Det är populärt att hänvisa till att vi i Finland inte bara förorsakar koldioxidutsläpp i det egna landet, utan orsakar utsläpp också utomlands, som följd av vår stora varuimport. Av detta skäl sägs statistiken inte visa vilka klimatbovar vi egentligen är.
Men så ensidig är verkligheten inte. Finland exporterar ju också varor. Genom dem uppstår utsläpp hos oss som egentligen beror på andras länders konsumtion.
Till detta kommer en viktig faktor: sådan industriproduktion som sker i Finland förorsakar i allmänhet mindre utsläpp än om motsvarande produktion skulle ske i andra länder, där industrin ofta har att rätta sig efter mindre stränga regler.
Finns det beräkningar gällande detta? Ja, metoder har utvecklats i olika projekt vid Lunds universitet, under ledning av Astrid Kander, professor i ekonomisk historia med inriktning mot energi- och hållbar utveckling. Men i politiken har efterfrågan på metoderna tillsvidare varit liten.
Ju mer den energiintensiva industrin hos oss i Norden exporterar, desto mer sänks alltså koldioxidutsläppen globalt, säger Astrid Kander.
”Det är en konsekvens av hög energieffektivitet i industrin i våra länder, parat med att vår el i hög grad är utsläppsfri. Generellt skulle de produkter vi exporterar ha medfört större koldioxidutsläpp, om de skulle ha tillverkats utomlands.”
Hopräknat blir utsläppsbalansen i våra länders utrikeshandel därmed en vinstaffär vad gäller utsläppen globalt.
Det är dock klart att metoder som mäter och bokför utsläppen gällande produkterna i världshandeln inte snyts fram så enkelt. Stegvis under 2010-talet har Astrid Kander utvecklat metodiken. Här i kort beskrivning:
Det traditionella sättet att redovisa koldioxidutsläpp är produktionsmetoden (production-based accounting, PBA), som bland annat ligger till grund för FN:s redovisning under Kyotoprotokollet. Denna omfattar utsläppen från produktionen av varor och tjänster inom ett lands gränser.
Ett annat sätt att räkna är konsumtionsmetoden (consumption-based accounting, CBA, likvärdigt med carbon footprinting), som redovisar utsläpp från produktionen av de varor och tjänster som landets invånare konsumerar, oavsett var i världen de uppstår. Utsläpp som sker i exempelvis Kina för att producera finländska konsumtionsvaror bokförs då på Finlands konto.
Ingen av metoderna kan dock på ett korrekt sätt hantera sådant som koldioxidläckage (till exempel koldioxidalstrande verksamhet som av kostnadsskäl flyttas till andra länder).
I en första studie (publicerad 2013) introducerade Astrid Kander med kollegor därför något de kallade nega-emissioner, ett mått på de globala utsläpp som inte blivit av till följd av att produktionen förlagts till ett mindre koldioxidintensivt land. Omvänt behäftades det importerande landet i redovisningen med motsvarande antal extra-emissioner.
I ett räkneexempel i studien var Sveriges årliga utsläpp 60 miljoner ton koldioxid baserat på produktionsmetoden, 90 miljoner ton baserat på konsumtionsmetoden och 45 miljoner ton baserat på ett nega-justerat konsumtionsmått. Bland annat bidrog Sveriges järn- och stålindustri till minskade emissioner globalt med 13 miljoner ton, skogsindustrin med 7 miljoner ton och energisektorn med drygt 2 miljoner ton.
”Sverige visade sig i den beräkningsmodellen alltså vara en stor nettoexportör av energi, inbäddat i produkter som stål, papper och lastbilar”, säger Astrid Kander.
I en senare studie (2015) föreslog hon och hennes forskargrupp en metod, TCBA (technology-adjusted consumption-based accounting), där siffrorna justeras med hänsyn till teknologi- (och därmed utsläpps-) skillnaderna mellan berörda länder.
Nu senast (2018) har forskargruppen även lanserat en ytterligare vidareutvecklad metod (TBEET, technology-adjusted balance of emissions embodied in trade), där centrala element i massan av handelsprodukter kan separeras från varandra.
TBEET-beräkningarna bekräftar bland annat att någon nettoexport av utsläpp inte förekom i utrikeshandeln för Sveriges del för den period som studerades (1995–2009). Sverige bidrog alltså till större utsläppsminskningar utomlands än de utsläpp som förorsakades av importen.
”Ur ett globalt perspektiv borde varje land specialisera sig på områden där det har utsläppsfördelar”, sammanfattar Astrid Kander.
Hon ifrågasätter ett påstående av de svenska ministrarna Isabella Lövin och Magdalena Andersson, som i en studie publicerad av Världsbanken menar att utvecklingen i Sverige ger stark evidens för att snabb BNP-tillväxt inte behöver vara kopplad till koldioxidutsläpp.
”Deras påstående att BNP-tillväxt och koldioxidutsläpp inte skulle vara relaterade alls (absolute decoupling) i Sverige är i ljuset av TBEET-resultaten helt enkelt inte korrekt.”
Astrid Kander har också reagerat på att akademiska rapporter i ämnet ofta helt bortser från den klimatnytta exporten från våra nordiska länder innebär. Inte sällan är det ensidiga budskapet att vi måste få ned importen kraftigt för att få ner våra egna konsumtionsutsläpp.
”Men det innebär ju också mindre export, ett större beroende av självförsörjning och mer isolering från omvärlden. Det kan inte vara rätt väg att gå”, säger hon.
