För 50 år sedan skedde stora saker, både i min lilla värld och i mänsklighetens historia.
Den 1 september 1969 var min första skoldag, en stor händelse i ett liv. En blyg sjuåring stod bland alla andra skolbarn i skolans aula, och rektorn hälsade den första rymdgenerationen välkommen till skolan. Oroligt tittade jag mig omkring. Skulle vi alla sändas ut i rymden? Jag hade ju sett astronauterna stiga ner på månen drygt en månad tidigare.
Månlandningen var den stora händelsen för mänskligheten, med höjdpunkt när Neil Armstrong med ryckiga rörelser steg ner på månens yta och uttalade de odödliga orden: That´s one small step for a man, but one giant leap for mankind (Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten). Astronauterna i sina vita dräkter gjorde sig bra i svartvit utsändning, rymdraketen var vit, månens yta såg ut som vinterns snövidder här hemma och runt om ruvade den skrämmande oändliga rymden helt svart.
Farfar följde ofta med då vår familj – mamma, pappa, hunden Boni och jag – i pappas blå VW-bubbla gjorde en veckas färd till Tenala, Ekenäs och Hangö, min farfars barn- och ungdomslandskap. Vi sov hos släktingar, som tog emot oss med öppna armar. Man ville hålla ihop släkten, som hade spridit ut sig både norrut och västerut.
Nu satt farfar och jag på en lite noppig soffa i finrummet hos någon för mig okänd släkting, medan de andra var ute och plockade dagens skörd av jordgubbar. Husfolket hade knäppt på tv:n åt oss, i tanke att vi skulle kunna se på någon eftermiddagsserie, som vi brukade. Men där satt vi och såg på första parkett då Neil Armstrong som första människa steg ner på månen.
Farfar, som var född på 1800-talet, var tagen. Han kunde knappt andas. Då han tittade på mig var det bara för att säga: ”Flicka lilla, nu är vi med om något stort du och jag.”
Så satt vi hand i hand, som så många andra eftermiddagar då vi såg på serier som Bat Masterson och Ivanhoe och jag tolkade åt farfar. Ingen av oss kunde nämligen engelska och jag kunde inte läsa. Farfar förstod inte finska, men läste högt den finska tv-översättningen och jag, som lärt mig finska genom min mamma, översatte åt honom.
Om det blev lite för spännande för mig höll vi bara i handen och tittade på smock och smash. Men nu var det inget slagsmål eller smygande skurkar. Nu såg vi på Neil och hans kollega Edwin (”Buzz”) Aldrin som demonstrerade den svaga tyngdkraften på månens yta genom att göra långsamma jätteskutt och sedan började samla ihop månföremål. Sedan återvände de med månkapseln upp till kommandomodulen Columbia, där den tredje astronauten Michael Collins väntade på dem.
Kvar på månen, mitt i Mare Tranquillitatis, det vill säga Stillhetens hav, lämnade Neil och Buzz den amerikanska flaggan, flaggan som senare ifrågasattes eftersom den ser ut som om vinden tagit tag i den, men enligt experterna blåser det inte på månen. Kvar blev också månlandarens bas och en månplatta där det står:
På engelska förstås, för självklart tror amerikanerna att alla besökare på månen läser engelska, muttrade farfar, som bara kunde några engelska sjömansord från sin tid i finska flottan i det nyfödda Finland, då han var 20 år och Finland blev självständigt.
Plötsligt blev det fart på farfar. Vi måste i väg, han bad mig springa och hämta pappa. Lydigt sprang jag till jordgubbslandet och både mamma och pappa kom genast, helt övertygade om att livet stod på spel. Farfar var upphetsad. Vi måste genast köra i väg till en by på landsbygden och söka hans kusin, med samma namn som farfar. De var födda samma år, i samma by och hade följts åt hela sin uppväxt.
För att inte alla andra skulle blanda ihop de båda Hjalmar Nyberg, hade man börjat kalla dem för Optimisten och Pessimisten. Nu fick jag veta att min farfar var optimisten, som alltid såg möjligheter i tillvaron, medan hans kusin pessimisten alltid såg hinder vart än han vände sig.
Det visade sig att kusinerna hade slagit vad på temat om människan någon gång skulle gå på månen. Farfar varit helt övertygad om att så skulle ske, medan pessimisten sa ALDRIG.
Nu ville farfar fort som attan få säga sin kusin: Vad var det jag sa!
Pappa kom ihåg att han ända sedan barnsben hört om vadet och hur farfar hade blivit ännu mer övertygad om sin sak, då ryssarna hade sänt upp först Sputnik och sedan hunden Lajka i omlopp runt jorden. Kväll efter kväll hade pappa och farfar stått ute i den mörka kvällen och tittat på de små prickar som blinkade for över himlavalvet.
Efter lite irrande längs landsvägarna hittade vi pessimistens hem, men där fanns bara hans änka. Två veckor tidigare hade den andra Hjalmar dött. Det harmade farfar oerhört och jag minns för alltid vad han sa:
”Typiskt. Skulle han ha varit en optimist i stället för pessimist, skulle han ha levt två veckor till.”
Så hötte han med knuten näve mot himlen, snuvad som han var på konfekten att få ha rätt.
Neil Armstrongs och Buzz Aldrins månpromenad följdes av hela världen, utom kanske av Sovjet, som fick se sig omsprunget i kapplöpningen om att erövra rymden. Ännu fanns dock oro kvar. Den första levande varelsen i rymden, hunden Lajka, kom inte levande tillbaka. Skulle astronauterna göra det? Skulle kapselns sköldar vid återinträdet i jordatmosfären klara den enorma upphettningen? Eller skulle astronauterna dö en plågsam död strax innan de kom hem?
Då kontakten till kapseln bröts under landningen, drog inte bara kontrollrummet i Houston, utan hela världen, efter andan. När kapseln lyckligt landet i Stilla havet utbröt nästa jubel.
Att de tre hjältarna ännu fick vistas i karantän, på grund av risken att de skulle föra med sig farliga bakterier eller smittor från månen, spelade ingen roll. I euforin över att ha erövrat rymden (eller rättare sagt tagit sig till månen) fanns en känsla av oövervinnerlighet. Härefter skulle människan kunna göra vad som helst, bota vad som helst och erövra vad som helst.
Vi elever i en liten skola i Finland, fick också ett stänk av äran. Vi skulle gå en aldrig skådad framtid till mötes, utan gränser, bara oändliga möjligheter. Jag hade under lång tid mardrömmar där alla vi barn av rymdgenerationen skulle skickas till månen eller någon annan planet. Allt förebådade det. I alla ämnen var månen och rymden med.
Vår skolklass fick börja läsa engelska tidigare än någon gjort förr, så att vi säkert skulle kunna astronautspråket. De första ord vi lärde oss på engelska i skolan var the man in the moon. I gymnastiken förbereddes vi för rymdpromenader. I matematikens mängdlära räknade vi om fem stjärnor var fler än två månar. I läsning läste vi först om att Lisa ser en å, men sedan om Lasse Lasse liten, som fick lära sig att världen är så stor och rymden ännu större, ja ändlös.
Känslan var hisnande då lärarinnan beskrev vad oändlig betydde. Då rymden tog slut, vad kom sedan?
I dag skickas farkoster i väg till allt avlägsnare mål, högteknologiska maskiner sänder bilder och tar markprover tillbaka till oss på jorden. De flesta bara rycker på axlarna och säger so what. Det enda som verkar intressera lite är om man hittat spår av liv, men fantasierna om små gröna män hör numera till sagovärlden.
Då det hade gått 25 år efter månfärden och de gamla filmerna om månlandningen visades på tv, försökte jag imponera på mina barn med att jag faktiskt var ett barn av rymdåldern och kom ihåg då det hände på riktigt. Barnen tittade misstroget på mig. Deras kommentar var: ”Är du så gammal!”
Jag tror att inga upptäckter kommer att kännas lika otroliga som den första bemannade månfärden, då vi via tv i våra vardagsrum fick se Neil och Buzz skutta omkring i Stillhetens hav.
