När världen förändrades

Mobiltelefonen vägde sensationellt lite, bara 4,8 kilo. Den blev en omedelbar succé

Som framgick av artikeln i föregående nummer lade ingenjörerna vid de nordiska televerken genom Nordisk Mobiltelefon, NMT, grunden för den moderna mobiltelefonin. Det var ett pionjärarbete i en prestigelös samarbetsanda under tolv år, mobiltelefoni konstruerad för användning oberoende av riksgränser, utan att några hindrande patent togs.

NMT-premiären skedde hösten 1981, i Finland i mars 1982. Småningom började det gå upp också för telefonfolket i övriga Europa vad man skapat i Norden. En höjdpunkt för NMT-konstruktörerna var British Telecoms och France Telecoms offentliggörande under festliga former i juni 1982 att de planerade en gemensam brittiskfransk NMT-tjänst.

Verkligheten kom dock snabbt emot. Frankrike och Storbritannien var tekniska stormakter, och det var inte lätt för alla att ta till sig att de hamnat på efterkälken. Framför allt den franska teleindustrin intog en starkt negativ hållning till NMT. I stället förklarade fransmännen att de avsåg utveckla ett nytt system som skulle vara bättre än de ”utländska” standarderna.

Spelplanen förändrades även av ett annat skäl. Åttiotalet var den brittiska premiärministern Margaret Thatchers och den amerikanske presidenten Roland Reagans storhetstid, präglad av avregleringar och privatisering av statliga företag. Just 1982 annonserades att det brittiska telemonopolet skulle brytas upp och att licenser för mobiltelefonin skulle komma att ges till två operatörer som bedrev konkurrens.

Thomas Haug, ordförande för först NMT- och sedan GSM-arbetet, berättar:

”Nästan överallt i Europa var telekommunikationen ännu underställd statliga monopol och strikt reglerad. De europeiska mobiltelefonsystemen var inkompatibla i nästan alla avseenden och verkade inom olika frekvensband. Många länder upprätthöll fortfarande förbud att ta radiosändare över landsgränserna. Och knappast någon såg framför sig att situationen skulle förändras inom överskådlig tid.”

Ett förverkligande av NMT förutsatte att även andra heliga kor slaktades. Till exempel stred enhetstaxan i NMT-nätet mot principen att taxeringen skulle baseras på avståndet mellan abonnenterna. I NMT-modellen fick varje land ett eget riktnummerområde för mobiltelefonin. Anrop till en abonnent skulle ske med ett och samma nummer utan hänsyn till var abonnenten faktiskt uppehöll sig. En självklarhet i dag, men radikalt nytt på åttiotalet.

De nationella konflikterna knäckte på kort tid det aviserade franskengelska samarbetet. I stället blev fransmännen kontaktade av det tyska televerket, som föreslog samarbete inom mobiltelefonin. Bakom detta kan man ana två andra politiska förgrundsgestalter, Frankrikes president François Mitterrand och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, båda med ambitionen att fördjupa samarbetet inom EEC. En gemensam mobiltelefonstandard skulle vara ett perfekt exempel att visa upp.

Det dessa herrar knappast förstod var vad storheten i NMT berodde på. Jean-François Battail, tidigare professor i skandinavistik i Sorbonne, beskriver saken så här:

”Nordborna har en närmast onaturlig överrepresentation vad gäller naturvetenskapliga upptäckter och uppfinningar. Det finns en stark betoning på tillämpad vetenskap och nytta; man ska få saker att fungera. Medan skillnaden i Frankrike är markant mellan ’eliten’ och ’massan’, finns i Norden ett stort mittfält. Det ses som en självklarhet att inkludera alla. Alla ska ha tillgång till information, kunskap delas, man hjälps åt att hitta en lösning. Attityden är tillåtande och främjande. Ingen annanstans finns en sådan betoning på folkbildning och studiecirklar.”

I Norden tänkte man sig mobiltelefonin som något för var och en. I länder som Frankrike och Tyskland sågs mobiltelefonen som en exklusiv sak för eliten.

GSM-gruppen spred sina möten över Europa. Här på utfärd i Helsingfors skärgård.

Bild: Bo Magnusson

Så kan man väl inte göra!

Det svenska televerkets stora teknikstjärna i mobiltelefonutvecklingen, tornedalingen Östen Mäkitalo, har gett ett exempel på hur man såg på mobiltelefonin i USA. Under ett besök i Buffalo 1984 beskrev han för sina värdar hur man i NMT-systemet tack vare roamingen kunde ringa gränslöst från plats till plats. Reaktionen blev:

– Men så kan man väl inte göra! Då måste det ju finnas information någonstans om var jag befinner mig!

Ja det är klart, förklarade Östen, annars kan systemet inte hitta din telefon. Växeln identifierar abonnenterna och håller genom en databas reda på var de är.

– Men herregud, tänk om jag har sagt till min fru att jag ska åka till New York och sedan i själva verket åker till Chicago för att hälsa på någon som hon misstänker är min älskarinna, vad händer då?

Men hur skulle din fru kunna få den informationen? Vad har hon för möjligheter att komma åt växeln?

– Man vet aldrig. Man kan utsättas för utpressning.

Just i USA var det oerhört svårt för folk att tänka sig att man skulle kunna ringa mobilsamtal fritt över landet. Det fanns inte i föreställningsvärlden, berättade Östen Mäkitalo i intervju 2008.

Östen Mäkitalo

Bild: Mikael Nybacka

I december 1982 samlades GSM-gruppen till sitt första officiella möte, på Televerket i Stockholm – i samma byggnad som NMT-gruppens premiärmöte tolv år tidigare. En brokig skara på trettioen representanter från elva länder var närvarande. För ordföranden Thomas Haug var en fråga viktigare än någon annan: det mål som eftersträvades fick inte bli en halvmesyr, som att försöka ”harmonisera” de befintliga analoga systemen i Europa. Målet måste vara att skapa något nytt, i praktiken ett digitalt system. I detta fick Haug också den stora majoriteten på sin sida.

En mer praktisk fråga gällde valet av arbetsspråk i utvecklingsarbetet. Inom NMT hade man inte behövt tolkar, men inom de europeiska teleförvaltningarnas samarbetsorgan CEPT, som var huvudman för GSM-gruppen, skulle enligt reglementet tre språk användas parallellt: franska, tyska och engelska. Alla möten skulle därför tolkas. Thomas Haug bestämde sig för att försöka undvika detta:

”Att arbeta genom tolk är ofta besvärligt och ibland omöjligt, till exempel när man diskuterar tekniska definitioner. Inom telekomvärlden är det dominerande språket engelska, jag var övertygad om att det skulle underlätta förhandlingarna om vi höll oss till det språket.”

Ingen i GSM-gruppen förespråkade tolkning, men utifrån ställdes krav att gruppen skulle följa regelverket. ”Vi löste problemet så att jag avslutade varje möte med frågan om någon i gruppen önskade tolkning vid nästa möte. Det var det aldrig någon som gjorde. På det sättet kunde vi besluta om undantag för ett möte i gången. Det hade inte förbjudits i stadgarna”, berättar Thomas Haug.

Att mobiltelefonifrågan blivit en ingrediens i storpolitiken framgick 1983 av att Frankrike och Tyskland då inrättade ett gemensamt fransktyskt närings- och finansråd och ställde sig i bräschen för skapandet av den inre marknaden, det som senare formaliserades i 1992 års Maastrichtfördrag. Ett konkret mål blev att snabbt lansera ett analogt fransktyskt mobiltelefonsystem i 900 MHz-bandet.

Stora resurser östes in i detta, men i praktiken var det utsiktslöst att på kort tid uppnå något som motsvarade NMT. En utvärdering 1984 av fem förslag, som utarbetats av den fransktyska industrin, resulterade i att projektet avblåstes.

Den fransktyska strategin blev att i stället försöka ta kommandot i GSM-arbetet. Sommaren 1985 undertecknades ett nytt fransktyskt samarbetsavtal, snart breddat genom ett avtal med Italien (juni 1985) och Storbritannien (april 1986).

Även EEC tryckte på. I februari 1985 föreslogs från det hållet att ett särskilt GSM-sekretariat skulle inrättas, med bemanning av heltidsanställda europeiskt finansierade experter.

Kampen om lokaliseringen kom här att stå mellan Köpenhamn och Paris. Frankrike föreslog att sekretariatet skulle placeras i Montparnasse, på behörigt avstånd från Montrouge (där det franska televerket huserade) och ännu längre från Issy les Moulinaux (där forskningscentret CNET hade sitt högkvarter). Budskapet med det var att GSM-folket skulle få jobba i fred utan inblandning utifrån. I en sluten omröstning segrade Parisalternativet.

Under första delen av åttiotalet handlade mobiltelefonin om flyttbara telefoner, i praktiken släpbara eller möjligen bärbara i en stabil axelväska. Frågan var när mobiltelefonerna skulle bli så lätta att de kunde hållas i handen.

Detta lopp vann det amerikanska storbolaget Motorola. Den första handhållna mobiltelefon som lanserades kommersiellt var bolagets DynaTAC 8000X i mars 1983. Följande år lanserade Mobira (helägt av Nokia just från 1984) en ”bärbar” NMT-telefon benämnd Mobira Talkman. Denna vägde 4,8 kg, en enkel match för en stark individ, hade ett dygns passningstid och gav upp emot en timmes taltid. Priset motsvarade en tredjedels personbil, men telefonen blev en succé från första dagen och såldes i 12 000 exemplar redan första året.

1987 lanserade Nokia nästa succé, Mobira Cityman på 790 gram, kallad ”tegelstenen”. Batteriet tömdes efter 4-5 samtal och behövde laddas dagligen, men nu fanns det en telefon som man verkligen kunde stoppa i fickan (om det var en mycket stor ficka).

Frågan blev med det hur liten en GSM-telefon skulle kunna bli. Alla i branschen visste att det var långt mer komplicerat att konstruera en digital handtelefon än en analog variant.

I slutet av 1986 skulle de fransktyska utvecklingsprojekten inom digital radioteknik leverera sina slutförslag. Kandidaterna representerade företagen Alcatel/SEL, LCT, Philips och Bosch. Också förslag från övriga kandidater var välkomna. Testplatsen blev Paris.

De nordiska aktörerna hade dittills inte förstått allvaret i det fransktyska samarbetet, enligt Östen Mäkitalo:

”Vi var tvungna att snabbt skaka fram egna kandidater. Så vi träffades – Televerket, Ericsson, Mobira/Nokia och våra kollegor i Norge – och kom fram till att vi skulle utveckla var sin systemlösning. Vi sade att det var viktigt att smalbandiga system för radioförbindelserna skulle vinna testerna, eftersom vi då skulle kunna använda samma infrastruktur som i NMT-systemet. För oss blev det livsviktigt att vinna den här tävlingen.”

De nordiska aktörerna anmälde sig till testerna. En och annan drog på munnen åt den norska kandidaten Elab, ett litet laboratorium knutet till Norges tekniska högskola. Med förundran betraktade Elabs två teknikutvecklare Torleiv Maseng och Odd Trandem hur konkurrenterna från de stora firmorna kom med hela karavaner av lastbilar. Deras egen utrustning rymdes i två små trälådor.

Testerna ägde rum under åtta veckor, en vecka per kandidat, och visade snabbt att den digitala lösningen var överlägsen den analoga. Ljudkvaliteten vid en hastighet på 13,4 kb/s höll den nivå som krävdes som standard i de publika fasta näten. ”Det var en grundläggande fråga som länge hade legat oavgjord på bordet i GSM-arbetet, men med de här testerna var den äntligen löst”, säger Thomas Haug.

Det framgick att två av de fransktyska kandidaterna bygg-de sina förslag på radiotekniken bredbands-TDMA (kanalbredd 2 MHz), de två övriga på smalbands-TDMA (kanalbredd 300 KHz). De nordiska systemen byggde alla på smalbands-TDMA.

Segraren i Paris blev… Elab. Det som avgjorde saken var att Torleiv Maseng hade fått fram den bäst fungerande utjämnaren för sin moduleringslösning.

Masengs hemliga vapen var Viterbis algoritm, presenterad av den italiensk-amerikanske ingenjören Andrew Viterbi 1967. Masengs förtjänst var att hitta dess tillämpning som kanalutjämnare vid demoduleringen av signalen. En annan medhjälpare hade Maseng och Trandem i superdatorn Cray, som hade anskaffats till Norges Tekniska Högskola i Trondheim hösten 1986.

Framför allt var Elabs system bäst på att hantera det signalkaos som uppstår då radiosignalerna reflekteras och studsar mot byggnader och andra hinder i topografin. ”I Norge med sina berg har vi stora naturliga utmaningar”, konstaterar Torleiv Maseng, som tillsammans med Odd Trandem hade gjort mängder av mätningar av radiosignalernas beteende runt Orkdalsfjorden utanför Trondheim.

”Problemet uppstår om många bits blir ’hängande’ i ekon, så att mottagaren hör många bits samtidigt. Det är samma fenomen som gör att psalmer måste sjungas långsamt i kyrkan. Sjunger man i snabbt tempo blir sången en enda gröt på grund av akustiken, som kastar runt ljudet åt alla håll”, säger Torleiv Maseng.

Att kunskaper om teknikstandarden för GSM blivit hårdvaluta fick Torleiv Maseng nu uppleva. Han gratulerades från alla håll, och så fick han oväntat besök på sitt laboratorium i Trondheim. Tre personer visades upp till Masengs lilla rum, där de nätt och jämnt fick plats.

”De var alla vice presidents i Nokia. Jag hade aldrig sett så fina visitkort. Antenner stack fram ur alla fickor. Det visade sig att de ville köpa GSM-lösningen, i varje fall de delar som vi hade varit med och utvecklat. När jag sade att det säkert inte gick för sig, frågade de om de kunde köpa hela laboratoriet.”

”De satt hos mig en timme. Taxin väntade utanför på tomgång. Men Nokiacheferna fick förstås återvända tomhänta”, säger Torleiv Maseng.

För den politiskt hårt uppbackade kandidaten Alcatel/SEL var resultatet i Paris en katastrof. ”Deras system var tekniskt mycket kompetenta, men de frågade till exempel inte hur systemen skulle utfalla ekonomiskt för operatörerna”, kommenterar Thomas Haug.

Ännu var saken dock inte avgjord. Efter de tekniska testerna skulle politiken acceptera resultatet. Det bubblade av prestige. Arenan var GSM-mötet i Funchal, Madeira, den 16-20 februari 1987.

Madeiramötet har i GSM-historien fått legendariska dimensioner. För- och nackdelarna med bredbands- och smalbands-TDMA diskuterades till mycket sent på kvällarna. Thomas Haug berättar hur svultna delegater en gång när klockan passerat midnatt gjorde en raid igenom kylskåpen i konferensköket. Det enda de hittade var sardinburkar, dock ett stort lager. ”Allt gick åt. Om våra värdar lade märke till sardinförlusten, så sade de i varje fall inget.”

Tretton av de femton representerade länderna förespråkade smalbands-TDMA enligt det nordiska konceptet och hänvisade till testet – men Frankrike och Tyskland vägrade avvika från bredbands-TDMA.

”I ett läge verkade utgången bli att båda systemen skulle väljas. Det skulle ha haft den absurda effekten att Europa skulle ha splittrats i en fransktysk del, som inte skulle kunna kommunicera med övriga länder. Teknikerna från Frankrike och Tyskland erkände utan omsvep att vår lösning var bättre, men gjorde klart att om de kom hem och sade att nordborna vunnit skulle de mista jobbet”, berättar Thomas Haug.

Räddningen hette Stephen Temple, brittisk representant i förhandlingarna. Hans lösning hette working assumptions. Genom att beskriva GSM-gruppens slutsatser som arbetsantaganden behövde Madeiramötet inte slutligt peka ut den vinnande kandidaten. Och detaljer som innebar förbättringar skulle kunna inkluderas efteråt.

Tyskarna gjorde sedan på hemmaplan en egen analys av för- och nackdelar med de två teknologierna och bekräftade, den 17 mars, genom den tyske kommunikationsministern att också Tyskland gick in för smalband.

Sedan återstod bara Frankrike, som insisterade på fortsatt teknisk utveckling. Motståndsfickan kunde lokaliseras till Alcatel, som accepterade faktum först efter ett klarläggande att smalbandsalternativet skulle förverkligas vare sig Alcatel deltog eller inte.

Den 19 maj 1987 signerades överenskommelsen i Bonn av kommunikationsministrarna eller deras företrädare i de femton berörda länderna. ”Den dagen skålades det i champagne hos både Ericsson och Nokia”, berättar Nina Eldh, som då arbetade som informationschef för Nokia i Bryssel.

Lanseringsdatum för GSM-telefonin bestämdes till 1 juli 1991. Efter långa diskussioner bestämdes att GSM skulle behållas som namn på systemet. Men den tolkning man nu, utan entusiasm från GSM-gruppens sida, började sprida var att GSM härefter inte skulle beteckna Groupe Spécial Mobile utan Global System for Mobile Communications.

Den 9 november 1989 började muren i Berlin falla. Det blev symbolhandlingen i den största politiska omgestaltningen av Europa efter andra världskriget. Inom ett år hade de före detta delstaterna i Östtyskland (DDR) anslutit sig till Förbundsrepubliken Tyskland och landet var åter enat.

Till en del bäddade demokratiutvecklingen för den kommande GSM-framgången – men GSM-utvecklingen bäddade också för demokratin. Ett åskådningsexempel gavs just i Tyskland efter murens fall. Den östra rikshalvan behövde akut få ett fungerande telefonnät, och GSM var den snabba lösningen.

Det blev en upphaussad tävling om vem som skulle kunna beskriva sig som den första GSM-operatören. Tekniskt hand­lade det om en tävling mellan Ericsson och Nokia. I Tyskland hade Mannesmann i slutet av 1989 fått licens för att i konkurrens med det tyska tele­verket dra i gång ett GSM-nät. Ericsson fick uppdraget att bygga Mannesmanns nät.

På motsvarande sätt skulle Nokia i Finland bygga GSM-nätet åt den nya teleoperatören Radiolinja, med bakgrund i de lokala telefonbolag som genom åren konkurrerat med det statliga televerket.

”Vi ville kunna konkurrera också inom mobiltelefonin, men det statliga televerket ville inte ha in oss på NMT-marknaden. I augusti 1988 tappade jag tålamodet och började agera”, säger den i Oravais födde Kurt Nordman, som då var vd för Helsingfors telefonförening, det nuvarande Elisa.

Nordman fick med sig ett antal banker, försäkringsbolag, partifirmor och andra som intressenter i Radiolinja och lobbade intensivt för att få licens för verksamheten. Under två års tid fördes en kamp i saken mellan regeringspartierna Samlingspartiet och socialdemokraterna. De förra vann striden, vilket innebar att Radiolinja fick sitt tillstånd.

”Vi beställde vårt GSM-nät av Nokia 1989. Det var ett risktagande från båda sidor. Nokia hade inget färdigt system, vi hade ingen licens”, säger Kurt Nordman.

JNT gick som en mindre ägare med i Radiolinja i december 1990.

Vem var först med GSM?

Frågan kan besvaras på olika sätt. Radiolinja tvekade inte att slå på stora PR-trumman och den 1 juli 1991 beskriva sig som pionjären, men det fanns alltså en verklig konkurrent i Mannesmann. Samma dag sände man från detta bolag ett brev till det tyska kommunikationsministeriet och förklarade att man var beredd för GSM-trafiken i enlighet med licensen.

”Det gjordes ändå ingen stor sak av detta”, enligt Gunnar Sjökvist, som var testansvarig för projektet hos Mannesmanns leverantör Ericsson. ”Det fanns inga mobiltelefoner och därmed inte heller några abonnenter som kunde använda nätet.”

I Helsingfors åskådliggjorde Radiolinja GSM-premiären inför ett stort mediepådrag genom att den tidigare statsministern Harri Holkeri med en Nokiaterminal ringde upp bi­trädande stadsdirektören i Tammerfors, Kaarina Suonio. Nätet täckte bara delar av Helsingfors, Åbo och Tammerfors. Och försöken att ringa mellan Helsingfors och Åbo lyckades inte under premiärdagen. ”Men vi hade i förväg lyckats skrapa ihop några tiotal ’riktiga’ abonnenter”, berättar Kurt Nordman.

För det finländska televerket innebar händelserna kring GSM-premiären att samarbetet med Nokia avslutades. ”Vi hade före det jobbat mycket bra ihop. Men när vi hörde att Nokia skulle leverera GSM-utrustning till vår konkurrent, vände vi oss i stället till Ericsson och Motorola”, berättade den dåvarande mobilchefen Matti Makkonen.

Eftersom GSM var en prestigefråga, bjöd också Makkonen in till presskonferens på televerket i Helsingfors. ”Jag ringde ett ’öppningssamtal’, men klargjorde att det ännu inte fanns typgodkända telefoner. Mitt budskap var att vi skulle lansera GSM så fort industrin klarade att tillhandahålla mobilerna.”

I Stockholm uppmärksammade Televerket GSM-datumet tillsammans med leverantören Ericsson genom en reception för ungefär 150 personer. Televerkets projektledare för GSM, Yngve Zetterström, ringde upp Televerkets generaldirektör Tony Hagström med en mobiltelefon av märket Orbitel.

Uppenbart är Radiolinjas höga svansföring inte utan grund, men precis som hos Mannesmann var det meningslöst att försöka sig på stora GSM-affärer i detta skede. Ett bevingat uttryck härrör från Mannesmannchefen Georg Schmitt denna tid: God Send Mobiles. Äntligen hade innebörden av förkortningen GSM klarlagts. Måtte Gud sända mobiler!

I fråga om GSM-mobiler kom Ericsson och Nokia i mål samtidigt. Båda leverantörerna började serietillverka handburna sådana hösten 1992.

Prestigekampen i fråga om GSM följdes knappast av någon stor krets i Jakobstadsregionen. Som delägare i Radiolinja kan JNT ändå beskriva sig som först i världen med den kommunikationsteknik som mer än något annat förändrat människans tillvaro i modern tid. GSM blev den första riktiga världsstandarden i telekomsektorn och gjorde mobiltelefonin överkomlig för miljarder människor.

Det händelserika året 1991 ägde bakom kulisserna även ett annat drama rum. Det handlade om att Ericsson höll på att köpa Nokia.

Nokias stora planer under åttiotalet hade nästan störtat företaget i fördärvet. Ericssons koncernchef åren 1990–1998 Lars Ramqvist berättar att diskussionerna om att förvärva Nokia började 1989: ”Vi tittade strategiskt på saken. Ett problem vi identifierade var att det skulle bli svårt att lägga ned den radio- och TV-verksamhet som Nokia hade i Tyskland. Vi hade varit i samma bransch själva och visste hur svår den var.”

I början av 1991 kom saken upp efter att någon av Ericssons ägare informellt frågat om det gick att köpa Kansallisbankens aktier i Nokia, vilket skulle ha gett ett ägande på 20–25 procent. Storägarna i Nokia var i det här skedet Finlands två ledande affärsbanker, Föreningsbanken och Kansallisbanken och med dem associerade företag. De två bankerna såg i den aktuella bankkrisen hur avgrunden öppnade sig och sökte sig fram till ett gemensamt agerande.

I kontakterna förestods Kansallisbanken av Peter Fagernäs och Föreningsbanken av Björn Wahlroos, vice vd:ar i respektive företag. ”Det pratades i olika sammanhang om vem som skulle köpa vems aktier. Det var mycket tramsande”, säger Björn Wahlroos.

I september 1991 fördes seniora förhandlingar vid ett möte på Arlanda. Priset 140 mark per stamaktie föreslogs, vilket var 40–50 procent över den dåvarande börskursen.

”Idén var i slutskedet att Ericsson skulle ta över hela Nokia genom att köpa Föreningsbankens, Kansallisbankens och Pohjolas aktier och lägga bud på resten. Komplikationen var att man från Ericssons sida inte ville ha hela Nokia utan lämna konsumentelektronikverksamheten utanför affären. Vår hållning var att det handlade om allt eller inget – vi kunde ju som aktieägare inte gå in och agera operativt i företaget”, berättar Björn Wahlroos.

Den 10 oktober 1991 avgjordes saken i en telefonkonferens. Ericssons styrelse accepterade köpesumman, men villkoret var att konsumentelektroniksidan skulle stå utanför affären. Vilket var en komplikation som de finländska säljarna alltså inte klarade att hantera.

Björn Wahlroos: ”Peter [Fagernäs] blev vit i ansiktet, det var dåliga nyheter för Kansallisbanken. Vi kunde på Föreningsbanken ta det mer med jämnmod. Vi sade till Ericsson att vi skulle återkomma.”

Det gjorde man inte. I stället köpte Föreningsbanken de Nokiaaktier som Kansallisbanken satt på. Då finanskrisen senare tilltog ytterligare köpte Föreningsbanken sin konkurrent helt och hållet.

I januari 1992 tillträdde Jorma Ollila som Nokiachef.

”Försöket att sälja Nokia till Ericsson var en medelstor hemlighet i Finland fram till slutet av nittitalet”, enligt Björn Wahlroos. Nokias officiella historiker Martti Häikiö nämner att händelserna efterlämnade ett djupt trauma i Nokialedningen.

Björn Svedberg, vd för Ericsson under hela åttiotalet och därefter företagets styrelseordförande, berättar att man från bolagets sida noga följde utvecklingen i Finland:

”Jag gjorde mig som styrelseordförande förstås en del tankar. Jag tänkte att det skulle kunna bli svårt att styra Nokia med svenska ägare. Den strategi som skulle ha kunnat bli aktuell var att Nokia skulle ha tagit hand om mobilerna, medan den systemtekniska sidan skulle ha behållits i Sverige.”

I all tysthet upprätthöll också hans efterträdare Lars Ramqvist kontakter med Jorma Ollila. Ett diskussionsämne var om det fanns vinster i någon form av samgående. Björn Svedberg: ”Jag såg att Nokia hade mycket kraft i sig. Såvitt samarbetet gällde teknik skulle det vara enklare att jobba ihop med Nokia än med någon annan i branschen. De var tuffa i förhandlingar, men vi kunde alltid lita på varandra.”

I en avslutande artikel berättas om dramatiken när följande mobiltelefonstandard, känd som 3G, drevs fram i ett tätt samarbete mellan Ericsson och Nokia.
Intervjuerna med de i texten citerade gjordes av artikelförfattaren åren 2007–2009. Östen Mäkitalo avled 2011 och Matti Makkonen 2015.