Rymden är Annas arbetsfält

Ibland kommer verkligheten emot. Trots att Anna Parikka arbetar på det globala kommunikationsbolaget Oneweb har hon svårt att få uppkopplingen hemma hos sig att fungera som den ska. Här i det lilla samhället Bluemont i Virginia, USA, finns ingen fiberkabel, bara en hyfsat dålig telefonlinje med 4G.

”Vänta lite, jag måste koppla upp mig via telefonen, och byta rum”, säger hon.

Efter lite justeringar kan vi äntligen prata utan avbrott på linjen. Om henne, om astrofysiken och om den akademiska karriären som ledde till ett jobb på NASA:s rymdprojekt SOFIA och vidare till hennes nuvarande roll som Spacecraft Subsystem Engineer på Oneweb, företaget som via hundratals små satelliter vill ge alla en möjlighet att vara uppkopplade till Internet – oavsett var på jordklotet de befinner dig.

”Vi har precis skjutit upp ett tiotal nya satelliter och har nu omkring 500 i rymden. Målet är att vi till sommaren ska ha 700 satelliter i omlopp”, säger Anna Parikka.

Onewebs slogan lyder Space is the future for communications on earth, rymden är framtiden för kommunikationen på jorden. Syftet är att skapa ett globalt kommunikationssystem, en infrastruktur som drivs från rymden och som möjliggör internetuppkoppling med hög hastighet över hela jordklotet, också i polarområdena, i u-länder och på andra ställen som hittills inte varit så intressanta för kommersiella aktörer.

Medan den Elon Musk-grundade konkurrenten SpaceX med dess satellitnätverk Starlink riktar in sig mot vanliga konsumenter, fokuserar Oneweb mera på business to business. Satelliterna stöds av ett nätverk av globala stationer och terminaler som ska garantera en snabb och förmånlig kommunikation.

Det mesta med rymden är stort och knappt greppbart, men Onewebs mikrosatelliter är precis som namnet säger verkligen små. Anna Parikka måttar med armarna och visar att satelliterna inte är mer än en meter höga.

”När de väl kommit i omlopp vecklar de ut antenner med solpaneler, så uppe i rymden är de cirka tre meter i omkrets”, säger hon.

En viktig sak med mikrosatelliterna är att de kretsar runt jorden på relativt låg höjd, cirka 1 500 kilometer. Den låga höjden minskar fördröjningen i signalöverföringen, men innebär samtidigt att det behövs en stor mängd satelliter för att uppkopplingen ska fungera.

Onewebs värderingar handlar mycket om ansvar, om att inte lämna några bestående spår efter sig i rymden.

”Vi har arbetat mycket med att ta kontroll över den process som följer efter att satelliten levt ut sin tid. När batteriet är förbrukat används drivningssystemet till att förstöra enheten, den brinner helt enkelt upp i atmosfären och lämnar inga spår efter sig – vare sig i rymden eller på jorden.”

Anna och henne kolleger är väl medvetna om allt skrot som svävar runt i rymden, och för hennes egen del känns det viktigt att jobba med projekt som inte ytterligare förvärrar situationen.

Företagets huvudkontor finns i dag i London – för tillfället finns projektets största finansiärer i Europa. Anna Parikka jobbar på den betydligt mindre enheten strax utanför Washington DC, cirka 45 minuter från hemmet i Bluemont.

”Det jag uppskattar med Oneweb är att vi har ett väldigt europeiskt arbetssätt. Organisationen är platt och när chefen kommer in småpratar han med alla. Så fungerar det inte i amerikanska bolag. Det är också skönt att ha kolleger präglade av europeiskt tänkande.”

Rymden är en mansdominerad bransch. Själv inledde Anna sin karriär som doktorand på NASA:s flygande forskningsstation SOFIA och upplevde en hel del fördomar – både ifrågasättande av hennes kompetens och det faktum att hon är kvinna.

Hon berättar om första gången hon besökte NASA:s forskningsstation i egenskap av doktorand: ”Vakten i porten frågade om jag var sjukskötare.”

I dag känner Anna Parikka att hennes kunskaper uppskattas. Samma vecka som intervjun görs har hon övervakat uppskjutningen av de nyaste SpaceX-satelliterna. De båda konkurrentföretagen samarbetar kring uppskjutningen.

”Däremot kan jag ibland känna mig gammal. Många av mina kolleger är strax över 20 och kommer in direkt efter avslutade studier. Samtidigt gillar jag tankesättet att ta in unga och låta dem lära sig genom att ges ansvar.”

Mångas dröm om kommersiella rymdresor är redan verklighet, och resor till Mars är inte speciellt långt borta, tror Anna Parikka.

Mycket inom dagens rymdforskning handlar om att nå allt längre bort och tänja gränser, men hon hoppas att framtidens rymdprogram i stället ska rikta in sig på nya hållbara lösningar, på upptäckter som på sikt kan hjälpa oss att ta vara på vår egen planet.

”Mycket av det vi i dag tar för givet har sin grund i rymdforskningen, som till exempel GPS-systemet. Jag tror att vi inom den närmaste framtiden kommer att få se nya banbrytande system och tekniska innovationer som underlättar vår vardag. Men exakt vad det blir kan vi i dag inte föreställa oss.”

En sak Anna Parikka uppskattar med rymdforskningen är att den alltid varit väldigt internationell. Nationer samarbetar för att nå önskade resultat. Själv har hon till och med varit en del av ett projekt som understötts av både Kina och Taiwan.

”Intresset för astronomi har fört länder samman. Kriget i Ukraina är en stor förlust också för vår bransch”, säger hon.

Anna Parikka är född och uppvuxen i Borgå. Båda hennes föräldrar är finskspråkiga, men hennes morfar hade svenska som modersmål.

”Tyvärr valde han att prata enbart finska med min mamma. Det här var strax efter kriget och av olika anledningar ville han inte skylta med svenskan. Men mamma förstår svenska bra, och hon kommer att bli glad att få läsa den här intervjun på svenska.”

Anna säger att hon hade en vanlig barndom. Hon var intresserad av matematik och språk, men också av allt möjligt annat.

När hon och hennes syster var små hade familjen en husvagn och reste mycket i Europa, och där någonstans lades grunden till en livslång nyfikenhet. Ämnen som geografi och språk blev plötsligt intressanta och när hon som nioåring skulle välja sitt första främmande språk blev det svenska.

Engelskan kom av sig själv och efter det valde hon alla språk man bara kunde. Franska och ryska kom först och i gymnasiet blev det spanska, tyska och senare italienska och japanska – just den japanska kulturen och de japanska skrivtecknen har fascinerat henne särskilt.

I dag behärskar hon tio språk. Utöver det har hon även nosat på persiska och nu senast baskiska.

Det vi brukar kalla språköra är Anna alltså definitivt utrustad med. Själv säger hon att det blir lättare ju fler språk man lär sig. Efter många år utomlands är svenskan lite rostig, men hon tar alla chanser hon kan för att öva och ville till exempel gärna göra den här intervjun på svenska.

”I december var jag och min man med på en av National Geographics expeditioner till Antarktis, och där passade jag på att sjunga svenska snapsvisor tillsammans med den svenska hotellchefen. Jag lyssnar också mycket på svenska podcaster, men också på andra språk.”

Hon märker att hon gärna söker sig till finska och nordiska sammanhang också i sitt nya hemland. På grund av pandemin och restriktionerna har sådana aktiviteter legat nere, men nu har hon tagit reda på att det finns ett finländskt sällskap i Washington.

”Jag njuter av att fira självständighetsdagen och jul på finskt vis, men förstås kan det aldrig ersätta känslan av att vara hemma i Finland. Det jag saknar mest är maten, framför allt nypotatis. Det finns ingenstans på jorden man förstår sig så på nypotatis som hemma.”

Anna Parikka trivs ändå i USA. Hon och hennes amerikanske make Daniel har nyligen köpt ett gammalt hus i Bluemont. Samhället är litet och här finns knappt någon service överhuvudtaget – men det var huset som fick dem att landa just här.

”Huset är byggt på 1830-talet och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Det är ganska risigt och framför allt otroligt dragit och kallt, men här känner vi oss hemma. Det enda som ligger på oss just nu är att skaffa en generator.”

”Kommunaltekniken här är inte som hemma, vi har till exempel en egen brunn. Och när strömmen är borta, ligger allt nere.”

Sitt greencard fick hon beviljat strax innan hon började jobba på Oneweb och nu har hon också bestämt sig för att ansöka om amerikanskt medborgarskap. Det handlar inte om att bli amerikan i sitt tänkande eller att överge sitt finska medborgarskap – utan snarare om att medborgarskapet öppnar så många nya dörrar.

”För att få fast jobb till exempel på NASA krävs att du är amerikansk medborgare.”

Just nu är det alltså USA och Oneweb som gäller. Det blir många resor per år till huvudkontoret i London, men samtidigt har Anna möjlighet att jobba hemifrån. Det var den akademiska karriären som ledde henne hit, och i dag är hon glad att hon tog steget ut i företagsvärlden.

”Det fina med forskningen är det ständiga lärandet, men samtidigt är man i den akademiska världen ganska fast i strukturer och ständigt beroende av utomstående finansiering. Ibland fastnar man också i känslan att man har all tid i världen för sina projekt.”

För henne själv blev detta ett stressmoment.

”Jag ville vidare, och helst snabbt. Redan under SOFIA-projektet fick jag en känsla av att ha landat på rätt plats. När andra kände att det gick för fort fram, var jag ivrig att få använda mig av det jag hade lärt mig.”

Anna berättar om sitt första möte med rymden:

”När jag var i tioårsåldern åkte min kompis pappa på en arbetsresa till USA och besökte rymdcentret i Houston. Med sig hem hade han frystorkad astronautglass till sin dotter och till mig.”

Då och ännu många år senare kändes det som en utopi att arbeta med rymden. Senare har Anna Parikka faktiskt en gång skickat in en ansökan till ett astronautprogram, utan att gå vidare till följande omgång i urvalsprocessen. Den gången var det 23 000 personer som sökte.

Det närmaste Anna kommit rymden är 13 kilometer upp ombord på forskningsstationen SOFIA.

”Min roll är helt klart att vara här nere och se till att allt löper som det ska. Jag trivs bäst i rollen som problemlösare.”

Anna Parikka vill inte låta sig placeras i något fack. Hon säger att hon landade i rymdforskningen av en slump och att hon lika gärna hade kunnat välja en annan karriär. Men samtidigt var det något med astronomin och rymden som fascinerade henne, något som kittlade hennes drivkraft att ständigt lära sig mera.

”Hittills har vi bara utforskat en minimal del av rymden och vi kommer aldrig att lära oss allt. Det känns otroligt spännande!”