Ett sätt att ta sig an problemlösning är att klassificera problemet i någon av grupperna a) enkla system, b) komplicerade system och c) kaotiska system.
I enkla system hittas kända och verifierade orsak/verkan-samband för alla delproblem som ingår i helheten.
I kaotiska system finns ingen känd kunskap som kan användas, och metodiken är vanligen massvis med tester. I takt med att samband kan verifieras, kan nya tester utföras allt mer strukturerat, och på så sätt kan en lösningsmodell för helheten byggas upp.
Komplicerade system är en blandning av a och c.
Uppvärmningen av vår planet kan kategoriseras som ett komplicerat system. Till exempel kan halten koldioxid i atmosfären lyftas ut som en liten bit av helheten, och analyseras där vi har känd och verifierad kunskap om orsak och verkan. Den stora delen av de politiska åtgärderna för att stävja uppvärmningen fokuserar på detta element i uppvärmningshelheten, eftersom människan genom sitt sätt att leva kan påverka den.
Politikens fundament är demokrati, åtminstone i de flesta länder. I EU lägger kommissionen fram beslutsförslag som folkvalda parlamentariker får på sitt bord. Men en väsentlig, relaterad fråga är hur kommissionens beslutsunderlag tillkommer.
I det är ett centralt inslag att parter, som berörs av ett ärende, ska höras. Bland de parter som tas in finns en stor mängd NGO:s (Non Governmental Organisations, ickestatliga organisationer). Detta motiveras med risken för ett demokratiunderskott i EU:s överstatliga styrningsstruktur. EU deltar dessutom i finansieringen av NGO:ernas verksamhet.
Med åren har allt fler frågor börjat ställas om gränssnittet mellan EU och NGO:erna, bland vilka miljölobbyorganisationerna är särdeles starkt representerade. Vilken roll ges dessa i beslutsprocessen? Finns det en granskning värd namnet av hur politiken skapas och utövas när tv-kamerorna inte är närvarande?
Frågorna aktualiseras av spelet kring EU:s taxonomi – det vill säga kommissionens försök till delproblemlösning i klimatfrågan genom ambitionen att klassificera vad som ska räknas som hållbar energiproduktion.
Tyvärr blir bilden att taxonomiförslaget tagits fram i en fantasivärld, där varken fysikens grundlagar eller andra delar av verkligheten existerar. Sett till målet att ställa om till förnybar och koldioxidfri energiproduktion är kommissionens förslag rena katastrofen. Särskilt påtagligt blir detta i våra nordiska länder, som med sina låga utsläppsnivåer länge varit förebilder för övriga EU.
Vi ger det här temat stort utrymme i denna tidning. Vi hoppas att förslaget inte blir verklighet. Och att EU:s politiker lär av sina misstag och höjer ordentligt på både kvalitet och kunnande i sin beslutsberedning. EU:s trovärdighet har inte råd med felsteg av denna kaliber.
