Det finns några fågelarter som klarar sig bra i naturen och kulturlandskapet. Dels är de stora, vilket ger fysisk makt och få fiender, och dels är de anpassningsbara. Bland de storvuxna och framgångsrika arterna hittar vi främst havsörn, trana, sångsvan och grågås.
Senast jag besökte Närpes och passade på att njuta av vedhuggning på min tidigare hemgård i Kalax, där min dotter med familj nu bor och trivs, hade jag orsak att reflektera över storfåglarnas framgång. På de tröskade åkrarna i den långsträckta odlingsdalen betade hundratals tranor, tiotals sångsvanar och en hel del gäss, både grågäss och kanadagäss. En ung havsörn termikflög över dalen och kompletterade storfåglarnas skara.
Om vi utesluter kanadagåsen, som är en införd villebrådsart från Nordamerika och väletablerad i landet, är de fyra andra arterna ursprungliga i vårt land med en varierande historia i förhållande till människan.
Den fågelart som klarat sig bäst i samlevnaden med människan är tranan. Den har inte varit tillbakaträngd genom jakt, men har dragit stor nytta av den omfattande spannmåls- och potatisodling som bedrivs i vårt land och övriga Europa. Under hösten betar tranan på tröskade fält, under våren äter den spillpotatis på potatisåkrar och spillsäd på oplöjda stubbåkrar. Tranan utfodras därtill på vissa platser under övervintringen och vårflyttningen.
När man lägger till tranans expansion från myrmarkerna till nya häckningsplatser, som kalhyggen, odlingar och små våtmarker, är det inte förvånande att tranan har ökat i antal under 2000-talet. I dag finns omkring 40 000 häckande tranpar i Finland, och det både syns och hörs under höstens storsamlingar i odlingslandskapet.
Liksom tranan har sångsvan och grågås dragit stor nytta av det goda betet på tröskade spannmålsfält och även på vallodlingar både vår och höst. Sångsvanen gynnas under våren även av potatisåkrar, där fågeln snaskar sig fram i sörjan av frusen spillpotatis och lerig jord.
Sångsvanen och grågåsen var hårt tillbakaträngda av människan genom jakt och äggfångst under 1900-talets förra hälft. Men de båda storfåglarna återhämtade sig efter totalfredning, som för sångsvanens del fortsätter, medan grågåsen återhämtade sig tack var ett tidsbundet jaktförbud och sedan reglerade jakttider.
En liknande historia har knölsvanen. Genom jakt var den nära att försvinna från Östersjön, och genom fångst under ruggningen från bland annat södra Sverige och i Danmark. Efter totalfredning återkom knölsvanen och har också spridit sig till Finland.
I dag finns omkring 10 000 häckande knölsvanspar i vårt land, lika många som sångsvansparen. Under hösten drar dessutom cirka 100 000 ryska och sibiriska sångsvanar genom landet och bidrar till svanrikedomen i odlingslandskapet och många havsvikar.
För havsörnens del gjorde inte bara den direkta förföljelsen i viltvårdens namn havsörnen sällsynt. Trots en relativt tidig fredning fortsatte havsörnens nerförsbacke mot total utrotning på grund av miljögifterna DDT, PCB och kvicksilver i Östersjön. Miljögifter anrikades i havsörnens byten fisk och fiskätande fåglar. De återstående örnparen var så förgiftade att de inte längre fick några ungar.
Samma öde gick sälarna och uttern i skärgården till mötes. Ett långvarigt skyddsarbete och drastiskt minskade halter av de tre miljögifterna har gjort det möjligt för havsörnen att återhämta sig och återkomma till forna marker i skärgården och till insjöområden på fastlandet.
Havsörnen har, liksom tranan och även sångsvanen, visat sig vara mycket flexibel vid val av boplatser under 2000-talet. Havsörnsbon på sommarstugeholmar, i kvarlämnade aspar på kalhyggen och på små skogsholmar på myrmarker hör till vardagen i dag. De olika arternas anpassningsförmåga i kombination med människans positiva inställning har bäddat för storfåglarnas tidevarv.
