herrar, vi anse eder för män av heder och mod: det måste således angå eder ganska nära. – I ären jaktens ’vederbörande’. I ären fredens värnpliktige, skogarnas polis och landets verkställande makt mot rovdjuren. Allas blickar äro riktade på eder.
[—] Bevisen själva, att jaktlagarna, som är edert verk, långtifrån att gynna rovdjuren, tvärtom äro dessas vissa undergång! Bevisen, att även i detta land fria medborgare kunna fatta ett initiativ och äga kraft att utföra det! [—] Gören I intet – ja, då kunnen I saklöst hänga eder dyrbara studsare på knappen, skjuta kramsfågel med söndagsjägarna och köpa edra harar för kontant silverkula på torget. Ty vad helst I då ären, – om I också ären de bästa och aktningsvärdaste medborgare i alla obeväpnade yrken – jägare ären I icke!”
”Äro icke alla barn lika dyrbara och lika berättigade?”
Saker började nu hända. Barnaroven hade blivit en inrikespolitisk fråga. Den 6 oktober 1881 tillsatte senaten en särskild vargkommitté, vars huvudförslag blev att med statliga medel anställa särskilt lämpade jägare ”för utrotande af vargar i de sydvestliga delarne af landet”. Även finsk militär, 100 man, skulle ställas till disposition, och skottpeng på hela 500 mark per vuxen varg föreslogs (senatens beslut blev 200 mark).
Dagen efter publiceringen av Topelius artikel agerade jordbrukschefen vid senaten, geheimerådet Oskar Norrmén, genom att per telegraf värva major A.R. Thuring, då bosatt i Uleåborg, för att leda aktiviteterna mot vargarna. Kort därefter anslog senaten 7000 mark för jakten. Den 10 december ryckte Thuring ut i fält i Åbo med åtta så kallande lukascher och femton gardister.
De ryska lukascherna var ryktbara som jägare, ofta med anställning hos ryska gods-ägare för att hålla bort rovdjur. En särskild debatt uppstod efter beslutet att anlita lukascher i stället för finländska jägare, bland annat Topelius ansåg att den nationella hedern krävde att man i Finland skötte saken själv. Alex Hintze protesterade: Jägare är och bör, som i alla sporter, vara kosmopoliter. Man bör använda den kompetens som finns, inte styras av en idealistisk bild av den finländska mannen.
Lukascherna visade sig kunna sin sak. De kände vargarnas beteendemönster och var goda skyttar. De sades att de kunde härma vargarnas ylande så ljudtroget att vargarna ibland svarade.
Den 2 januari 1882 lyckades lukaschen Ivan Pakljan ringa in ett vargpar med ovanliga stora spår i Nousis och sedan skjuta honan, ”ett ovanligt gammalt djur, med utslitna tänder och raggig, smutsgul päls”. Stabskaptenen Tarasevitsch fick träff på hanen, som dock undkom, för att tolv dagar senare möta sitt öde genom gift, utsatt av en smed i Virmo, Matti Hillberg.
Denna varghanne vägde 57 kilogram. Med all säkerhet var det dessa två vargar, eller i varje fall den ena av dem, som ägnat sig åt barnarov.
Skinnet av varghonan bereddes till matta som present till jordbruksministern Norrmén. Hanen stoppades upp och fanns länge till påseende på senatens jordbruksexpedition, varefter den hamnade på Zoologiska museet.
Sammanlagt fälldes sju vargar i Åboland vintern 1882 under Thurings befäl. Jakten på varg pågick vid det laget storskaligt över hela landet. Enligt Finlands officiella statistik dödades 1185 vargar åren 1878–1882 och 440 vargar åren 1883–1889. Efter det var vargen i stort utrotad i Finland frånsett Uleåborgs län (som inkluderade Lappland), där man under 1890-talets senare del ännu dödade 12–18 vargar per år.
Enligt statistisk årsbok dödades 1878–1880 i Vasa län (inkluderade det senare Mellersta Finlands län) 27 vargar, därefter bara två vargar under resten av 1800-talet (1882 och 1893).
På 1700-talet dödade vargar som framgått ett stort antal människor i Vasa län. Under 1800-talet finns i länets kyrkböcker däremot bara två noteringar om vargoffer: i Töysä 1818 och Ylistaro 1878. I båda fallen togs barn av varg strax utanför hemdörren.
Finns det en förklaring till denna scenförändring i länet? Ledde de blodiga 1700-talserfarenheterna till att de österbottniska byarna som ett samarbete mobiliserade mot vargen? En indikation på det är att storskaliga vargskall genomfördes i vart fall åren kring 1800.
Bland annat beskrivs hur en lång drevkedja utgick från Härmä med deltagare av manfolket från varje gård. Kedjan ska ha sträckt sig ända från Ekola (Ekos) i norr till utbyarna i söder och drev vargar (och säkert också andra djur) västerut mot Vörå. I Bastubacka, Alikärri (Alkärr) och Vakkuri. (Vackus) tog vöråborna vid och förde drevet vidare till Maxmo och Kvevlax, varefter den sista etappen gick till kusten, där rimligtvis skyttar stod beredda.
Ett annat vargskall inleddes den 12 april 1803 och gick i motsatt riktning. Enligt rapport av landshövdingen Carl Fredrik Krabbe organiserade de statligt anställda skallfogdarna i Mustasaari, Nykarleby, Jakobstad, Kronoby och Gamlakarleby ett drev, som inleddes från havsstranden och gick inåt landet. Följande dag avlöstes kedjan av folk från Lillkyro, Storkyro, Laihela, Lappo, Lappajärvi, Kortesjärvi och Purmo. På så sätt kördes vargarna i väg mot Mellersta Finland.
