Förr räckte det med en kotte och fyra stickor, sedan fick fantasin ta över. Nu matas barnen med färdiga berättelser som ständigt måste kompletteras med nya figurer. Just när samlingen börjar närma sig fullständig, rullar leksaksindustrin ut nästa stora grej. Som om det inte vore nog, får barnen en ny leksak varje gång de köper en hamburgare.
”Jag tycker synd om dagens barn som växer upp med det här överflödet. I min barndom hade jag nästan inga leksaker, men jag saknade heller inget. Vi använde fantasin och skapade egna världar”, säger Barbro Enholm, samlare som specialiserat sig på leksaker.
Numera är hon omgiven av leksaker från golv till tak i ett av rummen i lägenheten i Jakobstad, där hon bor med sin man Reijo Luoma. Hon ser sitt samlande som ett sätt att förvalta ett kulturarv, snarare än som en kompensation för bristen på leksaker i barndomen.
”Leksaker är kultur och som samlare vill jag ta vara på de fina saker som annars riskerar att bli kasserade. Jag ser det som en viktig uppgift att ta hand om dem för framtiden”, förklarar hon.
Speglar tidsandan
På 1950-talet började de mer slitstarka dockorna av plast ersätta de bräckliga dockor som dittills mest fungerat som prydnadsföremål. Det finns också en bit lokalhistoria i plastdockorna. I Barbro Enholm samling finns bland annat de fyra olika modeller av de PVC-dockor som tillverkades vid Forss & Govenius fabrik i Jakobstad åren 1958-1959.
”Förr var det vanligt att dockorna försvann i september, för att sedan komma fram igen med nysydda kläder på julafton. På den tiden hade barnen ofta en eller ett par leksaker som följde med dem under hela barndomen.”
Vi står framför ett stort skåp som är fyllt med dockor. Innanför glasdörrarna poserar karriärkvinnan Barbie och hennes kollegor i olika yrkes- och fritidsmunderingar.
”Det är så roligt när man tittar på Barbiedockornas kläder och accessoarer och ser hur de avspeglar den tidsanda som rådde och de världshändelser som var aktuella när de tillverkades.”
Till skillnad från många andra samlare bryr sig Barbro Enholm inte om originalförpackningar. Ibland tar hon med ett urval och gör besök i skolklasser, och hon lånar gärna ut dockor för utställningar på ålderdomshem.
”Det är förstås viktigt att skydda dem mot ljus och damm, men dockorna är trots allt leksaker och då ska man också få röra vid dem. Jag hoppas innerligt att min samling någon dag kan ställas ut, så att alla som vill får se den.”
Dammar av gamla minnen
De olika samlingarna växer ständigt, och det har krävts mycket tid och möda att bygga upp den. Men Barbro beskriver det inte som en möda.
”Jag bara ramlar över roliga föremål, och mitt liv har blivit så mycket intressantare tack vare alla saker som jag samlat på mig. Jag har fått lära mig mycket. Den stora behållningen är alla underbara människor som jag träffat genom samlandet.”
Det senaste samlartemat kretsar kring sjukhus och gamla läkarinstrument. Inne i ett glasskåp finns en del bekanta föremål, som sprutor, saxar och medicinflaskor. Glasmontern innehåller också en del saker som man med lite fantasi kan gissa sig till, och så finns det några saker som man (svälj) helst betraktar på avstånd.
”Jag växte upp på Östanlids sanatorium. Det har präglat mitt förhållande till allt som har med sjukhus att göra.”
Också i fråga om sjukhussamlingen är hon noga med att kombinera de fysiska föremålen med berättelser som hon samlar in av personer som var med när de användes.
”Jag har i efterhand intervjuat många som låg inne på Östanlid, och de har för det mesta ljusa minnen från den tiden.”
Stora kontaktnät
Under åren har Barbro Enholm byggt upp ett eget kontaktnät med andra samlare. En stor del av föremålen har hon hittat i hemtrakterna, men en del har blivit inskaffade på olika resor.
”Som samlare ska man ha tur, vara på rätt plats vid rätt tid. Det roligaste är att byta föremål och kunskap mellan samlare utan att pengar är inblandade.”
Fortfarande finns goda chanser att göra loppisfynd i våra trakter, men på senare år har även handeln med samlarobjekten, som så mycket annat, flyttat ut på nätet. Det har visserligen gjort det lättare för samlare att lokalisera det man är ute efter, men i många fall har även prisnivån trissats upp. Exempelvis Muminföremål är hett eftertraktade i Japan och säljs för höga priser.
”Det är en tråkig utveckling, eftersom vi inte får behålla våra egna leksaksklenoder i hemlandet. Dessutom håller mänskliga kontakterna mellan samlare på att suddas ut och penningtransaktionen blir det viktigaste.”
