Klockan 11, finländsk tid, den 8 mars 1961 inleddes en revolution i radiovärlden. Piratsändaren Radio Nord började sända strax utanför Sveriges territorialgräns, i höjd med Nynäshamn. Den allra första jingeln satte sig snabbt:
Med allt nytt i ton och ord, kommer här Radio Nord. Lyss – lyss – lyssna. För ert nöje är den gjord, därför hör på Radio Nord.
Den första melodi som spelades, ”Radio Nord-valsen”, var specialskriven av dåtidens stora trubadur Evert Taube, älskad av det svenska folket, och framfördes av honom själv under uppbackning av en stor orkester.
Redan den första sändningstimmen gav besked om den nya radiokanalens profil: bred, lättsam underhållningsmusik med ungdomliga inslag och korta underfundiga notiser om ditt och datt. Och så det mest förbjudna: reklam. Första annonsören var Westinghouse: ”Man borde ha en diskmaskin…”
Vid premiären råkade Sveriges Radio passande nog ha sändningsuppehåll i båda sina kanaler. När sändningarna senare under dagen återupptogs hade lyssnarna att vänta sig ett föredrag av en agronomie licentiat om ekonomisk gödsling, ett skolradioprogram om naturfolkens kulturer och anmälan av en broschyr ”Ät rätt – må bättre”. I och för sig med musikinslag mellan programmen.
Hos lyssnarna var Radio Nords succé ögonblicklig – medan politikerna i den socialdemokratiska svenska regeringen var rasande. Piratsändaren var en provokation, och regeringens mål blev att till varje pris försöka stoppa den.
Radio Nord sände på mellanvågsbandet och täckte därför in inte bara en stor del av Sverige, utan även betydande delar av Finland. I Åboland och förstås Åland var hörbarheten förträfflig, men också långt uppe i Österbotten kunde stationen höras. Av de 10 000 brev Radio Nord fick – varje vecka – kom en fjärdedel från Finland.
Stefan Klåvus, uppvuxen i Kristinestad, berättar att radion stod på i hans uppväxthem nästan dygnet runt, ofta inställd på Radio Nords frekvens 498,2 meter. Fortfarande kan han återge många av jinglarna.
En rad österbottniska ungdomar, många senare kända som musiker, vittnar i Sven-Erik Klinkmanns bok om rockens och popens intåg i Österbotten (Från Wantons till Wild Force) om Radio Nords betydelse.
Till exempel berättar Hans Åström, sedermera ingenjör i Vasa, att det tidigt blev en vana för honom att kolla in radiovågorna i jakten på spännande musik. Till en början var Radio Luxembourg huvudstationen, men när Radio Nord kom i gång, började världen verkligen svänga.
”Varken i Finland eller Sverige kunde den statsägda radion attrahera ungdomen med sina program”, säger han i boken.
Matts Granö, medlem i The Fighters, konstaterar att den tidiga ståltrådsmusiken spreds till Finland via Radio Nord, särskilt hos kustområdets svenskspråkiga befolkning. Men också swing- och dansbandsmusikern Terho Kemppi, uppvuxen i Seinäjoki, berättar att han ivrigt lyssnade på Radio Nord så snart den startat våren 1961.
Ett problem i Vasatrakten var att Radio Nord emellanåt ”dränktes” av Sveriges Radios Sundsvallssändare. Ett sätt att få upp hörbarheten, berättat av Anne Niemi, var att sätta sig med transistorradion intill en flaggstång av metall. En sådan förstärkte radiosignalerna.
Historien bakom Radio Nord, bara sextio år bakåt i tiden, vittnar om att många synsätt då var fundamentalt annorlunda än i dag. Radion var ett strikt statligt monopol med ett ideologiskt syfte att leda medborgarna in på den rätta vägen. Inslag av kommersiell reklam var något otänkbart.
Vem var det som vågade utmana staten?
Namnet var Jack Kotschack, bland annat porträtterad så här i tidningen Expressen av hans kompis, den Åbofödde journalisten Rolf ”Rolle” Ståhlström:
”Vem är Jack Kotschack? (Han förutsätter själv att alla vet det.)
Han har charm, mage, naivitet, fräckhet och sisu. Och han är 46 år och kommer från Finland.
Innan han började sälja reklam för Radio Nord sålde han kemikalier, kylskåp, hela fabriker, potatis, maskiner…
Affärsmän gör också genombrott. Jack Kotschack gjorde det när han efter några år i USA kom till Europa med Reynolds kulspetspenna på fickan. Den försäljningsdriven talar man ännu om med bävan och respekt.
Så blev det film för hela slanten, och den var inte liten då. Mindre blev den väl inte heller av att han gifte sig med dottern till Svea Films ägare.
Bevis på charm: Han är fotograferad med alla vackra filmstjärnor.
Bevis på naivitet: Han är fotograferad med alla vackra filmstjärnor.
Bevis på mage: Han bad att få låna ett par studios på Sveriges Radio för några inspelningar innan Radio Nords studios var klara.
Bevis på fräckhet: Radio Nord.
Bevis på sisu: Radio Nord.”
Idén till piratstationen kom från USA och aktualiserades under en av Jack Kotschacks många resor i landet. En herre vid namn Gordon McLendon i Texas drev framgångsrikt sju radiostationer i USA, det maximala antal som de federala lagarna tillät för en ägare.
McLendon ville expandera, men måste då göra det utanför sitt hemland. Via en gemensam bekant fick han höra om Jack Kotschack och bjöd denne till Dallas i juni 1959.
McLendons framgångsrecept var program med en bred och folklig linje och varierad musik, blandat med nyheter, tävlingar och aktiviteter, allt i syfte att ge en närvarokänsla och skapa kontakt med lyssnarna.
I Sverige hade tidigare en annan pionjär testat myndigheter och politiker med ett privat radiostationsinitiativ, nämligen Lewi Pethrus, ledare för pingstvännerna. Efter att alla vägar på hemmaplan stoppats samlade pingstvännerna in en stor summa pengar för att köpa in sig i en sändare i frizonen Tanger i Nordafrika.
Detta förhindrades av Riksbankens valutafond, som inte tillät att pengar skickades ut från landet i ett sådant syfte. Lewi Pethrus kommenterade bittert att i Sverige fick man föra ut pengar för att köpa in gangsterfilm och tecknade serier, men inte till en radiosändare med kristna förtecken.
Även Jack Kotschack fick en propå från Lewi Petrus, men tackade nej. Radio Nord skulle vara fridlyst från religion och politik.
Vägen från idé till förverkligande av Radio Nord blev lång. Tack vare McLendons och medfinansiären Clint Murchison Jr:s tillgångar var pengar inte en större fråga, men de praktiska arrangemangen fick till stor del lösas den hårda vägen.
I Hamburg hittades en gammal fraktskuta, den tremastade stålskonaren Olga, som efter omfattande arbeten kunde tas i bruk som en flytande piratradiostation, omdöpt till Bon Jour.
Fartyget flaggades i Nicaragua genom förbindelser till maktfamiljen Somoza. Ägarbolaget chartrade sedan fartyget till ett bolag i Liechtenstein, vars generalagent i Stockholm var Radio Reklam Produktion AB, ägt av Jack Kotschack ensam.
Den 21 december 1960 var Bon Jour med sändarutrustningen monterad äntligen på väg mot den planerade destinationen. Premiären skulle ske två dagar senare. Som den PR-man han var lät Jack skicka telegram till 2000 prominenta svenskar med besked att Radio Nord, Europas modernaste radiostation, strax skulle vara i etern.
Vid Ölands norra udde mötte full storm. Ingen hade tänkt på att utrusta Bon Jour med radiotelefon. På land gick Jack fram och tillbaka i sitt kontor, allt mer desperat över att inget hördes från fartyget.
Klockan två på julannandagens morgon mottog två fyrvaktare en SOS-signal med lampa. När lotsarna nådde Bon Jour blev uppgiften att under dramatiska förhållanden få de fjorton i besättningen över till lotskuttern. En nyhetsman spolades överbord, men räddades efter att någon lyckats greppa tag i hans fot.
I stället för den triumf Jack sett framför sig fick han nu finna sig i kvällstidningarnas försmädliga rubriker om att Radio Nords första sändning bestått av nödsignaler.
Trots allt fick Bon Jour inte avgörande skador. Nästa destination blev Åbo, i syfte att reparera fartyget vid Crichtons varv. Detta stoppades, skulle det visa sig, av Wärtsiläkoncernens högsta chef, bergsrådet Wilhelm Wahlfors.
Anledningen var att denne satt i Rundradions styrelse. Uppenbarligen kom en vädjan från vännerna i Sverige. Ingen hjälp skulle ges till piratbåten. I all hast ströks ett inslag om Bon Jour som hade gjorts för Rundradions nyhetsprogram. Inslaget låg klart och hade till och med annonserats ut, då kontraorder kom att det inte fick sändas.
Genom agerande av Crichtondirektören Lennart Bergroth, i praktiken en obstruktionsgärning mot sin chef, kunde Bon Jour i stället tas om hand i Kalkhamnen i Pargas. De finländska telemyndigheterna höll sig noga underrättade och informerade i telegram kollegorna i Sverige om vad som försiggick på varvet.
Den svenska regeringen hann nu besluta om en förordning som gjorde det olagligt för ett fartyg med sändningsutrustning att vistas på svenskt territorialvatten. Bon Jour kunde härefter alltså inte angöra den svenska sidan, såvitt det inte handlade om en nödsituation.
Nästan alla de stora tidningarna i Sverige stödde sin regering. De ville absolut inte ha konkurrens om annonspengarna. På ledarsidorna efterlystes åtgärder också i Finland. Annars skulle ju Bon Jour kunna fortsätta sin subversiva verksamhet på finländskt vatten.
Bland de problem Jack hade att lösa fanns hur de förinspelade program, som skulle sändas från Bon Jour, skulle fås över från fastlandet till fartyget. Lösningen blev ett flygplan, som dagligen åkte ut till fartyget och fällde ner en kapsel som sedan fiskades upp av besättningen.
Radio Nords sändningar fick alltså genomslag mycket snabbt. En av programsuccéerna var en Topp 20-lista med den engagerade programledaren Gert Landin som discjockey. Med det fick skivbolagen plötsligt en ny plattform för sina artister. På lördagskvällarna bjöd Radio Nord upp till dans med kända musiker.
En annan nyhet var just nyheter, korta och snabba, i hög grad baserade på sådant som medarbetarna på Bon Jour snappade upp hos radiostationer som BBC och Voice of America. Det råkade sig så att Jurij Gagarins sensationella rymdfärd, den första en människa gjorde runt jorden, ägde rum just premiärdagen för nyhetssändningarna den 12 april 1961. Naturligtvis var Radio Nord först med att rapportera om detta.
Ett annat framgångsrikt koncept var sportsändningar med resultatrapporter från bland annat de allsvenska fotbollsmatcherna.
Radio Nord-frågan återkom nu ständigt inom regeringen. I ett hemligt dokument listades tänkbara motåtgärder, som störningssändare, kapning av Bon Jour på internationellt vatten, skapande ”av en för radiosändning förbjuden tilläggszon utanför territorialgränsen” och förbud att exportera inspelningsband och förnödenheter till fartyget.
Klartext talades av Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg. Radio Nords ”gangsterverksamhet” var ett hot mot den svenska demokratin och den svenska livsstilen. ”Det var flathet och ynklighet av just detta slag, som på 1930-talet banade väg för fascism och nazism”, påstod han.
Upprördheten bottnade även i att det var utlänningar som låg bakom Radio Nord. Det talades om ”den skumme finske flyktingen”, en svartmuskig typ med ett konstigt efternamn som störde folkhemsidyllen. Den socialdemokratiska Stockholms-Tidningen publicerade en öppet antisemitisk teckning av Jack Kotschack som en lismande, handvridande osympatisk jude.
Samtidigt hade politikerna fått en läxa om hur världen såg ut. Mindre än två månader efter Radio Nord-premiären fick Sveriges Radio oväntat tilläggsmedel för att starta ett ”skvalprogram” benämnt Sveriges Melodiradio (som senare blev till P3) under ledning av den senare legendaren Tage Danielsson. En annan nyhet var korta pipnyheter varje hel timme. En tredje programmet Sportextra med rapporter från den allsvenska fotbollen.
Vad detta plötsliga nytänkande hos Sveriges Radio berodde på insågs givetvis av var och en.
Radio Nords framgångssaga räckte sexton månader. Steg för steg sökte regeringen metoder för att omöjliggöra verksamheten. En sådan var ett förbud, i september 1961, för radiotelefonsamtal till Bon Jour.
Avgörande blev att regeringen drev igenom kriminalisering av annonsörer och programmedarbetare som bistod kommersiella radiosändare, även på internationellt vatten.
Beslutet var svårt att förena med den allmänna rättsuppfattningen, för att inte säga yttrandefrihetsprincipen. Lagrådet, det vill säga den myndighet bestående av juridisk expertis som granskade lagförslag innan de behandlades av riksdagen, sade blankt nej till förslaget.
Makten visade dock sitt ansikte. I den avgörande omröstningen i andra kammaren antogs lagen med rösterna 134 mot 73. Socialdemokraterna stöddes av kommunisterna och Centerpartiet.
En omröstning arrangerad av tidningen Expressen gav omvänt resultat: 189 129 ville få ett slut på statens radiomonopol, 1 304 ville ha det kvar.
Jack son Jan Kotschack, som beskrivit allt detta i en väl researchad bok, sammanfattar lakoniskt: ”Ideologi och prestige är en kraftfull blandning.”
Radio Nord avslutade sändningarna med flaggan i topp vid midnatt mot den 1 juli 1962. Den allra sista låt som sändes var ”Stick iväg, Jack” med Monica Zetterlund.
Det har sitt intresse att tre ledande mediepersonligheter i Sverige den här tiden var finländare, förutom Jack själv hans ungdoms- och boxningskompis Carl-Adam Nycop, Expressens chefredaktör, och Allan Schulman, ledande tv-producent, far till den i dag kände Alex Schulman.
De tre umgicks gärna och uttryckte då föga respekt för den svenska mediepolitiken. Jan Kotschack menar att de just som finländare hade något gemensamt:
”De är lite fräckare i sin syn på publiken och vad man vill ge den. Kanske för att de faktiskt är invandrare. De vågar göra något av sin kreativitet.”
Nu till den fråga som Jan Kotschack under senare år funderat mycket på. Hur såg hans fars historia egentligen ut? Varför lämnade Jack Kotschack Finland?
Jack berättade brottstycken från sin finländska bakgrund, men historierna stämde inte alltid överens sinsemellan. Bara motvilligt kommenterade han de krig, vinterkriget och fortsättningskriget, som han deltagit i. Han förklarade att han tvingats fly till Sverige efter att ha slagit en tysk officer på käften på en restaurang i Helsingfors. En båt hade sedan fört honom till Sundsvall.
Den sanna historien är långt mer dramatisk. I boken Salomons hemligheter (2021), i finsk version Salomonin salaisuus (2022), ger Jan Kotschack detaljerna, så långt han kunnat utreda dem.
Till exempel är fakta att Jack den 30 juni 1944 vid åttatiden på kvällen kom roende ensam in till hamnen i Luleå. Han observerades av en polis, anhölls och berättade enligt förhörsprotokollet att han hette Salomon Kotschack, var finsk medborgare och hade anlänt med ett fartyg som skulle lasta malm för export till Tyskland.
Jack, född som Salomon, förklarade att han på grund av sin judiska börd inte ansett sig kunna strida tillsammans med tyskarna och hänvisade även till den pakt som Finland nyligen hade ingått med Tyskland.
Den historiskt kunnige vet att avgörande strider sedan ett par veckor pågick på Karelska näset, att den tyske utrikesministern von Ribbentrop den 22 juni kommit på blixtbesök till Finland och att president Risto Ryti försäkrat att Finland inte skulle sluta separatfred med Sovjet, mot löfte om ökade vapenleveranser och truppinsatser från tysk sida.
Rykten gick att tyskarna avsåg att tillsätta en marionettregering i Finland. Svenska tidningar skrev att en SS-general nu styrde Finland och att Gestapo inrättat sig i Helsingfors.
Den 3 juli i Umeå upprättade Salomon ansökan om svenskt främlingspass. Den 7 juli anhöll han om uppehållstillstånd i landet. Den 10 juli anställdes han som extra försäljare på varuhuset NK:s sportavdelning i Stockholm.
Nästa anställning blev som försäljningschef hos Eskilstuna Smide, en fullsorteringsbutik för hemmet. Ett jobb som Jack fick efter att ha gått upp till ägaren och förklarat att företaget behövde en språkkunnig affärsman som han.
Jan Kotschack har i sin research assisterats av ett antal professionella forskare, bland dem historienestorn Heikki Ylikangas. Jan lyfter särskilt fram Lars Westerlund, docent i rätts- och förvaltningshistoria, född och uppvuxen i Jakobstad och före pensioneringen projektchef på Riksarkivet. Tillsammans har de byggt upp det här scenariot för Jacks flyktväg:
Sannolikt kontaktade Jack i Helsingfors sin far Alter Kotschack, som satte sig i förbindelse med den judiske affärsmannen Josef Liebkind, som bland annat bedrev personsmuggling.
Sannolikt vände sig Liebkind till ”smugglarkungen” Algoth Niska, som just vid den här tiden inte satt fängslad, för att få tips på ett lämpligt fartyg för Jack.
Sannolikt gjorde Niska en deal med Edgar Karlsson, kapten på det åländska fartyget s/s Hildegaard, och tog ordentligt betalt av Alter för förmedlingen. Sannolikt tog också Liebkind sin andel. Strax före avfärden träffades kapten Karlsson och Jack på uppgjord plats, varefter de tillsammans tog sig till fartyget, som säkert var väl bevakat. Här inkvarterades Jack i kolboxen.
I arkivet för Valpo, Finlands statspolis, hittade Lars Westerlund en rapport om Jack författad av Otto Kumenius, som tjänstgjorde i högkvarterets övervakningsavdelning men var stationerad i Stockholm, där han hade träffat Jack.
Jack berättade att han rymt från slagfältet vid Tali-sektorn. Utan några som helst papper hade han lyckats ta sig till Kouvola, där han arresterats av en tågpatrull. Genom att slå sig loss hade Jack lyckats fly till Helsingfors, där han gömt sig ett par dygn och kommit i kontakt med Algoth Niska.
Lars Westerlunds kommentar:
”Jacks improviserade flykt från Kouvola över Helsingfors till Sverige är nästan otrolig. Militärpolisens patruller kammade genom varje tåg som kom från frontområdet. Kontrollerna var minutiösa och det var omöjligt att komma igenom utan giltig permissionssedel eller kommenderingsbevis. Flykten är en nästan osannolik kombination av Jacks förslagenhet, stora omkostnader och ett vittförgrenat personnätverk på bägge sidor om lagen. Allt försiggick metodiskt, uttänkt och utan klick.”
Jan Kotschacks research kom att bli till en djupdykning även i det finländska judiska samfundets historia och krigets komplicerade sammanhang. Han upptäckte en fadersgestalt där varje hemlighet han lyckades dechiffrera i stället ledde fram till en annan.
Ett antal gånger har Jan tillsammans med sina bröder Pelle och Erik besökt Helsingfors. I april 2019 träffade de Jörn Donner, inte långt före dennes död. De hade blivit bekanta per mejl efter att Donner hade läst om Jack i en bok om bordtennisen i Finland.
Det framgick att Donner i tiden lärt känna deras far både i Stockholm, Roslagen och Cannes. Jack hade aldrig med ett ord berättat någonting om sitt finländska och judiska förflutna. ”Hans öden hade kunnat bli en film”, förklarade Donner.
I korthet inleddes familjen Kotschacks historia i Finland med att Jacks farfar Salomon Kotschack – född i Zambrów i den nordöstra delen av dagens Polen – som inkallad rysk soldat 1872 sändes att tjänstgöra i Helsingfors.
Samma år gifte sig farfadern med Eva Krup, som inför bröllopet förmodligen anlänt från Polen med hästskjuts. Sex barn föddes fram till 1894, bland dem Jacks far Alter.
Av syskonskaran blev Alter och storebrodern Moses framgångsrika affärsmän. Alter satsade på skor, Moses byggde upp Finska Militärekiperingen. Alter gifte sig 1913 med Ester Orsholik från en annan judisk familj. 1915 föddes sonen Salomon – denna berättelses Jack.
Den 2 juli 1918 beviljades Moses Kotschack, på anhållan hos senaten, som första jude medborgarskap i den nya staten Finland. Exemplet följdes efterhand av många andra av Finlands judar.
Jacks uppväxtfamilj var alltså välbeställd. Han visade sig duktig i språk och olika idrotter, särskilt bandy (i tio år var han lagkapten för Kiffen), tennis (rankad som femma i Finland) och boxning. Namnet Jack började han använda när han under tonåren tog studenten och gick i handelsskola i Herne Bay i England.
Första giftermålet ingick Jack 23 år gammal 1937 med Hanna Obstbaum och blev under äktenskapet far tre gånger – med andra kvinnor.
En sak som skulle förfölja honom länge var tragedin en sen kväll i augusti 1938, då två personer sprang ut på vägen framför hans bil för att hinna med en avgående buss och dödades. Jack frikändes efter en lång rättegång av hovrätten, men kom inte undan den negativa mediebild som följde i olyckans spår.
En annan uppmärksammad händelse, i maj 1939, var att tennisklubben i Westend uteslöt sex av sina medlemmar, bland dem Jack. Som motiv gavs att de inte betalt medlemsavgiften, men det verkliga skälet var uppenbart att alla sex var judar.
I mobiliseringen inför det kommande vinterkriget kallades Jack in som gevärgruppschef och ankom den 25 januari 1940 med sin bataljon till Pyhäjärvi på Karelska näset, ungefär 20 kilometer från den dåvarande stridslinjen.
Fem dagar senare sårades Jack av ett vådaskott som trängde genom det högra låret. När han efter sjukhusbehandling återkom i tjänst den 10 april, var kriget över. Närmare detaljer går inte att utläsa av hans soldatpapper.
Innan fortsättningskriget började i juni 1941 grundade Jack firman Simpex för import och export av film och sportartiklar och vistades mycket i Sverige.
Den 24 juni 1941 inkallades Jack på nytt och stationerades i 3:e brigaden på Maaselkänäset i norra Östkarelen, tills hans enhet i mars 1944 förflyttades till Salla, det vill säga inom det område som militärt administrerades av tyskarna.
Eftersom Jack talade tyska fick han agera tolk och stod genom sin sociala förmåga snart på god fot med sina nya vapenbröder, som framgår av öppningsbilden i den här artikeln.
I sökandet efter sin fars historia har Jan Kotschack kommit mängder av intressanta och pikanta detaljer på spåren. Till exempel angående det slagsmål som Jack sagt sig ha utkämpat med en tysk officer.
I verkligheten hade Jack under en permission i Helsingfors vägrat betala en restaurangnota på restaurang Adlon på 2 000 mark. Då hovmästaren opponerade sig, hade ett större handgemäng uppstått, där Jack bland annat ska ha slagit till hovmästaren så våldsamt att denne ramlat mot en spegel, som gått i tusen bitar. Fältkrigsrätten dömde Jack till 20 dygns arrest.
Här bara ett enda annat exempel:
Under sin tjänstgöring 1942 fick Jack två brev av en Ulla Ytterman i Stockholm. Enligt Valpos uppgifter var hon ”Helsingforsjuden Salomon Kotschacks brud”. Ulla var Sverigefödd och svensk medborgare, men hade sedan barnåren varit bosatt i Vasa, där hon arbetat som servitris på café Rex och som maskinskriverska i skyddskårsdistriktets stab.
1942 var Ulla förlovad med en finsk medborgare som dessförinnan hade varit brittisk medborgare, violinisten Vladimir Beljajeff, jude, som även han vistats i Vasa. Mycket tyder på att Ulla agerade i en roll som dubbelagent för Tyskland och England.
I augusti 1942 försågs Ulla Ytterman med ett snabbvisum genom Finlands militärattaché i Stockholm och besökte Vasa i augusti 1942. Inget tyder på att hon under resan träffade Jack och det förblir oklart om breven till honom hade ett speciellt syfte.
Men historien om Ulla tar inte slut med det. När Jan bekantade sig med sin fars adressbok efter dennes död 1988 fanns Ulla Ytterman fortfarande med – med adress och telefonnummer i New York.
”I berättelsen om Jack får hon rollen som den mystiska kvinnan med oklara lojaliteter”, säger Jan.
Den 10 juni 1944 fick 3:e brigaden order om att omedelbart bege sig från Salla till Karelska näset. Jack placerades med sitt kompani för att försvara positionerna mellan sjöarna Kipinolanjärvi och Kuolema-järvi. Den 17 juni bröt fienden igenom och drev de finländska trupperna bakåt mot Viborg, dit många ankom den 19 juni på kvällen.
Efter detta datum finns bara ett ord i Jacks militära papper: Karkuri. Desertör. Dagen därefter föll Viborg nästan utan strid.
Enligt Heikki Ylikangas, som forskat om just dessa händelser, flydde Jack vid två tillfällen i sällskap med en fänrik Veikko Myllyoja och håller det för möjligt att den senare efter det andra flykttillfället sköts av de egna.
Sammanlagt deserterade 759 soldater från 3:e brigaden under sommarmånaderna 1944. Henrik Meinander skriver att totalt 29 000 soldater i kaoset på Karelska näset perioden den 9–30 juni deserterade ”eller av annan orsak miste kontakten med sina truppförband”.
Jan Kotschack ägnar ett antal sidor i sin bok åt att referera och försöka förstå nyanserna i den finländska diskussionen om desertörer. ”Krigstida desertörer och deras öden är fortfarande hett stoff”, sammanfattar han.
Boris Rubanovitsch, krigsveteran och judisk förgrundsgestalt i Helsingfors, gav karakteristiken att Jack ”till naturen var en äventyrare, som älskade livet”. Därför stack han i väg.
Genom villkoren vid vapenstilleståndet den 19 september 1944 behövde Jack inte räkna med efterräkningar för deserteringen. Den 30 november antecknades i hans militärbok att han hemförlovats.
Stockholm var ingen dålig bas för en person av Jacks typ. Efter ett halvår i staden bjöd han, som en tidig Bindefeld, 70 utvalda till fest i sin trerumslägenhet för att fira sin trettioårsdag. Klädkoden var aftondräkt och gästerna internationella.
Snart var Jack i USA och fick in en artikel i New York Times affärssektion om hur det i Sverige och Finland rådde stor efterfrågan på olika slags importvaror. Han mottog besök av så många affärsintresserade att han inte ens hann lämna det hotell där han bodde.
Året därefter fick han exklusivt tillträde till affärsmannen Milton Reynolds, en jude som gjort världssensation med nyheten kulspetspennor. När de skildes, var de överens om att Jack skulle hjälpa Reynolds att öppna fabriker i de största europeiska länderna.
I samma veva hann han gifta sig med – och snart skilja sig från – Barbara Segal, dotter till Samuel Segal, jude även han och mycket förmögen efter att ha uppfunnit de berömda lås som bär hans namn, Segallåsen.
Jacks tredje äktenskap skulle visa sig hålla och bli lyckligt. Bruden hette Ingeborg Håkansson och var dotter till chefen för Svea Film. Efter att deras förstfödde, sonen Jan, sett dagens ljus 1952 beviljades Jack svenskt medborgarskap.
Filmbranschen med dess glamour och fester i internationella miljöer passade Jack som hand i handske. Vid mottagningarna minglade han sig osvikligt fram till den ena kvinnan vackrare än den andra. Marilyn Monroe, Sophia Loren och Brigitte Bardot är bara några av dem han ses hålla om på bilderna i sitt fotoalbum.
Jack kom själv att producera en biograffilm, Ingen morgondag, baserad på Mika Waltaris roman, till stor del inspelad i Finland. En flopp, trots berömda skådespelare som Jarl Kulle, Allan Edwall och Lars Ekborg.
Jan Kotschack kan inte säga att han lärt känna sin far bättre efter allt forskningsarbete genom åren.
”Människan bakom dramatiken är på många sätt fortfarande mörklagd. Jack Salomon framstår snarast som om han alltid var på flykt. Hela tiden nya kickar: kvinnor, affärer, kläder, klockor. Han slog sig aldrig till ro, eller kanske det är mera riktigt att säga att han aldrig fick ro. Samtidigt är det förstås hans enorma självförtroende som präglar bilden av honom. Han tog sig alltid fram, i vilket sammanhang som helst.”
Ett oväntat omdöme om sin far fick Jan efter att han hållit ett föredrag om honom på det judiska museet i Stockholm. En man långt bak i lokalen steg upp och förklarade att Jack betytt oerhört mycket för den judiska församlingen.
Jan kunde inte tro på det han hörde. På högtiden Yom Kippur, försoningsdagen, i september 1944 hade Jack sökt sig till synagogan i Stockholm för att tacka Gud för att han överlevt kriget. Han släpptes inte in. ”Tyvärr, det är mycket folk och vi känner inte igen dig”, fick han höra. Efter det besökte Jack aldrig mer synagogan.
Senare skulle Jan få en förklaring. Jack hade med sin höga profil och oräddhet gjort stort intryck på det judiska samfundet i Stockholm. Många nyanlända judar hade legat lågt och så omärkligt som möjligt försökt smälta in i det svenska samhället.
Jack visade med sin attityd att det fanns andra förhållningssätt. Han förstärkte självkänslan och ingöt mod hos sina fränder. Med en sådan självklarhet att han inte ens såg det själv.
Huvudsaklig källa angående Radio Nord är Jan Kotschacks bok Stick iväg, Jack! Historien om Radio Nord, Premium Publishing, 2009.
