Gösta Pettersson har ägnat sitt liv åt naturvetenskap och har gedigna vetenskapliga meriter. Han är nu pensionär, sedan länge bortkopplad från officiella forskningsprojekt och står fri från intressegrupper och politik.
Han behöver inte snegla på vad som karriärmässigt är opportunt.
Häromåret gav han ut boken Falskt alarm. Klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt.
”Jag reagerade över några av påståendena i klimatdebatten. De stämmer helt enkelt inte med sådant som är grundläggande inom biokemin och ett av mina specialområden, fotosyntesen. Till exempel hävdas i klimatmodellerna att den halt koldioxid som tillförs atmosfären halveras först efter hundra år, trots att alla studier – det finns ett fyrtiotal – visar att halveringstiden är i storleksordningen tio år.”
”Det här felaktiga påståendet utnyttjades för skräckpropaganda, och det retade mig”, förklarar Gösta Pettersson.
Arbetet med boken tog fem år. Det fick ta den tid som behövdes, för att han skulle kunna fördjupa sig i de komplexa frågorna. Hans slutsats är emellertid enkel. Det finns enligt Gösta Pettersson ingen anledning att oroa sig över den påverkan som människan har på klimatet.
Gösta Pettersson är född och uppvuxen i Varberg. Han doktorerade i biokemi och var professor i ämnet vid Lunds universitet i 25 år fram till pensioneringen 2001. Hans vetenskapliga publikationer är omkring 160, han var länge redaktör för tidskriften European Journal of Biochemistry, han har haft ett tiotal uppdrag som opponent och varit handledare för ett tjugotal doktorander.
Gösta Petterson är en varm Finlandsvän, något som tog sin början genom stadsläkaren i Nystad efter kriget, Hiski Mikkonen. Varberg och Nystad är vänorter, och Hiski Mikkonen (känd också som författare) var en aktiv medlem i Föreningen Norden.
”Som elvaåring vistades jag en vecka i Hiskis hem i Nystad och fyra veckor i hans föräldrahem i Keitele, detta som ett vänorts-skolbarnsutbyte arrangerat av Hiski. Det satte djupa spår i mig. Jag besökte Keitele senast för ett par år sedan, tyvärr utan att hitta några ättlingar till Hiski”, berättar Gösta Pettersson.
En av de frågor han fördjupat sig i är det så kallade tvågradersmål som den rådande klimatpolitiken bygger på. Alltså antagandet att en global uppvärmning förorsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser får katastrofala konsekvenser, om den överstiger den förindustriella nivån med två grader.
Bland annat lovade länderna vid klimatmötet i Paris i december i fjol – dock utan några konkreta utfästelser – att sträva efter att den förindustriella temperaturen inte ska överskridas med mer än två grader.
Men vilken förindustriell temperatur syftar man på, frågar Gösta Pettersson. Det nämns inte i Parisavtalet.
Illustrationen här nedan beskriver de senaste 5 årmiljonernas temperaturutveckling på jorden, så som den skattats genom isotopanalyser av borrkärnor från oceanernas bottenlager. För de senaste 400 000 åren har kurvan bekräftats genom isotopanalyser av antarktiska och grönländska isborrkärnor.
Som synes har den globala temperaturen under de senaste 5 miljoner förindustriella åren varierat över ett intervall med mer än tio grader.
”Utsträcker man tidsperspektivet 50 miljoner år bakåt, hamnar man i en geologisk era då jorden ännu inte hade lagt sig till med några polarisar och då temperaturerna anses ha varit vid pass tio grader högre än nu.
Temperaturen under förindustriell tid har alltså varit allt mellan cirka 10 grader högre och 10 grader lägre än nu”, säger Gösta Pettersson.
Industrialismens genombrott förläggs av historiker ofta till 1800-talets mitt. Sedan dess har den globala yttemperaturen (enligt HadCru4-serien) redan ökat med 1,1 grader. Med den utgångspunkten blir en ytterligare ökning av temperaturen alltså katastrofal om den överstiger 0,9 grader.
Gösta Pettersson tycker att Al Gore har ett stort ansvar för den klimatångest hans kampanjer skapat.
”I sina försök att bli USA:s president målade han upp en mängd skräckscenarier. Vi skulle se en ökning av dödsbringande extrema värmeböljor och köldknäppar, stormar och orkaner, skyfall med åtföljande översvämningar och jordskred, alternativt torka och hungersnöd. Polarisarna skulle smälta, vattnet skulle dränka korallöar och kustnära storstäder. Växt- och djurarter skulle massutrotas, tropiska sjukdomar spridas.”
Förvisso skrämmande, men realistiskt? Det finns enligt Gösta Pettersson inga tendenser till en sådan utveckling:
”Till exempel spådde Al Gore att havsnivån ska stiga med 8 meter till år 2100. Enligt den spådomen skulle havsytan nu vara mer än 1 meter högre än år 2000. Envar kan konstatera att det inte stämmer.”
En rimlig metod för att söka konsekvenserna av en framtida global temperaturökning är enligt Gösta Pettersson att utvärdera vad den globala temperaturökningen med en grad efter 1850 fört med sig.
”Det vet vi rätt mycket om. Till exempel att temperaturökningen inte har kunnat påvisas leda till utrotning av en enda växt- eller djurart, inte ens bland de polära eller fjällnära arter som alarmister framhållit som speciellt utrotningshotade. Tvärtom har växt- och djurlivet starkt gynnats av värmen i kombination med de ökade lufthalterna av koldioxid.”
”Vidare vet vi att den globala uppvärmningen efter 1850 inte medfört någon signifikant spridning av tropiska sjukdomar till länder utanför tropikerna. Tvärtom har utbredningen av infektionssjukdomar generellt sett kraftigt minskat tack vare de medicinska innovationer och den allmänna välfärdsökning som industrialismen fört med sig.”
”Vi vet också att det globalt inte har skett någon som helst statistiskt signifikant förändring av de extrema vädersituationernas frekvens eller styrka. Detta har IPCC medgett i alla sina huvudrapporter och även konstaterat i en specialrapport. I stället har antalet döda på grund av extrema vädersituationer drastiskt minskat (blivit ungefär 50 gånger lägre sedan 1920)”, säger Gösta Pettersson.
Hans slutsats är denna:
”De här hoten är endast beaktansvärda för dem som skrämt upp sig själva eller försöker skrämma vettet ur valmanskåren för att fiska röster. Det borde vara långt mera angeläget att inrikta politiska åtgärder på en bekämpning av det redan föreliggande faktiska eländet.”
”Varför ska vi tycka att temperaturen var idealisk under Lilla istiden? Vad var det för fel på värmen vid det holocena temperaturmaximet för vid pass 6 000 år sedan, då livet frodades i Saharas nuvarande öknar och Sibiriens nuvarande permafrostområden var upptinade”, frågar Gösta Pettersson.
