Naturens hedersmedborgare

Ibland på eftermiddagarna, när Mia Westerlund i jobbet efter en djupdykning ner i siffror, analyser och energimarknadsprognoser tittar ut genom fönstret och ser att skymningen närmar sig, känner hon att nu är det dags. Natten ska hon tillbringa under bar himmel, med stjärnorna som sitt tak.

Skogen är för Mia ett andra sovrum. Hon är van vid att somna omgiven av de många ljud som finns i naturen, och som nutidsmänniskor sällan hör eller fäster uppmärksamhet vid. I sitt enkla tält sover hon djupt och gott och återkommer ofta ur sömnen just i den vackra stund då solen går upp och naturen byter skepnad från natt till dag.

Olika årstider har olika ljud. Vintern är tystast. Tältduken fladdrar kanske till när vinden drar förbi, snö faller kanske ner från träden, vingslagen kanske hörs när en skogsfågel passerar, en ensam uggla kanske hoar, Mia kan höra sin hund andas.

På våren och försommaren däremot blir allt en kakofoni. Tranor och spovar skriker, småfåglarna försöker överrösta varandra så till grad att Mia ibland får ta fram sina öronproppar, för att kunna sova en stund till.

Oftast infinner sig ett lugn och en stor klarhet när Mia på detta sätt blir en tillfällig medborgare i naturens samhälle. När hon återvänder till vardagstillvaron och siffrorna på jobbet kan hon se saker i en pånyttfödd dager och känna en ny nyfikenhet. Vad kommer den dag som nyss börjat att föra med sig?

Hur hittade Mia Westerlund, född och uppvuxen i Jakobstad, i dag i tjänst som energiprocessutvecklare på Herrfors, fram till den här livsstilen?

Till en del beror det på de naturintresserade föräldrarna, som tidigt tog barnen ut i naturen på bärplockning och annat. Mia gick med i scouterna, vande sig vid att tälta ute och sitta eldvakt på nätterna. Sedan kom utbildningen till ingenjör vid Åbo Akademi och andra prioriteringar, men även en utvidgad världsbild.

”Jag har alltid varit intresserad av geografi. Som barn fantiserade jag om att åka till Alaska. Jag lånade bibliotekets enda Lonely Planet-bok och läste den från pärm till pärm. Under studietiden fick jag höra om Nordtek-programmet, och tack vare det blev jag under ett halvt år utbytesstudent vid Reykjaviks universitet.”

En professor där anordnade resor till Kulusuk på Grönlands östkust. Mia åkte med, lärde känna det lilla samhället här nästan vid världens utkant och gjorde sin första bekantskap med inlandsisen. Sedan fick hon genom förmedling av Nordjobb arbete i Nuuk på en av Grönlands räkfabriker.

”Jag stod vid ett löpande band och fick ägna mig åt den sista finskalningen av räkorna innan de frystes in. Det var ett tufft och enahanda jobb, men gav mig en erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.”

Med diplomingenjörsexamen klar sökte och fick Mia ett arbete som optimeringsingenjör hos Skellefteå Kraft, ett av Sverige största energibolag med vattenkrafttillgångar som andra bara kan drömma om.

Jobbet gick ut på just optimeringsberäkningar gällande vattenkraften och det invecklade sambandet mellan mängden nederbörd i älvsystemets tillrinningsområde, vattenflödena i de olika vattendragen, vattenregleringskapaciteten i de olika dammarna och kapaciteten hos de många vattenkraftverk som ingår i systemet.

”De här beräkningarna skulle samtidigt anpassas till situationen på elmarknaden, som ser olika ut varje dag och som var ett område som jag inte hade någon förhandskunskap om. Men i vart fall blev det en nyttig lektion där jag fick träna på kalkyler varje dag”, säger Mia.

Med Skellefteå som sin hemort hade Mia plötsligt en oändlighet av magnifik natur precis bakom knuten. I början umgicks hon mycket inom den finländska koloni som arbetade på Boliden. Den närmare bekantskapen med Västerbottennaturen inledde hon genom den välbekanta motionsformen skidåkning.

Sedan blev hon vän också med slalomskidorna och började träna och även tävla på regional nivå i taekwondo, med en inom denna kampsport välkänd tränare, Elin Johansson, under en period rankad som världsetta i sin viktklass. Nästa gren blev klättring, gärna den allra svåraste varianten bouldering, först inomhus, sedan också mycket utomhus.

Till detta snöskoterkörning, mestadels i terrängen runt den skogsstuga där hon och den dåvarande sambon ofta vistades. I motsats till Finland behöver man i Sverige inte hålla sig till särskilda skoterleder.

Även i umgänget med arbetskamraterna på Skellefteå Kraft växte idéer fram.

”Först började vi lite lekfullt tävla om vem som skulle bada, eller åtminstone doppa sig, utomhus flest dagar i rad. Jag tyckte det var så kul att jag bestämde mig för att göra det hundra dagar i sträck. Sedan började vi tala om att sova utomhus, och jag tog som mitt mål att sova ute minst en natt varje månad”, berättar Mia.

Det här var 2018. I slutet av det året konstaterade Mia att hon klarat uppgiften. Hon hade sovit totalt 22 nätter ute, av dem 21 i tält och en i igloo.

”Jag gillar normalt att analysera, till och med att överanalysera”, skrev hon på den blogg som hon då aktivt upprätthöll. Men hon var nöjd. Kanske inte mest över tältnätterna i sig, men för att de hade fått henne att komma i väg på fyra fjällvandringar längs klassiska leder, den längsta 110 kilometer.

”Det är inte direkt så att jag har känt mig starkast i världen varje vandringssteg. Men jag har känt mig privilegierad, ödmjuk, äkta. Det har definitivt varit några av de bästa stunderna på hela året”, sammanfattade Mia.

När hon i början testade att sova ensam i tält var det ändå inte något självklart enkelt. Den första natten handlade det bara om att klara av saken. Hon slog upp tältet fem meter ute på hemtomten och lade sig när natten nalkades där i sin sovsäck.

Nästa gång åkte hon upp till Vitberget, ett rekreationsområde mitt i Skellefteå, och satte upp tältet medan det ännu var dagsljus. Vid sextiden gjorde hon upp eld och lagade kvällsmat.

”Men efter maten hade jag inget att göra. Jag gick rastlös omkring runt tältet och lade mig till sist i sovsäcken och tittade på filmer på mobilen. Jag sov inte heller särskilt bra och vaknade av att jag var våldsamt kaffesugen.”

Hon förstod att också konsten att sova utomhus förutsatte sakkunskap. Några av de utevana arbetskamraterna gav goda råd.

Den tredje utomhusnatten var det 24 minusgrader i Skellefteå. Mia åkte åter upp till Vitberget och slog upp tältet 200 meter från bilen. Cavalier king charles spanieln Rocky gjorde henne sällskap.

”Natten blev härlig med ett praktfullt norrsken. Jag sov gott. Varken Rocky eller jag frös. Det var en befriande känsla.”

”Det var som alltid fråga om en läroprocess. Jag tror att var och en behöver upptäcka var ens bekvämlighetszon upphör och starta från den nivån. Det gäller att ta så små eller stora steg i taget som man klarar”, säger Mia.

Det handlar också om högst praktiska saker som att ha rätt kläder och utrustning, varken mer eller mindre än man behöver, och vara förberedd på de ofta rätt triviala komplikationer som kan uppstå. Hur placerar man tältet i förhållande till vindriktningen? Om det blåser upp under natten, står tältet då stadigt? Vad behöver man för ljuskälla för att se vad man gör i mörkret?

Efter sitt första år som utesovare hade Mia arbetat in rutinerna.

”Vad som ska packas i ryggsäcken behövde inte längre ältas. Jag visste hur mycket mat jag äter, hur hunden beter sig, hur bra pannlampan lyser, hur tältet och sovsäcken tål olika väder, och så vidare.”

”Jag upptäckte att jag återhämtade mig bättre under nätterna i tältet än hemma i sängen, även om jag kunde ligga och vrida mig på madrassen och ibland hade svårt att somna också utomhus. Sov jag i tält flera nätter i rad, blev sömnen bättre för varje natt.”

En erfarenhet var att hålla vattenflaskan inne i sovsäcken nattetid, för att vattnet inte skulle frysa. En annan att det var bra med reflekterande tältlinor – det gjorde det lättare att hitta tältet i skogen i mörkret (”även om jag lärde mig spara GPS-positionen med en etikett på Google Maps”). En tredje lärdom var att trycket i en gasbehållare försämras vid kallt väder, vilket kan göra det svårt att använda gasköket.

Inför 2019 var Mia så bekväm med att tälta att hon tog ett annat beslut: att sluta använda sociala medier och Internet när hon var ute. Undantag väderappar och norrskensprognoser. Så litet som möjligt skulle störa naturupplevelsen.

Är Mia aldrig rädd för något, som björnar och våldsmän?

”Jag är aldrig rädd för djur… möjligen för fästingar då. Men en risk att ta på allvar är att man kan halka och skada sig. I stenig terräng i fjällen eller på fuktiga berg eller våta träspångar så är det lätt hänt.”

Och naturligtvis behöver den som ägnar sig åt de tuffare varianterna av friluftsliv veta vad den ger sig in på. Vet man var man är och hittar vägen hem? Vet någon annan var man är? Fungerar mobilen och är den laddad?

Ett intresse som utenätterna förstärkt hos Mia är fotograferingen. Naturen erbjuder ständigt nya motiv, och det skiftande ljuset ger oändliga nyanser. Som alla fotografer nämner Mia ljuset strax efter soluppgång och före solnedgång, då solen ligger lågt och ljuset blir mjukt och stämningsfullt, samma tid på dygnet när också många djur är som aktivast.

Dimma är ett annat fotografiskt favorittema. Och nattetid finns stjärnorna och norrskenet, som i de västerbottniska fjällen kan bölja fram på ett spektakulärt sätt.

”Det är omöjligt att inte bli fascinerad av norrskenet, som jag lärde känna på allvar under vistelserna på Island och Grönland”, berättar Mia.

I Skellefteå började hon följa norrskensprognoserna och söka upp bra lägen för att fotografera norrskenet.

När hon sedan läste i tidningen att jorden var på väg in i en meteorsvärm, gavs en möjlighet att försöka fånga också ett stjärnfall på bild. Detta var i oktober 2018 när jorden rörde sig genom det meteorbälte som fått namnet Draconiderna, med ursprung i Giacobini-Zinners komet.

Inga moln skymde sikten den kvällen. Mia åkte en god bit ut från Skellefteå till en mörk plats utan ljusföroreningar. Planeringen fungerade. Hon ställde in slutartiden vid fotograferingen på femton sekunder. Av närmare hundra tagna bilder fastnade stjärnfall på tre. En av bilderna är den här intill.

Kanske inte oväntat har Mia också blivit en hängiven vinterbadare. Varje vinter sågar hon numera upp en vak i Larsmosjön och hoppar i, med eller utan bastu före.

Badintresset kom till uttryck också den 6 december 2017, på Finlands hundraårsdag. Tillsammans med en arbetskollega gick hon då ner till Skellefteälven till ett ställe där isen ännu inte lagt sig.

”Där tog vi sedan ett dopp som ett sätt att fira fosterlandet”, berättar Mia Westerlund.