I mitt arbete träffar jag många olika människor, och oftast handlar diskussionerna av förståeliga skäl om naturen. Ett påstående som jag allt oftare hör är att naturen är i obalans. Även medierna för ofta fram detta under kryddade nyhetsrubriker.
Faktum är att de har helt rätt, men samtidigt så fel. Naturen är nämligen alltid i obalans. I naturen uppnås aldrig något sådant jämviktstillstånd eller balans som skulle vara för evigt eller ens för en längre tid. Förändring och obalans är en förutsättning för att livet på jorden ska utvecklas och fortgå.
Sett ur en människas perspektiv kan en del av förändringarna te sig väldigt långsamma, men geologiskt sett är många förändringar snabba. Istider kommer och går, kontinentalplattorna rör sig, antalet solfläckar varierar och klimatet förändras även utan människans inverkan. En art som inte anpassar sig till förändringar och till naturens obalans tillhör ganska snabbt historien.
Många människor är rädda för förändringar samtidigt som detta är det enda naturliga för vårt och andra arters liv på jorden. Rent känslomässigt kan jag känna sympati för en fanatisk naturskyddare som krampaktigt klamrar sig fast vid ett stort träd i en gammal skog för att förhindra avverkning.
Samtidigt är jag förnuftsmässigt mycket väl medveten om att man inte kan frysa skogens utveckling vid ett specifikt skede. Även om trädkramaren lyckas i sin strävan och skogen fredas, kommer skogen att förändras. Om några hundra eller tusen år ser den fredade skogen helt annorlunda ut om den ens finns kvar. Att bevara naturen som ett museum lyckas inte.
Betyder detta då att allt naturskydd är humbug? Nej, tvärtom, just på grund av att naturen alltid förändras, så behöver vi bevara mångfalden. En rik och varierande natur har goda förutsättningar att klara av de förändringar som oundvikligen sker nu och i framtiden, och detta är en god livförsäkring inför framtiden även för människan.
Men det är inte det samma som att naturen behöver bevaras ”orörd av människan”, vilket tycks vara den gängse uppfattningen bland många miljömänniskor och kontorsbiologer.
För mig har de senaste tio åren varit en stor utmaning, eftersom jag genom mina egna erfarenheter helt tvingats förändra mitt sätt att se på naturen och människans roll i den. Jag var i min ungdom en ”trädkramare” och ansåg att människans påverkan på naturen måste minimeras.
Ett exempel som fått mig att tänka om är en by i min hemkommun i Pedersöre, där de mest värdefulla livsmiljöerna med överlägset störst mångfald visat sig finnas på en golfbana, ett vidsträckt åkerområde och en konstgjord våtmark, som en jägare skapat. I området fanns också relativt orörd gammelskog, men där fanns ingenting som var skyddsvärt.
Ett annat exempel kommer från årets inventering i Kalajoki åmynning. På några konstgjorda holmar, som uppkommit efter att man muddrat åmynningen, häckade över 400 par skrattmåsar tillsammans med en jättekoloni av skäggdoppingar och en hel massa andra sällsynta och minskande fågelarter.
På holmarna har människorna gjort stora ingrepp, bland annat bränt gräs och huggit bort sly och buskar, för att förbättra utsikten, samt hållit får på bete. Endast 100 meter därifrån finns en annan holme som tillhör ett naturskyddsområde som våra myndigheter fredat och försatt med strängt landstigningsförbud. På denna fredade och igenväxta holme häckade i år inte en endaste sjö- eller måsfågel!
Människan kan påverka naturen och den biologiska mångfalden på tre sätt. Vi kan förstöra den, något som vi har varit väldigt bra på under de senaste hundra åren. Vi kan bevara den, vilket vi med åren blivit allt bättre på. Detta att bevara mångfalden genom att freda djur och hålla människan borta tycks fortsättningsvis vara det enda rätta, enligt våra miljömyndigheter och den stora gruppen storstadsgröna.
Det tredje sättet är att människan skapar och upprätthåller livsmiljöer med rik mångfald och på så vis ”gynnar” en rik och mångformig natur. Det kan innebära att människan aktivt håller nere en population av rovdjur, för att gynna ett större antal bytesdjur. Tyvärr känner inte vår nuvarande miljölagstiftning till att människan kan ha positiva effekter på naturen.
Att människan ska råda över djuren och naturen, så som det förs fram redan i bibeln, känns för många som något väldigt förlegat. Ändå är det just så jag nuförtiden uppfattar människans roll i naturen. Vi kan göra inget, vi kan skada och vi kan skapa. Varför kan vi då inte ta på oss det stora ansvaret och bevara, upprätthålla, men även aktivt vårda och skapa livsmiljöer för ett rikt liv på jorden?
Vi ska inte vara rädda för att påverka naturen, men vi ska göra det med eftertanke och kunskap och inte med känslor och rädslor.
