För att kunna förstå sig på EU, behöver man förstå att EU alltid har utvecklats genom kriser. Coronakrisen har följt det välbekanta schemat: Först agerar medlemsländerna efter eget huvud, men kommer till insikt om att det kanske ändå skulle vara bättre att försöka hitta lösningar tillsammans. Kommissionen lägger fram förslag. Frankrike och Tyskland hittar varandra. Medlemsländerna grälar, allt är oklart, tills plötsligt ett avtal uppstår, en kompromiss, som ingen är särskilt nöjd med, men som alla är nöjda över att har nåtts. Livet går vidare, och den europeiska integrationen har åter tagit ett steg framåt.
Inom EU har i varje fall sedan finanskrisen 2008 gått en skiljelinje mellan två läger. De länder som hör till det tyska lägret (bland dem Finland) har betonat medlemsländernas suveränitet i fråga om budgeten och den ekonomiska politiken. Medan de länder som hör till det franska lägret betonat att ansvaret är gemensamt och förespråkat en centraliserad finanspolitik.
Den här sommaren skedde en stor förändring, när man i Berlin insåg att hela den europeiska ekonomin låg i vågskålen: Coronakrisen har fram till nu sänkt EU-områdets BNP med 15 procent. Skiljelinjen föll, och Frankrike och Tyskland beslöt – åter en gång – att leda EU vidare tillsammans.
Nu är beslutet att EU-kommissonen framöver kan uppta lån med medlemsländernas kommande medlemsavgifter som säkerhet. Beloppen är små i förhållande till medlemsländernas totala budgetar, men stora med EU:s måttstock. Det nya stimulanspaketet (750 miljarder euro) nästan fördubblar EU:s budget.
Det här har stor betydelse också för energisektorn, då den ökade finansieringen i huvudsak ska riktas till åtgärder som i medlemsländerna befrämjar utvecklingen i klimat- och digitaliseringsfrågorna. Finland kommer att få ett bidrag på omkring 3 miljarder euro för åren 2021–2023. Det är ingen liten summa. Dessutom fördubblas den fond, Just Transition, som bland annat ska användas för att hitta alternativ till torven. För hela budgetens del kom man överens om att 30 procent av utgifterna ska användas för att stöda klimatomställningen.
I motsats till vad vissa kritiker hävdat ökar EU:s finansiering alltså väsentligt, jämfört med tidigare budgetperioder, vad gäller de medel som slussas till klimat- och energiomställning, forskning och innovation. Nationella planer för detta börjar beredas den här hösten, också i Finland. Aktörerna inom energisektorn har skäl att engagera sig i den här beredningen, så att pengarna kommer till en förnuftig användning.
Det steg EU tagit är principiellt anmärkningsvärt, då det skapar ett ”gemensamt” skuldansvar och sannolikt också gör det nödvändigt att utvidga unionens beskattningsrätt. I riksdagen hos oss granskades lösningen noggrant. För budgetsuveränitetens del är det väsentligt, att man i förväg har vetskap om maximibeloppen gällande medlemsländernas del av ansvaret.
Den här principen, som politikerna kom överens om vid EU:s toppmöte, behöver under hösten skrivas in i EU:s förordningar på ett tydligt sätt, så att lösningen får lagkraft. Med det kan det gemensamma ansvaret fördelas i enlighet med vars och ens storlek.
För Finland är säkerhetssamarbetet och det ekonomiska samarbetet inom Europeiska unionen ett viktigt värde i sig självt. Också Tyskland inser att en europeisk integration grundad på ett regelverk i sista hand är en strategisk fråga. I stället för övningar på miniräknaren om Finland är nettobetalare eller nettomottagare i förhållande till EU borde vi vara stolta över att EU åter en gång lyckades hitta en lösning, som dessutom blickar mot framtiden. Bilden blev tydlig att Europa efter den kris som skapats av coronan åter har en gemensam plan. Finlands ekonomi är en del av Europas ekonomi.
Finansieringslösningen förstärker unionen också utåt, eftersom bara ett starkt och enigt EU kan stå emot Kina, USA och Ryssland i det allt hårdare spelet. Ett enhetligt EU kan också använda sin ekonomiska och handelspolitiska kraft för att lösa globala problem, som klimatfrågan. Också det är ett nationellt intresse för Finland.
