Under 700-talet började vikingarna dominera händelserna i norra Europa. De seglade ut på plundring längs Europas kuster och skapade maktcentra både i Novgorod (Ryssland), Normandie (Frankrike), England och Irland. De tog värvning som väringar (elitsoldater) hos den bysantinska kejsaren i dåtidens ledande metropol Konstantinopel. De befolkade Island och Grönland och gjorde även besök i Vinland (Amerika).
Särskilt i början var det ofta fråga om brutala rövartåg. Men efterhand under 800-talet byggde vikingarna som köpmän upp lukrativa handelsimperier. Stora köpstäder växte fram som svenska Birka (Mälardalen), danska Hedeby (dagens Nordtyskland) och Skiringssal (sydväst om Oslo).
Hit sökte sig köpmän för att byta sådant som pälsverk, hudar, rep och metall mot arabiskt silver, exklusiva matvaror och lyxartiklar. En annan lönsam vara var slavar, som närmast var en bulkartikel.
Utanför det som i dag kallas Norden öppnades en stor marknad även på de brittiska öarna, där framför allt Dublin var det stora dragplåstret. Mindre känt är att också öarna Ösel och Dagö utanför Estland blev viktiga vikingacentra redan på 700-talet. Öarna hade strategiskt ett idealiskt läge genom närheten till de ryska vattenlederna och med det handelsrutterna till Mellanöstern.
En viktig hamn längs den rutt som strök längs Åbolands och Nylands kust fanns i Rosala, där i dag Finlands enda vikingamuseum finns.
Naturligtvis tog sig de sjövana vikingarna också upp längs Österbottens kust till Tornedalen. De kan inte ha undgått att möta människorna i den rika jordbruksbygd som ännu i 800-talets början fanns åtminstone i Kyroälvområdet.
Längs Bottniska vikens västkust sträckte sig vikingabosättningen vid den tiden över de landskap som i dag benämns Uppland, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad.
Men vad hände i det läget? På kort tid försvann bosättningen runt Kyro älv. Föll dessa tidiga österbottningar offer för en epidemi? Eller tog vikingarna dem som slavar?
Bilderna är alla tagna av Mikael Herrfors för böckerna Fornminnen i Österbotten, från neandertalare till sockenbor (Scriptum 2005) och Luolamiehistä talonpojiksi – Pohjanmaan muinaisuus sanoin ja kuvin (Scriptum 2013) i ett samarbete med Peter Holmblad, doktor i arkeologi.
Pentti Virrankoski gav sig in på frågan runt millennieskiftet i samband med ett historieprojekt om släkterna Caino och Torp från Vetil. Virrankoski var professor i Finlands historia vid Åbo finska universitet 1965–1992, har en stark egen släktkoppling till Vetil och är grundligt förtrogen med Österbottens historia.
I den studie, ”Huvuddragen i Österbottens äldre befolkningshistoria”, som Virrankoski gjorde i samband med projektet, beskriver han ett hemlighetsfullt folk, som han kallar fornkyrobor. Dessa människor bosatte sig i landskapet vid tiden för Kristi födelse och kallades av sina grannar förmodligen kainulaiset. I Norge kallades de kvenir och på svenska kanske något liknande.
Fornkyroborna bodde på båda sidor om Kyroälvens nedre lopp upp till Ylistaro, den kraftigaste bosättningen sträckte sig från Malax till Vörå.
”Fornkyrobornas kultur är väl känd. Den liknar sydvästfinnarnas kultur, men visar även spår av skandinaviskt inflytande. Denna befolkning var välbärgad, i gravrösen har man hittat en hel mängd guldföremål. Man förmodar att de nått detta välstånd genom handel med samerna i inlandet och i norra Finland främst genom förmedling av pälsvaror till den europeiska marknaden. Uppenbarligen gick handeln via Mellansverige och delvis även genom Tröndelag i Norge”, berättar Pentti Virrankoski i sin studie.
Fornkyroborna odlade jorden genom svedjebränning, men det är givet att svedjebränningen inte kan ha utgjort grunden för deras välstånd.
Omkring hundra skelettfynd av fornkyroborna har gjorts i Leväluhta källa i Storkyro och i Keldamäki i Vörå. Hur de avlidna hamnat i källorna är oklart, men arkeologerna antar att det handlar om ett då normalt begravningssätt.
Tarja Formisto, internationellt känd för sitt identifieringsarbete av offren i 1990-talets massgravar på Balkan, hör till dem som analyserat fornkyrobornas benbyggnad. Hon fann stor likhet med den befolkning som tidigare bodde i trakterna av floderna Volga och Oka i Ryssland och vars bronsålderskultur kallas Fatjanovo-kulturen.
Även språkforskare och en arkeolog, Christian Carpelan, har visat att folk under bronsåldern flyttat till Östra Finlands inland just från Fatjanovo-kulturens område – ett folk som talade ett finskt-ugriskt språk, men använde många indoeuropeiska ord.
”Det är möjligt att en del av denna folkgrupp under bronsåldern kom till Sydösterbotten och bodde kvar där ända in i järnåldern utan att mycket beblanda sig med andra folk. Detta skulle kunna lösa gåtan om fornkyrobornas ursprung”, enligt Pentti Virrankoski.
En annan gåta är fornkyrobornas öde efter 800-talet.
Pentti Virrankoskis teori är att sydvästfinnarna vid denna tid tog över pälshandeln med de nordliga samerna, med följd att fornkyroborna förlorade sin inkomstkälla, vilket splittrade bygemenskaperna.
”Min uppfattning är att sydvästfinnarna, i trakten av Nystad och Raumo, började göra handelsresor till havs upp till Österbotten och tog hand om pälshandeln. Orsaken var säkert att de svenska vikingarna utvidgade sin handel över Ryssland till Bysans och Volgaflodens nedre lopp. Sydvästfinnarna hade veterligen redan vid den här tiden täta handelsförbindelser med Mellansverige.”
Alltså var det i så fall vikingarnas aktiviteter som ledde till det österbottniska ”tomrummet”.
Samtidigt utgjorde det folktomma eller folkglesa Österbotten en lockelse.
”Sedan en del av sydvästfinnarna lärt känna de möjligheter som Österbotten erbjöd, slog de sig ner där, de första möjligen redan på 900-talet, men mera sannolikt under följande sekel, då de redan via Sverige hade tillägnat sig ett slags primitiv kristendom. Det förklarar varför man inte hittat sådana gravar som var typiska för de hedniska finnarna.”
Pentti Virrankoski antar att sydvästfinnarna till en början slog sig ner främst på de tidigare bebodda markerna från Malax till Lillkyro och Vörå samt i Karlebytrakten och speciellt ännu längre norrut vid Torneälvens nedre lopp, dit de lockades av de väldiga laxfångsterna.
”Mycket snart fick sydvästfinnarna konkurrens. I norr av karelarna från Ladogas avlägsna stränder, i söder av tavasterna, som också hade börjat med pälshandel från sitt basområde i nuvarande Tavastlands södra del och Satakuntas övre del”, säger Pentti Virrankoski i studien.
Även tavasterna började slå sig ner i Österbotten, till en början vid Kyroälvens nedre lopp från Lillkyro till Ylistaro, men också deras handelsfärder sträckte sig ända till Kemi och Torne älvar.
”Jag förmodar att den sydvästfinska bosättningen blev svag i Pedersöretrakten, trots dess mycket gynnsamma läge, på grund av att Esse å var tavasternas viktigaste färdväg norrut och dessa därför inte gärna tillät nybyggare att slå sig ned längs dess stränder.”
På det här sättet kom två finska stammar under loppet av 1100-talet att kolonisera en stor del av den österbottniska kusten och en del av inlandet längs Kyro älv, även om det var fråga om en mycket gles bosättning.
”Jag antar att det, liksom under fornkyrobornas tid, också rörde sig svenskar här från Mälarbygden och Hälsingland, kanske också säljägare från västersidan som gjorde handelsresor. På detta sätt kunde de konstatera att det var en gynnsam trakt för bosättning”, säger Pentti Virrankoski.
Åland var vid denna tid redan befolkat från den svenska sidan, medan Åbolands skärgård fick svensk befolkning på 1100-talet. Mot slutet av medeltiden omfattade den svenska bosättningen i Åboland även socknar på fastlandet som senare förfinskats, som Gustavs, Kustö, Sagu och Karuna. En talrik svensk befolkning fanns även i Tövsala (Taivassalo), Vemo (Vehmaa) och Kaland (Kalanti) samt i Bjärnå (Perniö).
Under 1200-talet fick Österbotten sin svenskspråkiga befolkning, till en början främst i Närpes- och Pedersöretrakten, där den finska befolkningen var mycket gles.
”Kolonisterna kom från trakter där man talade en uppsvensk dialekt, från Mälardalen, Gästrikland, Hälsingland och nedre delen av Dalarna. Gamla namn i Österbotten tyder på det. Svenskarnas bosättningsrörelse var spontan, inte en kolonisation organiserad av kronan”, enligt Pentti Virrankoski i studien:
”Den svenska statsmakten var inte på 1200-talet så utvecklad att den hade förmått organisera en dylik rörelse och inte var det nödvändigt heller. I Svealands centrala områden, Hälsingland och nedre delen av Dalarna, fanns mera folk än den tidens ineffektiva jordbruk kunde försörja, och därför var det mycket lockande att flytta till kusttrakterna i Finland.”
Den svenska bosättningen tycks ha förstärkts och brett ut sig snabbt i kusttrakterna.
”Längre norrut blev den mycket gles, ty jordmånen i synnerhet norr om Lochteå är mindre fruktbar och det kallare klimatet gör sig påmint. Den nordligaste svenskbyn torde ha varit Ingervik, som senare smälte ihop med Maringais (Marinkainen) i Lochteå, men svensknamn påträffas även längre norrut. Inåt landet flyttade svenskarna rätt långt: från Pedersöre till Lappajärvi, Vindala (Vimpeli) och Alajärvi, från Karleby till Röringe (Räyrinki) i Vetil.”
Söderut längs den österbottniska kusten blev den finskspråkiga befolkningen tydligen rätt snabbt en minoritet.
”Gamla finska ortsnamn är sällsynta i Närpes- och Pedersöretrakten, så någon nämnbar tvåspråkighet fanns väl knappast i dessa trakter ens på medeltiden. Å andra sidan finns kraftiga spår av finsk namngivning i Malax, Mustasaari (Korsholm), Vörå och Nykarleby, och dessa trakter var uppenbarligen tvåspråkiga, tills svenskan tog överhanden”, säger Pentti Virrankoski.
Även Laihela var länge tvåspråkigt, men här vann finskan till slut, liksom i Lillkyro, där den finska bosättningen var stark ända från början.
Karlebytrakten har alltid varit tvåspråkig, och utvecklingen växlade byavis. Kronoby och Terjärv försvenskades snabbt, medan Karleby och Nedervetil försvenskades långsammare och mera ofullständigt. I Vetil och Kelviå och senare även i Kaustby tog finskan överhanden.
”Alla som härstammar från befolkningen i Stor-Karleby socken har såväl finsk- som svenskpråkiga förfäder. När jag forskat i min egen släkt, som härstammar från Torp, har jag kunnat konstatera att de flesta av mina släktingar i Mellersta Österbotten är svenskspråkiga, minoriteten är finskspråkig, även om min närmaste släkt är finskspråkig”, säger Pentti Virrankoski.
Den senaste av det gamla jordbrukssamhällets bosättningsrörelser nådde Österbotten från Savolax på 1500-talet. Synnerligen talrikt bosatte sig savolaxare i insjöbygderna i Kortesjärvi, Evijärvi, Vindala och även längre inlands. En del slog sig också ner i Perho och Lestijärvi och i Kalajokidalens övre del.
Pentti Virrankoski sammanfattar så här i sin studie:
”Den gamla befolkningen i Pedersöre- och Karlebytrakten härstammar i första hand från sydvästfinnar och svenskar, medan tavasternas och savolaxarnas andel är jämförelsevis liten, utom i mera avlägsna inlandsbyar, där det savolaxiska inflytandet är kraftigt. Inte att förglömma är de fåtaliga samerna som blev kvar i inlandet och den möjligheten att det i oss finns en droppe av det hemlighetsfulla fornkyrofolket.”
Efter Egil
Den här runstenen vid Södertull i Sörby, Gävle, berättar om Egil, som dödades under ett krigståg i Tavastland omkring 1050. Texten lyder i original så här:
Brusi let retta s[tæin þenna] æf[ti]ʀ Ægil, broður sinn. En h[a]nn varð dauðr a Tafæistalandi, þa Brusi førði læiðang lands æftiʀ broður sinn. Hann for meðr Frøygæiʀi. Guð hialpi hans salu ok Guðs moðiʀ. Svæinn ok Asmundr þæiʀ markaðu.
Eller med modern svenska:
Bruse lät resa denna sten efter Egil, sin broder. Och han dog i Tavastland när Bruse ledde landets ledung efter sin broder. Han reste med Frejgeir. Gud hjälpe hans själ och Guds moder. Sven och Åsmund gjorde minnesmärket.
Frejgeir (Fröger) var troligen ledare för krigsexpeditionen. Han har identifierats också på fem andra runstenar och verkar ha varit aktiv särskilt runt den baltiska kusten på 1050-talet. Åsmund, med patronymikonet Kåresson, var en känd runristare, som tros stå för utsmyckningen på ett fyrtiotal runstenar.
