I början av åttiotalet var en sexårig flicka på besök med sin pappa i Nationalmuseet i Helsingfors. Det fanns mycket att titta på i montrarna, och fantasin gick i gång. Länge stod hon framför några stora krukor med rundad botten med ett speciellt mönster, över 5000 år gamla krukor av kamkeramisk typ.
I dag leder denna flicka, docenten Anna Wessman, vad som måste betraktas som Finlands intressantaste arkeologiska forskningsprojekt, gravmaterialet från Levänluhta och kontexten kring det.
”Jag hade andra drömmar som barn, som att bli flygvärdinna, men när jag var i tonåren arrangerade vetenskapscentret Heureka publika utgrävningar. Jag fick möjlighet att delta i dem under ett par veckor, och sedan var jag såld”, berättar hon.
Efter studenten sökte hon till arkeologutbildningen vid Helsingfors universitet. Bara nio antogs, och Anna väntade spänt på besked. Så damp ett tjockt brev ner genom postluckan. Hon hörde till de utvalda. Med det var hennes yrkesinriktning bestämd.
Spåret Levänluhta kom hon in på när hon i början av doktorandstudierna fick en förfrågan från universitetet i Winchester, England, om hon kunde medverka i en workshop på temat ”Burials in other places”, udda begravningsplatser. En sådan var ju Levänluhta.
När hon läste in de rapporter som skrivits om platsen växte irritationen: ”Forskarna hade bara citerat varandra. Mycket av det som skrivits gick inte ihop med det nya kunskapsläget.”
Anna Wessman upptäckte en förbigången vackert handskriven rapport av botanisten Harald Lindberg från 1913. Han berättade om sedimentprover i Levänluhta som innehöll frön från bland annat starr och vit näckros. Det var sjöväxter, trots att graven enligt litteraturen låg i ett kärr. Inte kunde det heller vara så som påstods, att de samlade föremålen från Levänluhta alla kunde hänföras till en kort period på 600-talet.
Låt oss gå 348 år bakåt i tiden. År 1672 utnämndes en 40-årig präst, Israel Alftanus, till kyrkoherde i Storkyro. Han var född i Tövsala i Åbolands skärgård, men kände Österbotten väl, eftersom han en stor del av barndomen vuxit upp i Pedersöre, som fosterson till prosten där, Erik Fortelius.
Som nytillträdd i Storkyro fick Israel Alftanus tydligen snart höra om den märkliga plats som åtminstone numera kallas Levänluhta. I källor med rödaktigt vatten låg mängder av människoben synliga. I ett brev till Antikvitetskollegiet i Stockholm 1674 berättade Israel om att på en dyig äng i Orismala “… Een hoph Meniskio been skall alla tijder wara sedth, och än sees”, alltså att en hop människoben alla tider ska ha varit synliga, och ännu kunde ses, vid källan.
Israel Alftanus brev föranledde knappast några åtgärder. Skriftliga belägg om Levänluhta dyker följande gång upp först 210 år senare, den 19 november 1884, då Waasan Lehti rubricerade en notis ”Muistoja Nuijasodasta” (Minnen från klubbekriget).
I notisen berättar disponenten för Orisbergs gård, Gustaf Nyholm, om ett gammalt ängsområde benämnt Levon Luhta tillhörigt Varsanpää gård. I samband med dikningsarbeten, i syfte att skapa ny odlingsmark, hade en mängd svartnade ben och en välbevarad skalle kommit i dagen.
”Gamla människor”, sade Nyholm i notisen, ”påstår att här har varit ett slagfält under Klubbekriget och att benen från hjältarna vilar i den här graven. Ett bevis på att så är fallet sägs vara att hjältarnas ’blod’ då och då återvänder som ljusa lågor. I byn lever ännu en gammal gubbe, som för ett par årtionden sedan, när han hämtade sina hästar från ängen, såg en famnhög [en famn = 1,80 meter] låga flamma upp från marken, men som, när gubben kom till platsen, var försvunnen.”
Gustaf Nyholm föreslog att fornminnesföreningen skulle undersöka gravplatsen närmare. Kanske skulle man hitta värdefulla föremål, om man gjorde en utgrävning. Länsmannen fattade för sin del beslutet att skelettdelarna skulle återbegravas i källan.
En av dem som blev intresserad var Oscar Rancken (1824–1895), skolman, historiker och länge lektor och periodvis rektor vid Vasa gymnasium, sedermera Vasa Svenska Lyceum. Rancken var den förste som systematiskt samlade in finlandssvensk folklore och arrangerade sommaren 1886 två utgrävningar vid Levänluhta.
Oscar Rancken kom fram till att fynden bekräftade teorin om Klubbekriget, de uppror 1596-1597 som i Österbotten leddes av Jaakko Ilkka och riktade sig mot ståthållaren på Åbo slott, Clas Fleming. Till exempel passade de ”björkklubbor”, som Rancken hittat i graven, väl in i bilden. Han tyckte också att blandningen av män, kvinnor och barn i graven tydde på en massaker.
En annan forskare, arkeologen Alfred Hackman (1864–1942) vid Arkeologiska kommissionen (i dag Museiverket), kom under sin långa karriär att besöka Levänluhta flera gånger. Vid det första besöket 1894 tog han det fotografi som syns till vänster på uppslaget. Tolv år senare ritade han en karta över omgivningarna och noterade att det område som Rancken undersökt var vattenfyllt.
Åren 1912–1913 var förutom Hackman även två andra forskare, arkeologen Aarne Michaël Tallgren (1885–1945) och botanikern Harald Lindberg (1871–1963) på plats. Tallgren stötte på en källa, som täckts med träplankor och stenar, och fann i den människoben. Han rapporterade om stora mängder myrmalm i leran. Hackman noterade att björkpålar fanns nedstuckna i omedelbar anslutning till människobenen.
Efter detta skulle det gå 70 år tills Levänluhta åter undersöktes av arkeologer. I stället intresserade en annan fyndplats i Storkyro desto mer. År 1920, alltså för precis etthundra år sedan, upptäckte Eino Pukkinen fornföremål i marken medan han var i färd med husgrunden för sitt husbygge i Pukkila bara ett stenkast från Kyro älv – fågelvägen 6,5 kilometer från Levänluhta. Det skulle visa sig att bygget skedde exakt ovanför ett brandgravfält som var rikt utrustat med vapen och andra föremål.
Den nämnde Alfred Hackman ledde denna sommar det han kallade en ”arkeologisk räddningsaktion”, vilket lyckades bara delvis, då husägaren begränsade utgrävningarna, för att inte riskera att huset skadades. Bland fynden fanns ett ringsvärd med bronsfäste och en völvastav, den enda som någonsin hittats i Finland. Fynden var så anmärkningsvärda att de 1938 gjordes tillgängliga i en omfattande tyskspråkig studie, ”Das Brandgräberfeld von Pukkila”.
Långt senare skulle även Anna Wessman ta sig an de frågor som föranleds av Pukkilafynden, som visat sig kunna bidra väsentligt också till tolkningarna gällande Levänluhta.
Det moderna skedet i Levänluhtaforskningen inleddes 1981, då arkeologen Mirja Miettinen inspekterade platsen i samband med nya dikningsarbeten. Hon talade då med Martti Arkkola, jordbrukare som bott granne till Levänluhta under största delen av sitt liv.
Martti berättade hur han som barn lekte vid källan och hur den intilliggande åkern på vårarna ibland var nästan vit av alla benstumpar som stack upp. Ibland plockade han bort benen, kastade en del av dem tillbaka i källan och samlade en del i en påse. Den påsen blev en present till forskarna då de återkom till Levänluhta. Den uppfattning Martti växt upp med var att benen härstammade från kriminella som avrättats.
Mirja Miettinen drog slutsatsen att gravområdet var större än man trott och att nya utgrävningar borde göras innan det blev ännu mer förstört. Åren 1982–1984 utfördes sådana av arkeologen Aarni Erä-Esko (1923–2017). Någon slutrapport blev den här gången inte upprättad, men nya fynd gjordes, till exempel flera nya källor. I en av dem fanns en skalle som först troddes innehålla hjärnsubstans. Men tyvärr var det bara lera.
1993 blev Tarja Formisto i samband med sitt doktorsarbete den första att undersöka det samlade benmaterialet från Levänluhta. Först då stod det klart hur omfattande det var, omkring 75 kilo mörkröda ben från 98 individer, ben som bevarats väl tack vare det syrefattiga och järnhaltiga vattnet.
En benanalys av Markku Niskanen 2006 visade att de allra flesta av dem var kvinnor och barn.
Föremålsfynden i Levänluhta är relativt få, men kombinationen av dem intressant. Vid den första utgrävningen 1886 hittades till exempel en bronskittel av Vestlandstyp, en bronsknapp dekorerad med granater inbäddade i silver – förmodligen en del av ett spänne – och en armring, som ännu innehöll ett armben.
Då Anna Wessman besökte Levänluhta första gången 2009 blev hon besviken.
”Där fanns en liten träddunge omgiven av ett rött trästaket ute på en åker, en ganska vildvuxen plats med högt älggräs och nässlor. Jag hade ju läst mycket om platsen och blivit fascinerad och tänkte, jaha, var det inte mer än det här.”
”Senare har jag gjort flera besök i Levänluhta, ibland ensam, under olika tidpunkter av året och nu inser jag hur speciell platsen är. Där finns en särskild stämning, något som lockar. Jag tycker om att sitta i brynet av skogen intill och reflektera över allt som tilldragit sig i området”, säger hon.
Anna Wessman disputerade 2010 om begravningsritualer under järnåldern, med Levänluhta som en del av temat. Två år senare blev hon ledare för ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt, där Levänluhta skulle utforskas med moderna metoder i en rad underprojekt: arkeologiskt fältarbete för att hitta boplatsen, inventering och analys av gammalt material, analys av benmaterial för att undersöka eventuella sjukdomar och dödsorsak, genetiska studier och C14-analyser av benen för att åldersbestämma dem och slutligen en analys av metallurgin och bronshalten i Levänluhtaföremålen.
”Nu skulle vi en gång för alla få fram sanningen om Levänluhta. Men oj, vad vi bedrog oss”, ler hon.
”Ju fler frågor som får svar, desto fler nya öppnar sig och desto mer fascinerande ter sig den hemlighet som Levänluhta bär på.”
Det är inte möjligt att här gå in på allt det som Anna Wessman och hennes forskarkolleger haft att ta itu med genom åren, men här ett försök till sammandrag av forskningsläget i dag.
• Det är klarlagt att de källor som finns, eller i varje fall funnits, i Levänluhta under den ifrågavarande perioden, ungefär åren 300–800 efter Kristus, mynnat ut i en sjö, knappast särskilt stor, men tillräckligt djup för att begrava de döda. Uppenbarligen har kropparna hållits på plats med hjälp av vässade björkpålar.
Den fråga som omedelbart ger sig är varför de döda begravts i vatten. Det är ett unikt förfarande, som i Finland bara är känt på ett annat ställe, nämligen Käldamäki i Vörå, 35 km fågelvägen från Levänluhta. Sex individer från samma tidsperiod har där påträffats begravda i en källa.
Traditionen under järnåldern var att de döda brändes, som i det nämnda fallet i Pukkila.
• Det är klarlagt att de begravda inte dödats genom våld. Det går inte att urskilja några fysiska trauman i benen, skallarna är ovanligt hela. Med det blir hypotesen om att de begravda skulle ha avrättats som straff för något brott osannolik. De mosslik som är kända från Danmark, Storbritannien eller Irland har nästan alltid blivit slagna i huvudet med något, så att skallen är krossad.
De begravda visar heller inte spår av undernäring eller sjukdomar av kroniskt dödlig karaktär, att döma av de osteologiska och paleopatologiska analyser som gjorts. Även om alla sjukdomar inte efterlämnar spår i skelettet, tyder allt på att det varit fråga om relativt friska individer, som ljutit en normal död, säger Anna Wessman.
• De 98 individer som begravts har till största delen varit kvinnor och barn. Det är genom C14-analyser bekräftat att begravningarna skett under ett tidsspann över minst 400 år. Det ger i genomsnitt en begravd individ vart fjärde till femte år. De som begravts måste därför ha varit utvalda enligt något speciellt kriterium.
”Något har gjort de här individerna speciella. Endera deras etnicitet, deras sociala status eller deras ideologiska tankevärld”, säger Anna Wessman.
• 22 artefakter, dvs. människotillverkade föremål, finns dokumenterade från Levänluhta. Till exempel hade en del av de begravda med sig armringar och halsringar tillverkade av en kopparblandning, brons eller mässing. Smyckena är till stilen typiska för järnåldern i Finland, sannolikt har de gjutits i inhemska verkstäder.
Under järnåldern kände man inte till inhemska kopparmalmer. Jämförelser av den geokemiska sammansättningen och förhållandet mellan blyisotoper har – i ett samarbete med Geologiska forskningscentralen – klargjort att kopparn i Levänluhtaföremålen har sitt ursprung i Grekland och Bulgarien.
”I dessa områden producerades mycket koppar under brons- och järnåldern, och den spreds över hela Europa i form av olika föremål, krigsbyten och handelsvaror. Metaller återanvändes också genom att man smälte ned gamla föremål till råvara i nya avgjutningar”, säger Anna Wessman.
Sedan finns alltså kopparkitteln, den av Vestlandstyp (se bilden). I Finland har fyra sådana kittlar hittats, tre i Österbotten och en i Mynämäki. Den från Levänluhta, tillverkad av nästan ren koppar, är demolerad och har inga hål för handtag. Benämningen på kitteln kommer från Norge, där den varit populär, men forskning har visat att kitteln som typ härrör från romarriket, troligtvis från Rehnområdet.
Så finns också den nämnda bronsknappen dekorerad med granater inbäddade i silver (se bilden). Knappar av denna typ har varit vanliga på ryggknappspännen på Gotland, men i Finland är denna unik. Röda granater är sammankopplade med kulten kring Freja, den gudinna i gammal nordgermansk tro som stod för kärlek, sexualitet, sejd, krig och död.
”Knappen har varit mycket sliten när den lagts ner i graven, men det har säkert varit fråga om ett värdefullt spänne, som sannolikt gått från mor till dotter under flera generationer, tills det fått följa med sin sista bärare ner i Levänluhtas vatten”, säger Anna Wessman.
Förbryllande är att inga järnföremål eller någon keramik hittats i Levänluhta, Kvinnor under järnåldern bar alltid en kniv i bältet.
• Sedan en helt central fråga: Var har de döda i Levänluhta bott? Under järnåldern lades begravningsplatserna i regel så att man kunde se dem från sin boplats. De döda var också efter döden en del av familjen, stammen, kollektivet.
Här fördjupas mysteriet. Trots en intensiv fältkartering under 1,5 års tid, där varje åker runt fyndplatsen undersökts med bland annat metalldetektor och fosfatkarteringar, har ingenting hittats.
”Levänluhta måste ha uppfattats som en perifer plats. All övrig bosättning i området, inklusive gravfälten, låg vid den här tiden längs med Kyro älv. Levänluhta ligger för långt borta [fågelvägen är det 1 500 meter till älven] för att vara en normal begravningsplats. Man har varit tvungen att transportera de döda hit. Varför just det här stället? Har sjön varit speciell, har den varit en helig plats”, frågar Anna Wessman.
För att få ett sammanhang måste blicken lyftas. Hur såg det ut i övrigt i Kyro älvdal? På den frågan sparar Anna Wessman inte på orden:
”Österbotten var under den här perioden, folkvandrings- och merovingertiden, en central plats i [det som i dag kallas] Finland med mycket rikedom och många platser som är ett eldorado för arkeologer.” Hon nämner ställen som Gulldynt och Kaparkullen i Vörå, därifrån en stor del av det guld man hittat vid utgrävningar i vårt land härstammar. Kyro älv var själva pulsådern, kärnområdet hade en nordlig utsträckning ungefär till norra Vörå och sydlig till södra Malax.
Handeln med pälsverk var säkert central, den handelsled som passerade hade österut en avlägsen knutpunkt vid Kamafloden och västerut i nuvarande Trondheim. Förmodligen var förbindelserna goda också till Egentliga Finland och delar av Satakunta, som också de uppvisar rika gravfynd den här tiden, liksom till Torne älvdal.
Även om Levänluhta alltså var perifert, låg det inom ett rikt område med livlig handel.
Det här har föranlett Anna Wessman att närmare studera fynden i Pukkinens hus. Detta står ännu kvar på samma plats, så inga nya utgrävningar där är aktuella. I stället arbetar Anna med en fyndsammanfattning baserad på dagens kunskapsläge. Allt tyder på att platsen varit säte för en hövding.
”I Pukkila har de döda bränts i en båt tillsammans med völvastaven, ett ringsvärd och vad som verkar vara en hjälm och en sköld. Dessutom fanns här hästutrustning, som betsel, rembeslag från hästtyglar och ett rassel, och även kokutrustning som en järnkittel och en grytgaffel. Allt detta i en stor brandgrop med brända båtnitar.”
Kombinationen av völvastav, kittel och grytgaffel är typiska i skandinaviska krigargravar från merovingertid och vikingatid i Sverige och Norge och tyder enligt Anna Wessman på att det är fråga om individer som tillhört en ledande familj, som måste ha haft kontakter till bland annat Mälardalen. Saken blir inte mindre intressant av att en del föremål även kan knytas ihop med öst: gaffelformade pilspetsar och bältesbeslag från det Permska området vid Kamafloden i dagens Ryssland.
”Det är tydligt att det är fråga om individer som haft ett tätt nätverk både mot väst och mot öst”, säger Anna Wessman.
Völvastaven är för våra förhållanden spektakulär. Det fornisländska ”völva” betecknar en spåkvinna eller shaman som i profetisk extas skådar in i framtiden. Mest bekant i litteraturen är den sierska som uppträder i ”Vǫluspá”, den inledande sången i den Poetiska Eddan, som beskriver världens skapelse och undergång.
Enligt traditionen var völvan en högt aktad kvinna, som vandrade omkring och välkomnades till folkets gårdar, där hon i en sejd försatte sig i trans och då i kontakt med andevärlden kunde förutspå framtiden. I en berömd skildring av araben Ahmad ibn Fadlan, som levde som gisslan hos ruserna på 920-talet, beskrivs en “Dödens ängel”, som allmänt anses ha varit en völva och som styrde ceremonierna vid begravningen av en hövding.
Under 2019 publicerades även de första resultaten av DNA-analyser av Levänluhtaindividerna, analyser som letts av Antti Sajantila, professor och rättsmedicinsk expert vid Helsingfors universitet. Ny så kallad sekvensteknologi har gjort det möjligt att analysera kortare sekvenser av DNA och sedan pussla ihop dem igen.
Av de fyra första kvinnor, vilkas hela genom på det sättet klarlagts, är tre på den raka moderslinjen besläktade med dagens samer, medan en är skandinav. Genom analys av strontiumisotoperna i individernas tandemalj framgår att samekvinnorna tillbringat sin barndom i Levänluhtatrakten och att deras kost kommit från både land (boskap, vilt) och hav, medan den skandinaviska kvinnans föda varit marint dominerad (fisk, säl).
”Att det fanns samiska bosättningar i sydvästra Finland är ingen nyhet, ortnamnsforskningen och språkvetarna har förstått det sedan länge. Samiska gravar är på den svenska sidan utgrävda så långt söderut som i Uppsalatrakten. Det intressantaste är att det här är före vikingatiden. Den kunskap vi har om den materiella samiska kulturen börjar egentligen först under 800-talet”, säger Anna Wessman.
Samtidigt är det anmärkningsvärt att inga föremål i Storkyro har koppling till det som är känt som samisk kultur.
”De som odlat jorden och bränt sina döda i Kyroälvområdet var troligtvis en annan befolkning. DNA-prover från olika håll av Finland tyder på en blandkultur.”
En intressant fråga är om kostsammansättningen förändrades i Levänluhta efter den så kallade Fimbulvintern, som att döma av årsringar i träden rådde åren 536-537 och som följdes av en längre kallperiod. Analyserna tyder på att den grupp som mest levde på havsbaserad kost minskade, medan andelen animalisk kost ökade för de övriga, kanske för att man i högre grad satsade på boskapsskötsel. Någon hungerkatastrof kan dock inte skönjas.
Kan några tolkningar av Levänluhtamysteriet beskrivas som mer trovärdiga än andra?
Klart är att förklaringar som Klubbekriget, massbegravning efter någon epidemi, kannibalism, gravplats för brottslingar och dylikt kan avskrivas. En populär förklaring har varit att det är fråga om en offerplats, där inspiration getts av inte minst Adam av Bremen, som i en berömd skrift från 1070-talet beskrev hur djur och människor offrades vid det hedniska templet i Uppsala, varefter de fick hänga i träden för att riktigt behaga gudarna.
”Men Levänluhta är en begravningsplats – inte en offerplats”, förklarar Anna Wessman. ”Och frågan är vad som gjort de begravda speciella? Var de här kvinnorna religiösa specialister, helare, barnmorskor eller kanske älskarinnor?”
Ett spår som Anna fastnat för går till en gammal samisk föreställning, saivo. Mängder av sjöar i svenska och finländska Lappland heter i dag just Saivo eller Saiva, men är också namnet på en plats där de döda lever vidare med sina familjer och förfäder och tillsammans med dem jagar, fiskar och bor i kåtor precis som i jordelivet. På den norska sidan föreställde man sig saivo i berg, på den finländska sidan var saivo ofta beläget under dubbelbottnade sjöar, som förenades av en smal kanal. Saivo-platserna var heliga och en kraftkälla för nåjderna. En nåjd som ville gå i trans kallade på sin skyddsande från saivo, saivo-sarva.
Mot bakgrund av en sådan föreställning kan många bitar i pusslet tyckas falla på plats.
Kan Levänluhta ha varit en saivo, en sjö som redan genom sitt röda vatten symboliserat blod och liv? Har källorna med det röda vattnet uppfattas som kanaler ner till den undre världen? Har de begravda varit kvinnor med en särskild ställning som sierskor, och därför uppfattas utgöra en förbindelselänk till världen under sjön? Har deras döttrar, som setts som arvtagerskor med samma siarförmåga, vid sin död getts en likadan begravning som sin mor?
Kanske har de enstaka begravda männen också uppfattats ha nåjdförmåga? Har den völvastav som hittades i Pukkila kanske varit ett redskap vid seanserna? Hur ska man tolka att völvastaven, ett utpräglat kvinnligt siarverktyg, lagts med i en hövdingagrav? Var det för att hövdingen skulle ha vägledning på sin färd till dödsriket? Var hövdingen en kvinna?
”Vi kan i dagsläget inte veta något säkert. Men med fortsatt forskning kommer vi steg för steg att kunna närma oss svaret på gåtan”, säger Anna Wessman.
Hon kommer själv att under lång tid framåt vara upptagen av Levänluhta. Nyligen beslöt Konestiftelsen att finansiera ett fortsatt projekt för DNA- och isotopstudierna med 436 000 euro. Sedan gavs nästa bevis för Levänluhtas höga forskningsprioritet genom beslut av Finlands Akademi att finansiera projektet med drygt 500 000 euro.
Projektet leds av den nämnde Antti Sajantila med Anna Wessman som ansvarig forskare. Fokus kommer att ligga på DNA-, C14-, isotop- och virusanalyser både i Levänluhta och i Käldamäki.
Några nya fältarbeten blir det däremot inte. Det finns helt enkelt ingenting kvar vid Levänluhta.
Anna Wessman kommer att få delta i projektet från en ny bas. Efter årsskiftet flyttar hon med familjen till Bergen för att tillträda en tjänst som biträdande professor i järnåldersarkeologi vid universitetsmuseet.
Det råder begreppsförvirring om stavningen av Levänluhta – ofta ser man varianten Leväluhta. Enligt Elina Wihuri på Institutet för de inhemska språken är den rekommenderade stavningen, som också varit sådan på grundkartan sedan 1986, Levänluhta. Enligt institutets namnarkiv stämmer denna genitivvariant överens med traditionen i de lokala dialekterna.
