Den här berättelsen kunde börja i Chicago med Johannes Wik, som hade ett eget byggbolag i staden, och hans hustru Elisabeth Wik, född Sandell (släkt Heikius), som arbetade som hembiträde. Johannes hade 1915 flytt från Kvevlax undan den ryska förtryckspolitiken, Elisabeth hade flyttat från Kaitsor, Vörå 1926.
När första barnet, John Gilbert, föddes 1930 rådde depressionstid. Familjen lockades nu av Johannes far, storbonden Isak Wik, tillbaka till Vassor, Kvevlax genom löfte om att få överta gården där. Här föddes en andra son, Sven, 1932. Johannes fortsatte med sitt Chicagoyrke och blev känd som byggmästaren som byggde de amerikanska husen.
Småningom insåg Elisabeth att det inte skulle bli något av löftet att ta över gården. Hon irriterades också av att svärfar lade sig i barnuppfostran och andra angelägenheter. En lastbil beställdes för bortfrakt av familjens tillhörigheter och Johannes ställdes inför ett ultimatum: antingen valde han sin pappa eller sin fru.
Det slutade med flytt till Smedsby och så småningom till Bobäck i Vasa, där Johannes byggde ett hus för den egna familjen.
Tjugo år senare flyttade sonen Sven Wik, i färd med ingenjörsstudier vid Tekniska högskolan i Otnäs, ihop med Ritva Multanen från Juva, Savolax. Hon studerade till lärare i svenska och engelska, sinsemellan talade paret finska.
Sven tog examen i lantmäteri och kartläggning blev hans yrke. Enligt minnesrunan långt senare blev han i detta en finländsk ”pionjär”. Hans stora hobby var orientering. I oktober 1955 föddes dottern Tina.
När lillasystern Miranda föddes bara fjorton månader senare visade sig det trånga studentboendet i Otnäs bli för utmanande.
”Mamma hamnade att ta hand om båda barnen och samtidigt plugga. Jag blev skickad till min farmor i Bobäck och var där så länge att jag hann glömma finskan. När mina föräldrar kom för att hämta mig kände jag inte längre igen dem. Det blev en chock för min mamma. Efter det här blev svenska vårt hemspråk. Annars hade det blivit finska”, berättar Tina.
TINA WIK
- Gift med Gunnar Mattsson 1983–2001, Otto Fagerstedt fr. 2007.
- 1987–1992 anställning Nyréns arkitektkontor, 1986-1997 arkitektkontor med Gunnar Mattson, fr. 1997 eget bolag Tina Wik Arkitekter.
- Professorstjänster: träbyggandets arkitektur (KTH), restaureringskonst (Kungl. Konsthögskolan), fr. 2010 arkitektur med inriktning på hållbart byggande (Högskolan Dalarna).
- 2000–2007 projektledare för Kulturarv utan gränser (Bosnien Hercegovina). Kommissionär för kommissionen för restaurering av nationella monument i Bosniens motsvarighet till Museiverket.
- Slottsarkitekt för Örebro slott, husarkitekt för Skepps- och Kastellholmens byggnader i Stockholm.
- Ordförande Europa Nostras Sverigeavdelning fr. 2016, ICOMO:s internatio-nella träkommitté 2017–2023.
Mamma Ritva Wik, f. 1932, arbetade som lärare, senare redaktör på Finnpap.
Systern Miranda, gift Saarentaus, lantmätare, aikidoinstruktör, med svart bälte av 7:e graden.
Brodern Christian Wik, affärsjurist (Roschier, Lukander Ruohola).
Nästa bosättningsort blev Columbus, Ohio, USA, 1958–1960. Sven var universitetslärare i geodesi (hur man bestämmer punkters läge på jordytan). Tina och Miranda gick på dagis och systrarna började tala engelska sinsemellan.
Följande adress blev Södra Kårböle, Helsingfors. Sven Wik började arbeta som projektingenjör och senare i olika chefspositioner inom företaget Kunnallistekniikka, sedermera Finnmap, ofta inom internationella projekt.
Tina visade sig vara en tjej med stark egen vilja och integritet.
”Jag började läsa i femårsåldern, hade tio penni i veckopeng och sparade och sparade för att kunna köpa min första egna bok. Till sist hade jag fått ihop en mark. I bokhandeln fanns en bok som hette Teddy – björnen och kostade 90 penni, medan en annan bok som jag hellre ville ha kostade 1 mark och 20 penni. Jag orkade inte vänta två veckor till, utan köpte Teddy – björnen.”
”Men boken var så dålig. Jag ångrade djupt att jag inte kunnat vänta på att köpa något som verkligen var bra. Det här minnet har påverkat mig hela mitt liv.”
Ett annat minne handlar om när Tinas mamma 1960 födde sitt tredje barn.
”Jag gick med pappa och lillasyster till telefonkiosken för att ringa till sjukhuset. Under promenaden frågade pappa om vi hoppades på en flicka eller pojke. Miranda och jag hoppades förstås på en flicka. Men pappa hoppades på en pojke. Jag blev så besviken. Tyckte han inte att vi dög?”
Pappa fick glädja sig. Lillebroderns namn blev Christian.
Tinas uppväxt kom, tror hon, att präglas av att hennes pappa inte hade någon erfarenhet av flickor.
”Hemma i Vassor fanns det bara pojkar i hans generation. Kanske var det därför han aldrig daltade och aldrig sa att du är tjej och det här ska du akta dig för.”
”När jag skulle lära mig att simma kastade han mig helt sonika i vattnet. ’Simma nu’, sa han. Han stod visserligen bredvid, så att han skulle kunna fiska upp mig. När jag var tolv år och ville få min cykel till sommarstället i Sjundeå, 50 kilometer borta, sade pappa bara: ’Cykla dit då.’ Så det gjorde jag.”
Som kartläggare och orienterare tyckte han att det här med att läsa karta och kompass och orientera i skogen var en kunskap alla skulle ha.
”Så jag fick karta och kompass och under en minut undervisade han hur kompassen fungerade. Sedan stack han i väg och sa att jag skulle ta mig till ett visst ställe, där han skulle plocka upp mig.”
”Pappa såg liksom inte någon skillnad i hur man var som flicka eller pojke. Tills jag blivit äldre. Då skulle jag plötsligt bete mig väldigt kvinnligt.”
