Det är svåra tider för oss kraftproducenter. Det nordiska systempriset har sjunkit med över 60 procent de senaste tre åren. När priset ligger på blott 20 euro/MWh är det under en stor del av den konventionella produktionsflottans faktiska produktionskostnader.
Situationen förvärras av att olika kraftslag dessutom beskattas olika, både mellan och inom de länder som ingår i den gemensamma marknaden. Särskilt orättvis är produktionsskatten på kärnkraft och vattenkraft i Sverige samt beskattningen av kraftvärmen i Finland. Dessa tre produktionsslag är alla sådana som samhället behöver för att trygga väderoberoende elleveranser – och deras betydelse växer i takt med att mer vindkraft kommer in i systemet.
Elpriset har sjunkit främst på grund av ett politiskt skapat överutbud på el, till en del som följd av sjunkande globala råvarupriser. De globala råvarupriserna kan vi i Norden knappast påverka, men överutbudet har vi skapat själva, genom kraftiga subventioner till ny förnyelsebar elproduktion under många år.
Det finns en stark politisk vilja att övergå till ett förnyelsebart energisystem, vilket också jag tror är helt nödvändigt på sikt. Den globala uppvärmningen kräver att vi tar steget bort från fossila energikällor. Men sättet hur omställningen nu genomförs, genom de politiskt skapade verktygen, är ineffektivt och har slagit sönder marknaden.
Mogen förnyelsebar produktion, som landbaserad vindkraft eller biokraftvärme, hör redan i dag till den mest konkurrenskraftiga man kan bygga. Att fortsätta subventionera dem är med andra ord omotiverat. Norden kommer över tiden att uppnå ett helt förnyelsebart energisystem oberoende av vilka verktyg vi väljer. Men de vägval vi nu gör får inte innebära att vi riskerar leveranssäkerheten av energin och skadar konkurrenskraften.
Med denna utgångspunkt debatteras nu speciellt i Sverige om kapacitetsersättningar borde införas för konventionell elproduktion. Kapacitetsersättningar går i korthet ut på att producenter får betalt för att garantera att det alltid finns kraftproduktion tillgänglig när behov uppstår, oavsett väder och vind.
Argumentet är att kapacitetsersättningar skapar trygghet. Men konsekvensen är att överutbudet ökar ännu mer och att ineffektiviteten tilltar på produktionssidan. Det ökar oundvikligen den totala kostnaden för konsumenterna.
Fortum har länge förespråkat marknadslösningar, både för prissättning på energi och för miljövärden och investeringar. Vi anser att de nordiska länderna tillsammans, kanske stegvis, borde fasa ut existerande subventioner för mogen förnybar el.
Risken, om politikerna inte är redo för en nordisk harmonisering och utfasning av stöd, är att den nuvarande marknadsmodellen havererar helt till priset av en enorm värdeförstöring.
Om det marknadsbaserade energisystemet inte tillåts fortsätta att leverera, måste en ny modell introduceras. Om praktisk politik så kräver, kan en lösning vara att effektbalansen under en övergångsperiod säkerställs med en gemensam nordisk kapacitetreserv.
Kapacitetsersättningar är som sagt inte ideala, men landar den politiska slutsatsen trots allt i sådana, så bör de vara gemensamma för det område (Nord Pool) där elpriset sätts. En tänkbar modell skulle då kunna vara någon sorts certifikatmarknad, med kvotplikter på kundsidan.
Det är möjligt och önskvärt att skapa en fungerande energimarknad också för det framtida, helt förnybara energisystemet. Men då måste vi förbättra möjligheterna att använda balanserande vattenkraft, utveckla kundernas möjligheter att bli aktiva på marknaden, avskaffa orättvis beskattning av de olika produktionsformerna samt trygga inte minst den svenska kärnkraftens konkurrenskraft under omställningen.
För detta krävs ett faktiskt nordiskt samarbete, så att gemensamma miljö- och energipolitiska mål nås med gemensam styrning och en elmarknad som fungerar på samma villkor överallt.
