En av fruns äldre släktingar gav mig i våras ett exemplar av boken Sångsvanens land av Yrjö Kokko. Jag hade läst boken tidigare, men med ett eget exemplar i handen kom jag att läsa boken på nytt.
Sångsvanens land från 1950 (svensk översättning 1951) är en av den finska litteraturens mest kända naturskildringar och kom att få en mycket viktig roll i processen när sångsvanen fredades i Finland. Sannolikt lyckades Yrjö Kokko genom boken rädda sångsvanen från utrotning.
Yrjö Kokko tillbringade fem somrar i de mest avlägsna delarna av Lappland, för att försöka fotografera ruvande sångsvanar, utan att lyckas. Den sjätte sommaren hittade han äntligen ett häckande sångsvanspar. Han lyckas också få foton av ruvande sångsvanar genom att oerhört försiktigt närma sig boet inne i en specialbyggd träram, som påminde om en tamren.
Med dagens mått är Yrjö Kokkos svartvita fotografier av sångsvanar i boken rent sagt urusla, men på den tiden väckte de stor sensation.
Samtidigt som jag läste boken om Kokkos strapatser i Lappland fick jag höra att ett sångsvanspar börjat häcka i min hemby, mitt ute på en åkerslätt med ett litet dike som enda närliggande vattendrag. När jag besökte boet visade sångsvanarna ingen som helst rädsla, utan försvarade boet med frenesi. Jag kunde fotografera sångsvanarna vid boet på en och en halv meters avstånd. Skulle jag ha tagit ett steg närmare boet, hade jag åkt på stryk.
Så här mycket har naturen ändrat på en mansålder. I dag finns sångsvanar i varje liten pöl i Finland, och nu häckar de alltså också ute på åkern. Antalet häckande par har ökat från 15 par omkring år 1950 till minst 10 000 par i dag, vilket innebär att det numera kan finnas uppemot 100 000 sångsvanar på hösten i Finland. Populationen är minst sagt livskraftig!
Det är viktigt att dra lärdom av historien, men samtidigt får man inte bli så paralyserad av historien att man inte kan fatta nödvändiga beslut i den nya situation som vi nu befinner oss i. Sångsvanen var nära utrotning på grund av jakt, men det var en jakt som var totalt ohållbar.
Svanarna jagades särskilt på våren och omkring boet som föda åt de svältande nybyggarna. Därtill var sångsvanens bo stort och synligt, och det var lätt att samla de stora svanäggen.
Jag anser att det nu är hög tid att sångsvanen blir en jaktbar viltart. Inte för att sångsvanen är en besvärlig skadefågel, utan för att den är ett värdefullt vilt som kunde jagas hållbart.
En begränsad kvotjakt på årsungar (som är gråa och lätta skilja från de fullvuxna) under senhösten (jaktstart till exempel 1 oktober) skulle ge oss ekologiskt, närproducerat, klimatsmart och välsmakande viltkött på tallriken och en spännande jaktform för oss jägare.
Samtidigt skulle det lätta på jakttrycket på de minskande sjöfågelarterna. Att i dagsläget tillåta jakt på till exempel stjärtand, sothöna och årta är inte hållbart, utan dessa arter borde omedelbart fredas.
Yrjö Kokko var liksom jag både jägare och aktiv naturskyddare. Jag är övertygad om att också han skulle tycka att sångsvanens domesticering i dag gått för långt. Sångsvanen är snart en parkfågel lik knölsvanen, som inte hyser någon rädsla eller respekt för människan.
Vissa må hävda att detta är en naturlig och önskvärd utveckling, men då ska vi komma ihåg att sångsvanen aldrig tidigare i världshistorien kunnat uppföra sig på detta sätt, utan att bli tagen av människan eller något annat större rovdjur.
Sångsvanens beteende skulle förändras om jakt infördes, och förhoppningsvis skulle den få tillbaka något av sin status som Finlands ståtliga nationalfågel, en symbol för vildmarken och de tusen sjöarnas land.
