Alla människor är släkt med varandra, och alla är vi ändå unika som individer. Detta dubbla faktum är samtidigt i all sin enkelhet en del av livets hemlighet. Av en mor och en far blir ett barn, och detta barn bär med sig sina föräldrars gener – till största delen slumpmässigt blandade.
Denna slumpmässighet förklarar vår unicitet och ger var och en av oss en uppsättning av förutsättningar som ingen annan har. Samtidigt delar vi en mängd förutsättningar med alla andra och allra mest med våra nära släktingar.
Vill man se saken i ett annat perspektiv, kunde man säga att våra gener är världens härskare. Så länge de får fortsätta att kopiera sig, lever de ett evigt liv. Vi människoindivider är bara tillfälliga hållplatser på deras väg genom årtusendena. Långt efter att vi är borta från jorden lever våra gener kvar i nya människoindivider.
Den kunskap DNA-forskningen ger må vara ny, men genetiken, ärftlighetsläran, har uråldriga rötter. Redan för tiotusen år sedan såg våra förfäder och förmödrar att egenskaper hos odlingsväxter och husdjur kunde föras vidare genom systematisk avel. Inte så att aveln gav önskat resultat i varje enskilt fall, men så att produktiviteten hos växten och djuren på lång sikt ökade.
En nyckelperson i genetikens historia är Gregor Mendel (1822–1884), österrikisk munk som baserat på experiment i klosterträdgården med korsning av ärtsorter, senare även med korsning av bin, lade fram den första teorin om hur egenskaper nedärvs genom att anlag slumpmässigt kombineras i avkomman. Två av de begrepp han lanserade är dominanta och recessiva anlag.
Mendel var för tidigt ute för att kunna få hjälp av det vi i dag vet om kemin på molekylärnivå. Först långt efter Mendels död, då hans teorier på 1930-talet började kombineras med Charles Darwins teori om det naturliga urvalet, började det samband ses som gett förklaringsgrunden till den moderna kunskapen om evolutionen.
På 1970-talet började man i forskningen testa olika sätt att klippa och klistra i arvsmassa. Strax efter millennieskiftet publicerades en kartläggning av människans hela genom (alla människans gener). En förgrundsgestalt i kartläggningen av människans förhistoriska DNA, Svante Pääbo, presenterades häromåret i Katternötidningen.
I kölvattnet till denna utveckling öppnar sig oanade möjligheter också för släktforskningen. Plötsligt har vi redskap som inte bara avslöjar och bekräftar släktskap bland nu levande människor, utan även kan ge svar på släktgåtor långt tillbaka i historien.
Till bilden hör att de nya redskapen också har begränsningar. Att lära sig tolka och korrekt förstå informationen från ett DNA-test är som att lära sig ett nytt språk. Ibland är grammatiken självklar, ibland innehåller den fallgropar.
Och precis som i verkligheten ger en kompass ingen vägledning utan karta. Vill du tillämpa DNA-kunskaperna på dig själv och dina egna anförvanter, måste du först veta – eller i varje fall ha en idé om – vilka anförvanter du har. Så traditionell släktforskning är lika nödvändig som förr.
Det intressanta vid släktforskning är i vilken mån individerna har identiskt DNA. Peter Sjölund, ledande inom släktforskningen i Sverige, uttrycker saken så här:
”Kyrkböcker kan ljuga, släkttraditioner kan ljuga, men DNA ljuger inte. Har två personer något identiskt DNA, då är de släkt. Grundprincipen är att ju större bitar av DNA personerna har gemensamt, desto närmare släkt är de.”
Frågan hur släktskapet ser ut är en annan femma. Vissa viktiga delar av vårt DNA ärvs enligt exakta mönster, medan den stora mängden som sagt bygger på slump.
För mtDNA gäller att alla nu levande människor ärvt detta från en och samma ur-Eva, en kvinna som antas ha levt i Afrika för omkring 200 000 år sedan.
På motsvarande sätt antas alla mäns Y-DNA härstamma från en enda man, en ur-Adam, som även han levde i Afrika, för 250 000–300 000 år sedan.
”Det fanns förstås många tusen kvinnor och män på den tiden, men det är endast DNA från två individer som överlevt fram till i dag”, säger Peter Sjölund.
Det autosomala DNA:t i kromosomparen 1–22 ärvs däremot slumpmässigt i förhållandet 50–50 från både far och mor. Eftersom koden, ”bokstäverna”, i hög grad hänger ihop i sjok och inte överförs en och en, betyder det att en del av DNA-arvet redan efter 5-6 generationer tappas bort. Variationen för vilka delar av den genetiska koden som följer med genom generationerna är alltså stor.
Med andra ord har vi två olika antavlor, säger Peter Sjölund: en genealogisk antavla med alla anor och en genetisk antavla med endast de anor som vi ärvt DNA från.
Mot bakgrund av det stora intresset för DNA och släktforskning i Finland planerar Hangö sommaruniversitet för närvarande en större utbildning med Peter Sjölund under läsåret 2020/2021. Kursen planeras över ett helt år med träffar i Helsingfors, Åbo och på andra orter. ”Det här blir en ganska unik utbildning, som lär ut både hur man släktforskar i olika källor och hur man använder DNA för att verifiera att släktforskningen är rätt”, säger Peter Sjölund.
Det logiska problemet så här långt i beskrivningen är hur vi kan dra några slutsatser överhuvudtaget i fråga om mtDNA och Y-DNA, om den genetiska informationen kopieras vidare exakt likadant från generation till generation.
Svaret ges av mutationerna, de små ”felkopieringar” som ibland sker, när barnet till exempel får mtDNA av sin mamma och Y-DNA av sin pappa, och som senare följer med när barnet i sin tur för arvet vidare till sina barn.
Mutationerna är det som gör att individer får variationer i utseendet, som olika kroppslängd och olika färg på ögon och hår. Mutationer hör också ihop med hur snabbt vi åldras och om vi har större eller mindre benägenhet för vissa sjukdomar.
Från ur-Eva och ur-Adam har över 7 000 generationer gått, och DNA-kopieringen alltså skett lika många gånger och ett antal av dem har varit felkopieringar. För varje ny mutation uppstår därmed en ny gren av mtDNA- eller Y-DNA-linjen.
Om frekvensen för mutationerna vet vi att det i fråga om Y-linjen genomsnittligt rör sig om ungefär en felkopiering/mutation per knappt hundra år och för mtDNA-linjen en gång vart tvåtusende år. Genomsnittligt alltså. Också här är variationen mycket stor.
Ungefär var tusende av de tre miljarder ”bokstäverna” (nukleotiderna) i vår genetiska kod varierar mellan individerna som följd av mutationerna. Med andra ord har alla människor på jorden till 99,9 procent samma DNA och är därmed av samma ras.
Det antal steg som skiljer två muterade linjer åt brukar kallas genetisk distans.
Ett åskådligt sätt att beskriva mutationsutvecklingen är att visa den som ett träd. Ett imponerande sådant finns på nästa sida. Det visar trädet för Y-DNA för den manliga så kallade haplogrupp som är vanligast i Finland, benämnd N-M231.
Hela 60 procent av Finlands män hör till denna haplogrupp. En gemensam förfar i rakt nedstigande led för alla män i trädet levde, som trädet visar, för 21 900 år sedan, medan den gemensamme fadern för den största finländska undergruppen levde för ungefär 2 300 år sedan. Haplogruppen N anses ha fått sin början i Kina för 34 000-36 000 år sedan.
På kartan nedanför ses var i världen haplogruppen N-M231 finns företrädd (bland dem som DNA-testats, levande och döda). Från Sydostasien har dessa finländska mäns förfäder genom årtusendena vandrat över norra Sibirien och norra Ryssland västerut till Finland, Baltikum och norra Skandinavien.
Den nästvanligaste haplogruppen för Y-linjen bland finländska män – 29 procent har den – betecknas med bokstaven I, med ursprung på Balkan för 25 000-30 000 år sedan. När klimatet blev varmt efter den senaste istiden vandrade dessa män norrut, och någonstans på vägen skedde den mutation som betecknas I1 och som sedan följde med de män som vandrade vidare till det nutida Finland.
Hur ser det ut på mtDNA-sidan, alltså den raka kvinnolinjen, bland finländarna?
Störst är den haplogrupp som betecknas med bokstaven H – se kartan till höger på sidan mittemot. Omkring 40 procent av finländarna – här är det alltså fråga om både kvinnor och män – hör till den. Haplogruppen beräknas ha uppstått för mer än 20 000 år sedan och spritt sig norrut i Europa med de jordbrukare som rörde sig norrut under stenåldern.
Påfallande är H-haplogruppens jämna spridning i Europa – med ett lika påfallande undantag: bland samerna finns haplogruppen inte företrädd alls eller bara litet.
Den näststörsta mtDNA-haplogruppen i Finland, betecknad med bokstaven U, bärs av ungefär 25 procent av befolkningen och har sitt ursprung i Europas jägar-samlarbefolkning från tidig stenålder.
Här det träd – så långt som det fram till nyligen var kartlagt – över haplogruppen N-M231, som majoriteten av dagens finländska män bär på via Y-kromosomen. Bilden, som finns i ett antal varianter på nätet, är utarbetad av Georg Dunkel.
Ett särskilt intresse finns gällande den så kallade Rurikska ätten, från den svenska viking Rurik som år 862 ska ha grundat Kievriket och blivit stamfar till den fursteätt som styrde Ryssland till 1598. DNA-prover från ättlingar inom ryska furstesläkter (Shahovskoy, Gagarin, Kropotkin, Putyatin och Lobanov-Rostovsky, m.fl.) som har en dokumenterad eller påstådd härstamning från Rurik, har visat att de alla delar en specifik Östersjöfinsk undergren av haplogruppen N. I dag är denna mest företrädd i Finland och östra Sverige.
På basis av de DNA-resultat som nu föreligger kan några viktiga slutsatser dras, säger Marja Pirttivaara:
”Till exempel finns det ingen ’finskhetsgen’. Vi som i dag bor i Finland har vårt ursprung på många olika håll, alla av oss. Det vi ännu rätt nyligen fick lära oss i skolan, att det finska folket utvandrat hit från Volgas stränder, det ska vi bara glömma.”
Det man kan säga är att de finländska farslinjerna i hög grad kommit österifrån, medan morslinjerna i hög grad kommer från väster. Det mönstret kan antas ha existerat under lång tid.
Här bör ett påpekande göras gällande de kartor över ”etniskt ursprung”, baserat på autosomalt DNA, som de olika testbolagen lockar med. Både Marja Pirttivaara och Peter Sjölund kallar dem vilseledande, ”ett marknadsföringstrick”.
”Kartorna byggs på alltför godtyckliga antaganden och är framför allt framtagna för den nordamerikanska marknaden. De är företagens grova uppskattning av var i världen det finns DNA som liknar ditt, men de siffror du serveras för egen del ska du ta med en mycket stor nypa salt”, säger Peter Sjölund.
En genetisk gräns, framför allt relaterad till autosomalt DNA, är ändå tydlig i Finland, nämligen mellan den nordostliga och sydvästliga delen av landet (se kartan uppe till höger). Den historiskt bevandrade ser att skiljelinjen i stort sammanfaller med den riksgräns mellan Sverige och Ryssland som fastställdes vid Nöteborgsfreden 1323.
”Kartan återspeglar att sydvästra Finland, längs kusten från Viborg till Uleåborg inklusive de anknytande insjösystemen, präglats av handel och sjöfart, medan livet i nordöstra Finland varit mer stationärt. Människorna i sydväst har varit rörligare, och med det har deras DNA fått större spridning.”
En detalj värd att notera är att många finländare har, mer eller mindre avlägsna, släktkopplingar till Skottland, Wales och Irland. Det är känt att en del av de borgare som tog plats i 1600-talets och 1700-talets österbottniska kuststäder var inflyttade från Skottland. Men Marja Pirttivaara tror att det här inslaget också kan gå tillbaka till vikingatiden.
”Vikingarna färdades under flera århundraden vitt och brett över hela norra Europa och de brittiska öarna, och de har lämnat DNA efter sig på många ställen i världen. En viktig östvästlig seglingsrutt strök längs den nyländska kusten, säkert satte det spår också hos oss.”
Trots att DNA-tester kan ge oanad information om en individs ursprung och släktskap, finns också gränser för vad det är möjligt att veta. Ett särskilt hinder i Österbotten gäller de ”anförluster” som följer av att alla mer eller mindre är släkt med alla.
Mönstret är vanligt i genuina jordbruksbygder, där hemmanet är den fasta punkten i tillvaron. Hemmanet ligger där det ligger, och den yngre generation som tagit över hemmanet har ofta gift sig med en flicka eller pojke från samma by eller grannbyn – den närmiljö där man till vardags rört sig. Kanske det i ett äktenskap också varit en fördel att man någorlunda haft koll på vad den blivande partnern varit för typ och dugt till.
I vart fall uppstår i sådana miljöer över generationerna snabbt en situation där de flesta är släkt med de flesta. Man blir släkt via många grenar och ärver mycket gemensamt DNA, som därför inte späds ut lika mycket som i miljöer där individerna är mobila och kanske byter bostadsort många gånger i sina liv.
DNA-testerna kommer i sådana fall att visa att man är närmare släkt än man är. Det som algoritmerna i testerna anger som ett släktavstånd som 3:e eller 4:e kusin kanske i verkligheten är 6:e kusin eller 10:e kusin. I Österbotten är detta snarare regel än undantag.
Mycket vanligt är att svenskar som testar sig får förbryllande matchningar i Finland, kanske hundratals sådana, berättar Peter Sjölund.
”Fenomenet beror på att de flesta finska släkter är släkt med varandra på väldigt många håll, och samma DNA-bitar förekommer därför hos väldigt många människor med finska anor. Det kan räcka med att du har en ana som kom till Sverige som skogsfinne i början av 1600-talet för att du ska få mängder av matchningar i Finland.”
DNA-forskningen och teknologin kring den är ung, men redan har den revolutionerat kunskaperna om livet och människan. Med den takt som sådant som big data och artificiell intelligens för närvarande bidrar till kunskapsutvecklingen, kan vi dessutom räkna med att vi ännu bara sett en liten början av vad som kommer.
Ett exempel relaterat till släktforskningen är att oidentifierade gärningsmän till brott kan hittas genom den DNA-information som byggts upp i databaserna. Enbart under de senaste åren har över 100 mördare och våldtäktsmän kunnat ringas in och gripas i USA genom att utredarna kunnat matcha ett DNA-spår mot DNA-testade släktingar.
Det här har höjt temperaturen i diskussionen om hur DNA-information ska ges tillgänglighet. I DNA döljer sig också information som sådant som nedärvda anlag för sjukdomar, eller kanske extra motståndskraft mot sjukdomar. Vem ska ha tillgång till den informationen och på vilka villkor?
Kan man lita på att de, mestadels, amerikanska företag som driver affärerna kring DNA-testerna inte säljer vidare information om kunderna?
Marja Pirttivaara och Peter Sjölund betonar att de här frågorna måste tas på djupaste allvar. Numera finns tydliga etiska riktlinjer också för vanlig släktforskning. Det är till exempel inte tillåtet att på Facebook eller andra ställen publicera DNA-matchningar utan tillstånd av den berörda.
”Man måste också respektera att alla inte vill veta hur deras släktskapsförhållanden ser ut. Till exempel okända släktskap som kommer fram genom ett DNA-test kan ge oanade konsekvenser för andra människor och familjer. Vill människor inte bli inkluderade i en släktdiskussion, får man acceptera det”, säger Peter Sjölund.
En mycket kort kurs om DNA kunde se ut så här:
DNA är förkortning för engelskans deoxyribonucleic acid eller deoxiribonukleinsyra, det kemiska ämne som bär den genetiska informationen i samtliga av världens kända organismer (med undantag av RNA-virus).
DNA:s huvudsakliga funktion är att långtidsförvara information som påverkar organismernas utveckling och funktion. DNA liknas ibland vid programkod eller ett recept, eftersom det innehåller de instruktioner som behövs för att konstruera cellernas komponenter.
I grunden består den genetiska koden bara av fyra kemiska byggstenar, som förkortas med bokstäverna A, C, G och T (står för kvävebaserna adenin, cytosin, guanin och tymin). Å andra sidan är koden oerhört lång, med drygt tre miljarder ”bokstäver”.
Framför allt sitter denna genetiska kod på långa spiralformade DNA-molekyler, som i sin tur finns i det som kallas kromosomer, som vi människor normalt har 46 av. Dessa kromosomer sitter ihop i par, alltså som 23 par, och finns inuti cellens kärna.
Medan de 22 första kromosomparen ser likadana ut hos män och kvinnor och kallas autosomala kromosomer, skiljer sig det 23:e paret, könskromosomerna, åt. Mannen har både en så kallad X-kromosom och en Y-kromosom (XY), kvinnan har två X-kromosomer (XX) och ingen Y-kromosom. Kvinnan ärver en X-kromosom från sin mor och en från sin far. Mannen ärver en X-kromosom från sin mor och Y-kromosomen från sin far.
Förutom i kromosomerna finns en mindre mängd genetisk kod också i det som kallas cellernas mitokondrier, som i varje cell finns i ett antal av upp till ett hundratal.
De DNA-delar det gäller att hålla reda på är därmed dessa:
- Autosomalt DNA, som finns i kromosomparen 1-22 hos både kvinnor och män.
- Y-DNA, Y-kromosomen, som i det 23:e kromosomparet finns endast hos män
- X-DNA, X-kromosomen, som i det 23:e kromosomparet finns hos både kvinnor och män (kvinnor med två och män med en X-kromosom)
- mtDNA, som finns i mitokondrierna hos både kvinnor och män. Eftersom mtDNA följer med äggcellen från kvinnan, kan den rakt kvinnliga linjen följas.
Nej, Sursill är inte Bure
En spridd missuppfattning på nätet är att den i Finland berömda släkten Sursill skulle ha en direkt släktkoppling till den i Sverige berömda släkten Bure.
En stor del av denna tidnings läsare lär vara av släkten Sursill, många säkert utan att känna till det.
Urfadern till denna släkt är bonden från Tegs by i Umeå, Erik Ångerman (ungefär 1480–1552). Denne blev förmögen bland annat genom stora affärer där han försåg den svenska krigsmakten med livsmedel. Enligt sägnen ingick även surströmming, vilket många av soldaterna ska ha vägrat äta. Erik Ångerman ska med det ha fått öknamnet Sursillen, ett namn han då själv ska ha valt att börja använda.
Hur det än är med den detaljen flyttade de flesta av Eriks och hustrun Dordis fem döttrar och sju sondöttrar till Österbotten och gifte in sig i kända prästfamiljer. Ättlingarna efter Erik och Dordi har sedan kommit att bli den i särklass mest utforskade släkten i Finland.
I Sverige innehar släkten Bure, med bas i Bure i Skellefteå socken, samma ställning. Den kartlades i det som blev en enorm släktutredning, med 1 900 redovisade ättlingar, av Johannes Bureus (Johan Bure, 1568–1652), Sveriges förste riksantikvarie och riksbibliotekarie. Utredningen är världsunik genom sin grundlighet, genom att den inte gällde adliga personer och genom att den omfattar både män och kvinnor.
Släktutredningen om Sursillarna är inspirerad av Bureutredningen. Den genomfördes i det första skedet av Johannes Terserus (1605–1678), som i egenskap av biskop i Åbo under inspektionsresor till Österbotten kom att höra mycket om de österbottniska prästernas komplicerade släktskapsförhållanden och deras härstamning från Erik Ångerman.
Terserus manuskript trycktes aldrig, utan kopierades för hand och bearbetades och utökades sedan av flera österbottniska präster innan verket till slut av Elias Alcenius (1796–1875, präst först i Kalajoki, sedan i Lappfjärd) 1850 utgavs under namnet Genealogia Sursilliana. En rad starkt utvidgade upplagor har senare publicerats.
En mängd finländska kulturfamiljer har Sursillska släktrötter. Bland kända ättlingar finns presidenterna K.J. Ståhlberg, L.K. Relander, P.E. Svinhufuvd, C.G. Mannerheim och Tarja Halonen, på den svenska sidan bland annat Olof Palme (genom sin finländska farmor Hanna von Born).
I dag, när den 20:e generationen av Sursillättlingar har börjat födas, lär antalet av dem vara uppe i 300 000–500 000. Särskilt väl företrädd är släkten i Koillismaa, där över halva befolkningen tros vara Sursillättlingar, men också längs den österbottniska kusten.
Det var just till Pedersöre de första av Erik och Dordi Ångermans döttrar flyttade, för att ta tjänst hos den rika fogden Fordell. Sedan tog det inte länge förrän de var gifta med församlingens två präster – i de första äktenskap som präster tilläts ingå i Finland efter den katolska tidens slut.
Till saken. Genom åren har det blivit en spridd uppfattning att Sursillarna genom Dordi Ångerman skulle vara befryndade med Bureätten. Men uppgiften har inga belägg i vare sig historiska källor eller i Johan Bures släktbok, konstaterar Peter Sjölund.
Ursprunget till uppgiften kan antas vara en anteckning i Johan Bures originalsläktbok: ”Somblige mene at then store Slächten i Österbotn, som är ifrå Theegh. antingen Erik Ångermans hustrus (Dordijs) eller [’eller’ är ändrat från ett påbörjat ’skall’] [överstruket: thennes], skall wara af Bureätten”. I faksimil ser texten ut som här överst på sidan.
Det blir mot den här bakgrunden långsökt att tänka sig att Johan Bure satt tilltro till uppgiften.
”Johan Bure själv placerar heller inte in Dordi bland sina släktingar i sin stora utförliga redovisning av sin mormors Buresläktingar och -förfäder, vilket visar att hon inte tillhörde de kända grenarna av Buresläkten. Uppgifterna om att Dordi var en Bure ska alltså betraktas som ännu en av alla obekräftade Bure-teorier och Dordi ska därmed inte tas upp i några släkttavlor med tillnamnet Bure”, säger Peter Sjölund.
”En hobby över generationsgränserna”
Släktforskning är en bra hobby över generationsgränserna, säger Päivi Kjellman och Gun-May Öhman, som lokalt leder kurser om hur släktforskning kan använda redskapen i DNA-analyserna.
”De äldre har kunskaper om släkten och sägnerna. De yngre är ofta duktiga på att söka kunskap på Internet”, säger Gun-May.
”Det var så jag kom in i detta. Pappa var intresserad av släktforskning, så då han blev pensionär gick vi en släktforskningskurs tillsammans. Han hade kunskapen och jag dator (detta var före internettiden).”
”Pappa berättade en sägen om Tjäru-Jack, som mördade en släkting. Han visste inte om sägnen var sann, nu vet vi att det var min anmoders syster som blev mördad. Det tog inte lång tid förrän jag hittade en berättelse om Tjäru-Jack i tidningen Karlebynejden. Tjäru-Jack blev skickad till Sibirien. Sägnen berättar både att han dog, men också att han skaffade ny familj där.”
”Om Tjäru-Jack hade familj och det finns ättlingar, ska sägnen i dag kunna bekräftas med DNA-forskning”, säger Gun-May.
Att som släktforskare ge sig in i DNA-världen kan vara en utmaning. Den erbjuder mängder med nya pusselbitar och redskap, men det krävs också att man lär sig använda dem.
Päivi nämner ordet endogami, som benämning på att alla är släkt med alla. Detta är, som framgår av huvudartikeln, typiskt för Österbotten, Västerbotten och stora delar av Finland och komplicerar tolkningen av genetiska släktskap.
Gun-May nämner som exempel på endogamin att hon och maken Ronny är släkt med varandra 56 gånger om.
”Det visste vi inte när vi stod framför prästen. Närmaste släkting finns på fem generationers avstånd, de flesta ligger 12-15 generationer bort. Generna har blandats och splittrats upp och sammanfogats igen och blandar nu bort de verktyg som DNA-testbolagen lagt in i dataprogrammen.”
Många som deltar i Päivis och Gun-Mays kurser är nyblivna pensionärer som ’alltid’ varit intresserade av historia, men inte tidigare haft tid. En annan grupp har fått ärva gamla hemmanspapper och upptäckt att de inte vet vilka personerna i handlingarna är. Ofta är de frustrerade, för att de inte ställde frågor så länge föräldrarna levde.
”För många som upplevt sorgen av att maken eller makan dött har släktforskningen blivit den bästa terapin”, säger Gun-May.
Deras tips till dem som har “fastnat” i sin släktforskning är att kontakta någon släkt- eller bygdeförening i nejden.
”Där finns kunnigt folk eller så känner de till någon som vet. Det är en fördel med att alla känner alla. Släktföreningarna har ofta också mycket material som inte finns i tryck.”
Det finns också Facebookgrupper där man kan fråga om allt möjligt om släktforskning. Många vill ha läshjälp av gamla skrifter. Utlänningar frågar om sina finländska anor. Många behöver hjälp med hur man använder programmen.
En sak kan garanteras den som låter DNA-testa sig. Man får besked om ett stort antal, ofta flera tusen människor, som man är släkt med.
”Jag fick ganska nära match med en amerikanska. Hon hade en bra namnlista och ett släktträd kopplat till sitt konto. Till min stora förvåning visade sig hon vara min man Ronnys småkusin”, berättar Gun-May Öhman.
”Ronnys farfars bror hade emigrerat och dött ung. Hans son togs om hand av fosterföräldrar och fick ett nytt släktnamn. Nu håller vi kontakt med vår amerikanska släkting.”
”Släktforskningen ger nya vänner, för det behöver man inte ens vara släkt. Man kanske hittar varandra ändå i ett gemensamt sökande och innan men vet ordet av har man inlett ett intressant samtal”, säger Päivi Kjellman.
