Vindkraften har kommit att bli en viktig faktor i arbetet mot klimatförändringen. I Finland investeras för närvarande i över ettusen megawatt ny vindkraftskapacitet om året, vilket innebär att vårt land – efter att kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3 satts i drift – redan år 2023 kommer att kunna producera den mängd el som landet förbrukar på årsbasis. Samtidigt investeras storskaligt i vindkraft också i andra länder.
Överallt ställs dock frågan: Varifrån ska vi få el, när det inte blåser? Att med nationella resurser parera de enorma variationerna i vindkraftsproduktionen är inte förnuftigt eller kostnadseffektivt för något land.
Lösningen ligger i den internationella elmarknad som utvecklats under de senaste tjugofem åren, en marknad som på ett effektivt sätt ska kunna styra hur el överförs mellan länderna. Genom marknadsmekanismen ska elsystemet kunna tillföras leveranssäkerhet och effektivitet, samtidigt som den knyter länderna runt Östersjön allt närmare till varandra.
Vi är i våra länder redan i dag beroende av varandra, ett beroende som är i färd med att snabbt växa ytterligare. I vilken mån Finland lyckas i sina klimatåtaganden är i hög grad avhängigt av vad som görs och inte görs i grannländerna.
De facto är de internationella elsystemens inbördes beroende av varandra ingen ny sak: byggandet och användningen av stora kärnkraftsenheter utan att riskera driftsäkerheten har redan tidigare möjliggjorts genom att mindre nationella elsystem kopplats ihop till större helheter.
I det avseendet har också Finland haft, och har fortsättningsvis, stor nytta av att ingå som en del i det nordiska elsystemet, som på ett driftsäkert sätt förmår att inkludera betydligt större kärnkraftsenheter än Finland skulle klara på egen hand. Samma gäller Sverige.
Utöver de stora produktionsenheterna behöver också de likströms-kablar, som med höga effekter förbinder de nordiska länderna med Kontinentaleuropa och Storbritannien, stöd av den robusthet som ges av det nordiska elsystemet.
Traditionellt är el och energi förknippat med starka nationella intressen. Finns det en tillit till att man kan få el från grannen också i skarpa lägen? Eller att man kan överföra el till grannen utan begränsningar? Är det förnuftigt att exportera el till grannländer, som har ett högre elpris, med konsekvensen att elpriset ökar också i det egna landet?
Det är nödvändigt att energisamarbetet i Östersjöområdet framöver kan bedrivas i en sant förtroendefull anda. I stället för att koncentrera sig bara på det egna landets interna angelägenheter måste man förstå också vilka konsekvenser ens åtgärder får för grannländerna. Och förstå att i det långa loppet vinner alla på förtroende och samarbete.
När det här skrivs är mörka moln i färd med att torna upp sig på den fria rörlighetens himmel. Problemen i elnätet i södra Sverige avspeglar sig i att den svenska stamnätsoperatören begränsar elexporten från Finland till Sverige. De finländska marknadsaktörerna är av detta skäl mycket bekymrade. De upplever att begränsningen strider mot de gemensamma europeiska principerna.
Förtroende för marknaden, och för att denna är förutsebar, är av största vikt för att marknadsaktörernas investeringar i klimatneutrala energisystem ska kunna förverkligas. Marknadsaktörerna måste kunna förvänta sig att de kan lita på den regionala infrastrukturen – i dess helhet. Myndigheternas sak är att säkerställa att verksamheten bedrivs korrekt enligt regelverket, och stamnätsoperatörerna ska sinsemellan sträva till att hitta lösningar som ökar den transmissionskapacitet som står till buds.
Överföringsförbindelserna och energimarknaden knyter ihop nationella energisystem som har byggts ut från olika utgångspunkter. I övrigt är ländernas energipolitik dock i hög grad nationell. När energipolitiken utformas är man knappast ens medveten om det starka inbördes beroendet.
Vi står nu vid ett vägskäl. Räcker de nationella åtgärderna till eller kan man genom samarbete åstadkomma något större? Kan länderna nå sina klimatmål bättre, om energistrategierna klarar att identifiera det beroende som finns mellan länderna? Eller kommer man att köra på som förr med nationella mallar och hoppas att allt fortfarande kommer att fungera?
