”Det är samma frågor som diskuteras, om kommunerna så heter Kolari eller Jokkmokk”
Något för Österbotten?
Åsa Allan har endast på avstånd följt med malmfyndigheterna i Österbotten, men ser potential såväl i litiumfyndigheterna i Kaustby och Ullava som i nickelfyndigheterna under Oravaisfjärden.
”Fördelen med gruvindustri är att den är platsbunden och skapar lokala arbetsplatser. Samtidigt måste man komma ihåg att all metallutvinning är ekonomiska högriskprojekt. Många faktorer spelar in, och det finns ingen garanterad avkastning på investeringarna.”
Hon nämner gruvan i Keivitsa, som köpts upp av Boliden, som exempel på en lyckad gruva.
”Den är ganska lik Kaunisvaara i fråga om teknik och verksamhet och de startade ungefär samtidigt, men i Keivitsa bryts koppar, nickel och guld som haft en lite annan prisutveckling än järn.”
Förhoppningar om nystart
Halvvägs ut till gruvan tvingas vi sakta in för två älgar som tar god tid på sig att korsa vägen.
”Vi hade tre allvarliga viltolyckor på vägarna i kommunen under 2016. De som arbetar i hemtjänsten har fått en särskild utbildning i hur man undviker viltkrockar.”
Älgarna tar några långa kliv och försvinner in i skogen. En stund senare ser vi den enorma anrikningsanläggningen resa sig mellan träden. En handfull anställda håller i gång de vitala funktionerna, för att gruvan ska kunna startas igen när marknadsläget blir gynnsammare. 15–18 månader krävs för att få full drift i verksamheten igen, när ett beslut väl fattas.
En spikrak och bred, men dåligt plogad väg leder fram till det inhägnade området. Innanför är byggnaderna och de stora arbetsmaskinerna insvepta i tjocka snötäcken.
Anrikningsverket ägs numera av bolaget Abecede, som i sin tur ägs av fem framgångsrika industrimän, däribland Carl-Henric Svanberg, uppvuxen i grannkommunen Jokkmokk. De nya ägarna köpte gruvan och omlastningsstationen i Svappavaara för en bråkdel av anläggningskostnaderna och har gett svaga förhoppningar om återstart inom överskådlig tid.
”Efter konkursen har priserna på järn åter gått upp, och sjötransporterna har blivit billigare. Jag tror personligen att det skulle ha lönat sig att köra produkterna över älven till Kolari och frakta ner dem med tåg på finska sidan, i stället för att ta dem via Svappavaara till Narvik”, säger Åsa Allan, som också hann arbeta för konkursförvaltaren en tid efter att de anställda sagts upp.
Större än Österbotten
Konkursen var ett dråpslag för kommunen, men vardagen fortsatte. Sommaren 2015 sökte Pajala ny kommunchef och Åsa Allan kunde inte motstå utmaningen. Familjen hade rotat sig och börjat trivas i Pajala och ledarskapsuppgifter är, som sagt, något som Åsa går i gång på. Hon fick jobbet utan någon tidigare erfarenhet av kommunal administration.
”Det var modigt av Pajala kommun att anställa mig. Jag tror de var ute efter ett nytt sätt att tänka.”
Det var också modigt att ta över ledarskapet för kommunen med Sveriges högsta skatt. Detta i ett skede när arbetslösheten steg och de som flyttat in åter började söka sig bort. Samtidigt anlände 500 flyktingar på kort tid till Pajala.
”Man måste vara realistisk och ärlig när man gör upp prognoser. Åren 2018–2020 kommer vi att tvingas till hårda prioriteringar. Vi räknar med en befolkningsminskning på 100 invånare per år. Men det skulle se ännu värre ut om vi inte hade så många storfamiljer i Pajala och nu fått ett tillskott av flyktingar.”
De geografiska realiteterna sätter särskilda krav. Med en yta på 8 000 kvadratkilometer för de drygt 6 000 invånarna är kommunen större än landskapet Österbotten. Pajalas hemtjänst kör varje månad en sträcka motsvarande två varv runt jordklotet.
”Vi är generösa med hemtjänsten så att de äldre ska kunna bo kvar i sina byar. Tyvärr försvåras ambitionen av att det är svårt att rekrytera personal.”
Möjligheterna då? Gruvan med sin infrastruktur och sin högteknologiska utrustning finns kvar, och om malmbrytningen inte återupptas finns andra affärsmöjligheter. För en tid sedan kontaktades Åsa Allan av sin gamla professor från Luleå med förslaget att gruvan skulle bli testmiljö för forskning och utveckling.
”Företag inom gruvindustrin är väldigt intresserade av att höja automatiseringsgraden och tillverka ännu mer hållfasta produkter. De skulle kunna hyra in sig för att testa allt från fetter och borrar till förarlösa fordon och Virtual Reality-utrustning i arktiskt klimat.”
I slutet av 2016 fick projektet statliga anslag för en förstudie. I den kommer gruvbranschens aktörer att höras om behovet av ett arktiskt forsknings- och utvecklingslabb.
”Det är ett projekt som ligger rätt i tiden och i linje med den forskningsstrategi som Sverige antagit”, säger Åsa Allan.
Ny vår för landsbygden?
Förutom i gruvan ser Åsa Allan potential i traktens träindustri och i turistindustrin.
”Inom turismen finns framgångsrika föregångare på båda sidorna av gränsälven. Vi har en egen flygplats i kommunal regi och entreprenörer som håller på att bygga ut tjänstenätverket inom upplevelseturism”, berättar Åsa Allan när vi kommit tillbaka till kommungården.
Närheten till Finland är påtaglig, och flera samprojekt pågår med kommuner på andra sidan riksgränsen. I stort sett är det samma frågor som diskuteras, om kommunerna så heter Kolari eller Jokkmokk.
”Frågor som berör människors vardag är alltid de som väcker störst engagemang, från vårdreformer till kommunsammanslagningar. En skillnad är att Finland satsat mer på landsbygdsfrågor än Sverige. Glesbygdsfrågorna kommer att bli en stor fråga när Sverige går till val hösten 2018.”
I början av det här året presenterade regeringen ett landsbygdspolitiskt betänkande, där det bland annat föreslås att 10 000 statliga arbetsplatser ska utlokaliseras från Stockholm till 23 glesbygdskommuner. Pajala nämns som en av dem.
”Vi lobbar hårt för att få nya arbetsplatser till kommunen. Många tjänster kan utföras var som helst där det finns bredband och kompetent personal.”
Om ett par minuter börjar hennes möte med kommunens pensionärsförening. Bäst att inte låta dem vänta.
”Vi kommer som vanligt hem till Oravais på semestern igen”, lovar Åsa Allan.
Åsa Allan
Bild: Karl Vilhjálmsson
Med en magisterexamen på fickan från Åbo Akademi var det lockande för dåvarande Åsa Edfelt att fortsätta forska. Luleå Tekniska Universitet, med högt anseende när det gäller gruv- och naturresursteknik, blev nästa hemvist.
”Jag fick en doktorandtjänst som det var lätt att tacka ja till. Det var inget stort steg att flytta till Sverige. Däremot fick jag ett nytt perspektiv på Finland när jag flera år senare åkte på tjänsteresa till hemlandet. Det kändes som att komma till ett främmande land, jag tänkte att ahaa, det är så här som utlänningar uppfattar Finland.”
Under studietiden vistades Åsa i både Spanien och England för utbytesstudier i geologi, och som doktorand fick hon genom ett Marie Curie-stipendium möjligheten att arbeta med mineralanalyser på Natural History Museum i London.
”Det var verkligen häftigt att uppleva det som ung forskare. På museet finns så enormt mycket att se. Som gästforskare fick jag följa med bakom kulisserna, där det finns helt otroliga historiska skatter. Som Charles Darwins originalteckningar.”
På en nyårsfest i London träffade Åsa sin blivande man, Lionel. ”Han är från Sydafrika, men hade bott i London flera år. Efter en tid flyttade han till Luleå och nu trivs han så bra i Norrland att han inte skulle flytta härifrån. Han ser livskvalitet i att folk här bara ställer kvasten mot dörren för att visa att de inte är hemma, i stället för att låsa och larma varje gång de åker hemifrån.”
