Den nordiska elmarknaden är på många sätt en framgångssaga. Det intressanta är att den utvecklingen har drivits av systemoperatörerna Svenska kraftnät, Fingrid, Energinet.dk och Statnett snarare än av de svenska, finländska, danska och norska regeringarna.
Startpunkten var nödvändigheten av ett nära drifttekniskt samarbete för att upprätthålla driftsäkerheten inom det gemensamma synkronområdet. Samarbetet byggdes sedan successivt ut.
Systemoperatörerna byggde tillsammans den nordiska elbörsen. Nord Pool är i dag en välfungerande marknadsplats för den fysiska elhandeln. Omkring 90 procent av de 400 TWh el som årligen förbrukas i Norden handlas över Nord Pool. Den likviditeten torde sakna motstycke i världen.
Statnett och Svenska kraftnät byggde även en marknadsplats för handel med finansiella instrument i syfte att ge elmarknadens aktörer instrument för att hantera sina risker. När verksamheten var tillräckligt mogen överfördes terminsmarknaden till Stockholmsbörsen.
En gemensam nätplanering ut-veck-la-des inom ramen för Nordel. Genom att koppla samman de fyra länderna, med deras mycket olika slag av kraftproduktion, kunde de samlade produktionsresurserna utnyttjas mer effektivt. Detta har varit och är till gagn för såväl samhällsekonomi som miljö.
Nätplaneringen inom Nordel kom att kritiseras för bristande transparens. Och den var heller inte särskilt transparent. I stället togs och gavs i slutna sammanträdesrum till dess att alla fick någon av sina preferenser tillgodosedda och ett gemensamt nordiskt ”investeringspaket” kunde presenteras. Men Nordel-arbetet lade grunden för den omfattande sammanlänkning av elsystemen som EU-kommissionen nu försöker få till stånd i resten av Europa.
Nätinvesteringar av gemensam nordisk nytta lyfts fortfarande fram i varje kommuniké från de nordiska ministerrådsmötena. Samtidigt är sanningen att de nationella hänsynstagandena i slutändan väger mycket tungt. Investeringar som gagnar det egna landet prioriteras framför de som har gemensam nytta.
Samtidigt visar systemoperatörerna fortsatt att de kan leverera. Sålunda har Fingrid och Svenska kraftnät dragit i gång arbetet med att bygga en tredje 400 kV-ledning i norr och kunnat komma överens om en kostnadsfördelning som reflekterar nyttoutfallet. Projektet kommer att stärka Finlands synkrona koppling, förbättra försörjningssäkerheten och underlätta spänningsstabiliteten vid ett bortfall av den kommande nya kärnkraftsreaktorn i Olkiluoto.
Det enda sättet att komma bort från nationella suboptimeringar i nätutbyggnaden är att skapa en gemensam nordisk systemoperatör. Det vore bra men är inte politiskt realistiskt. Det räcker med att påminna om hur den norska regeringen 2007 stoppade Statnetts och Svenska kraftnäts planer för en fusion. Inget talar för att nordiska regeringar i dag skulle vara mer benägna att släppa taget om sina systemoperatörer.
Det fortsatta nordiska samarbetet bör fokusera på marknadsfrågorna. Skilda subventionsregimer, tariffsystem och skatteregler snedvrider prissignaler och konkurrensförhållanden. En ökad energipolitisk samordning mellan länderna är därför önskvärd. Den är samtidigt svår att åstadkomma, eftersom skillnaderna i hög grad bottnar i hänsyn till de faktiska olikheter som finns mellan ländernas produktionsmönster, industristruktur och geografi.
Men marknadsfrågorna handlar också om systemoperatörernas möjligheter att bemästra de utmaningar som det nordiska kraftsystemet står inför. Det är utmaningar som inte kan hanteras på nationell nivå, utan som kräver gemensamt agerande. De handlar om att bryta den över tid successivt försämrade frekvenskvaliteten, klara en bra spänningshållning och kunna balansera systemet när andelen volatil elproduktion ökar och svängmassan minskar med utfasningen av äldre kärnkraftsblock. Kort sagt att långsiktigt vidmakthålla den höga driftsäkerheten och goda leveranssäkerheten.
Det klarar inte systemoperatörerna med mindre än att elmarknaden ger elmarknadens aktörer starkare incitament än de har i dag att agera på ett sätt som stöttar systemet i dess helhet.
