BEGREPPET vargavinter har efter den gångna vintern åtminstone för mig fått en helt ny innebörd. Förutom att vintern 2017–2018 går till historien som en av de kallare och snörikare under senare år, kommer den framför allt att ihågkommas som den vinter då vargen på allvar återkom till den österbottniska kustremsan.
Som verksamhetsledare och kontaktperson för stora rovdjur i Pedersörenejdens jaktvårdsförening har jag fått vara i hetluften under en stor del av vintern, och det skulle finnas mycket att berätta. Antalet talkotimmar, telefonsamtal och kilometrar jag kört på grund av vargens närvaro vill jag inte räkna, men så mycket vet jag att kommer det en liknande vinter till, har jag inte råd att sköta dessa uppdrag längre.
VARGSITUATIONEN har på sätt eller annat berört de flesta människor i Österbotten och lett till en starkt överdriven och stundtals panikartad hysteri. Samtidigt hoppas och tror jag att det äntligen börjar ske ett uppvaknande bland beslutsfattarna om hur vår nuvarande naturskyddslagstiftning kör över det som många människor uppfattar som rätt och riktigt och i många fall också motverkar sitt syfte att skydda djur och natur.
När en varg som beter sig aggressivt mot en människa på en gårdsplan mitt inne i en by inte får avlivas, borde alla förstå att vår lagstiftning inte längre har rim och reson. Våra myndigheter och polisen är livrädda för att själva ta något beslut på grund av risken för överklagande, och i värsta fall en risk att bli av med jobbet. Detta genom agerande av naturskyddsorganisationer som endast finns på papper och som registrerats enbart för att kunna lämna in besvär.
Tyvärr är vargproblematiken dessutom bara toppen av isberget. Som biolog och naturinventerare har jag redan under många år fått uppleva hur vår nuvarande naturvårdslag innehåller många element som inte längre följer sunt bondförnuft.
Att vår vanliga flygekorre kan stoppa motorvägsbyggande och andra liknande projekt av stor betydelse för samhället torde vara välkänt för de flesta, detta samtidigt som man inte längre nästan alls behöver beakta flygekorren i det vardagliga skogsbruket, som påverkar flygekorren mest.
FLYGEKORREN är dock bara en dylik art, vi har många andra ”värre” exempel. Ett sådant är fladdermössen. Här i Österbotten har vi en art, nordisk fladdermus, som förekommer mycket talrikt och under de senaste åren även ökat i antal. Den anpassar sig mycket väl till mänsklig verksamhet, det finns absolut inga hot mot arten och den lever som bekant gärna i våra hus.
Trots det har Finland nu tillsammans med andra europeiska länder skrivit på ett avtal, EUROBATS, som innebär ett mycket strikt skydd för fladdermössen. Vid all typ av samhällsplanering ska fladdermössen inventeras, och visar det sig att fladdermössen påträffas i något egnahemshus är huset skyddat för all framtid.
Denna tolkning leder till rena absurditeter, som att fallfärdiga ruckel inte får rivas trots att alla vet att huset i sig inte har någon avgörande betydelse för fladdermössen. River man ett hus, flyttar fladdermössen in i ett annat, om miljön annars är lämplig.
Ett annat exempel är åkergrodan, som är den vanligaste grodarten i Finland. Nu råkar dock åkergrodan finnas med i en viktig bilaga i EU:s habitatdirektiv (bilaga 4), eftersom den är mera sällsynt och har minskat något i andra europeiska länder. I Finland finns det inga som helst tecken på att åkergrodan skulle minska eller vara hotad, arten bedöms som livskraftig.
Trots detta ska åkergrodan inventeras i alla projekt som innebär åtgärder, vilka som helst, riktade mot sjöar, åar eller våtmarker. I de värsta fall jag varit med om har förekomsten av åkergroda lett till att restaurering och iståndsättning av viktiga fågelsjöar inte kunnat utföras. Detta trots att alla inblandade parter varit av åsikten att nyttan av projektet för naturskyddet vida överstigit hotet mot åkergrodan.
DET ÄR ANTAGLIGEN oklokt av mig att kritisera det som ger mig mitt eget levebröd. Samtidigt känns det efter snart 20 år i branschen allt mer frustrerande att se hur pengar och resurser som kunde användas för viktigt naturskydd i stället satsas på sådant som att utreda och inventera fladdermöss i bebyggelsemiljöer.
Hellre än att nattetid smyga runt med en fladdermusdetektor inne i en tätort skulle jag använda min kunskap för att på riktigt göra en insats för vår natur.
