Frågar man Anne-Marie Eklund Löwinder hur paradiset ser ut, beskriver hon en havsudde täckt av slåtterängar, lundar och artrika ängsbackar, med blommor som den vita skogsliljan, Sankt Pers nycklar och stora bestånd av blodnäva, kungsmynta, jungfrulin och den viltväxande tidlösan, även benämnd “nakna jungfrun”, vacker och lömsk, genom sin giftighet.
”Pappa kom hem med ett Pong-spel, det var fantastiskt att se bollen studsa på tv-skärmen”
I paradisets lundar trivs fåglar som törnsångare, näktergal, svarthätta och rosenfink. I paradiset finns fästningsruiner både från storfurstendömets tid och krigsåren 1939−1945, då finska trupper befäste området, en vanlig syn är havsörnar seglande över landskapet. I vattnet runt udden är fisket gott, och allra mest gillar Anne-Marie att dra upp feta abborrar, för snabb förvisning till stekpannan.
Paradiset är numera naturreservat och dess namn är Herrö, den udde i Lemlands kommun på Fasta Åland som sträcker sig allra längst söderut. På Rönnskag, strax före Herröskatan, växte Anne-Maries mamma Anne-Maj Österman upp, och härifrån stammar också många av Anne-Maries tidigaste minnen. Här har hon i dag sin stuga, och här tillbringar hon så mycket tid hon kan.
Vilka vägar har Anne-Marie Eklund Löwinder tagit, för att bli en it-legend redan under sin livstid och som enda svensk ha invalts i Internet Hall of Fame? En status som i Norden innehas av bara en annan levande person, Linus Torvalds, med rötterna i Finskas i Jeppo.1
Anne-Maj, född Österman, utanför Herrö.
Framför allt har Anne-Marie skapat sin väg själv.
Sina första sex år bodde hon i en anspråkslös miljö på Södermalm i Stockholm. Då i skiftet från femtiotalet till sextiotalet fanns inte varmvatten i hemmet, värme fick man genom att elda koks, tvätten hängdes på tork fem trappor upp.
1963 flyttade familjen till Farsta strand, några kilometer söder om Söder, och livet blev ett snäpp bekvämare för familjen Eklund, bestående av pappa Bertil, drosk-ägare, mamma Anne-Maj, undersköterska, taxiförare och hemvårdare, Anne-Marie, hennes storasyster Marie-Louise och lillebror Mikael.
Pappa Bertil var uppvuxen som fosterbarn på Frösön i Jämtland, född av en ogift piga, och med femårig folkskola som utbildning. Under krigstjänstgöringen var han MC-ordonnans och 1945 chaufför för de så kallade vita bussarna, de som evakuerade ett stort antal skandinaver och judar från de tyska koncentrationslägren. Bertil gifte sig tidigt och blev far till tre barn.
Mamma Anne-Maj växte upp under jobbiga omständigheter (modern Anna var manodepressiv, fadern Artur var i Malmö i jobb på Kockums varv). I tonåren drabbades hon dessutom av tbc och vistades en tid på sanatorium i Åbo. Hon tillfrisknade, gifte sig med en sjökapten och blev mor till två barn. Mannen var emellertid mest borta, äktenskapet olyckligt, Anne-Maj ville skilja sig, maken inte. Anne-Maj tog då barnen och flyttade in hos sin far i Malmö.
Nästa steg, i femtiotalets mitt, var att de båda, Bertil och Anne-Maj, träffades i Malmö och blev ett nytt par, efter en tid med Södermalm i Stockholm som bosättningsort. Med i familjen följde Anne-Majs son Alf från det förra äktenskapet, en son som på grund av ett medfört hjärtfel dog tolv år gammal, ungefär samtidigt som Anne-Marie föddes.
”Min pappa var väldigt teknikintresserad och köpte hur mycket apparater som helst. Han kom hem med hushållsapparater som mamma inte visste vad hon skulle göra med. Han hade flera radioapparater och komradio (radiotelefon) och brukade lyssna på polisradion för att som taxichaufför följa trafiksituationen”, berättar Anne-Marie.
”Någon gång kring 1970 kom pappa hem med ett Pong-spel till min lillebror, det klassiska tv-spel där det fantastiska var att en boll studsade från den ena sidan skärmen till den andra. En del av mitt teknikintresse kommer säkert från pappa.”
Anne-Majs arv till sin dotter går inte att mäta.
”Trots allt hon varit med om var mamma en otroligt positiv och tolerant människa. Hon var verkligen min stora idol.”
Som antytts var Anne-Maj också den som gav Anne-Marie hennes åländska identitet. När hemmanet på Herrö styckades, fick Anne-Maj och hennes två syskon var sin tredjedel. Med jämna mellanrum åkte Anne-Maj dit med barnen och hälsade på föräldrarna; hennes pappa var nu återkommen till Rönnskag.
”Mormors kynne bäddade för konflikter, så till sist sa min mamma: Vi kommer inte hit mer om vi inte får en tomt där vi kan bygga ett eget hus! Det huset är nu mitt”, berättar Anne-Marie, evigt tacksam för att hon sedan barnsben varit med om att skjuta, plocka och sveda fågel, hämta upp mat ur sjön, laga trasiga nät, sköta odlingar och annat som hört till vardagen i skärgårdsmiljön.
Ramen för detta är ännu en intressant släkthistoria, som i korthet handlar om att Anne-Maries mormors far, Theodor Selenius från Föglö, i tiden steg i land och köpte hela Rönnskag. Theodor var ensamstående far och hans dotter Anna hittade sin tillkommande Artur på andra sidan viken.
”Theodor var mammas bästa vän, han var den som hjälpte henne och skyddade henne när hon hade det som svårast”, säger Anne-Marie.
Anne-Marie på sitt Ålandsställe
Tror man på stjärnorna, kan det ligga nära till hands att hävda att Anne-Maries nära relation till Internet inte är någon slump. Åtta dagar efter hennes födelse den 26 september 1957 drog nämligen en tidigare osedd stjärna fram över natthimlen, den 4 oktober, och väckte global uppståndelse. Det var Sputnik, den första av människan i rymden uppskickade satelliten, en triumf för den sovjetiska teknologin.
Sputnik anses allmänt vara startpunkten för Internet, genom USA:s reaktion att omedelbart sätta ny fart i den tekniska kapplöpning där det gällde att skaffa sig ett försprång gentemot den kommunistiska fienden. Bland annat bildades en ny myndighet ARPA (Advanced Research Projects Agency) för att skynda på försvarsforskningen.
Psykologen och datorforskaren J.C.R. Licklider lyfts fram som en visionär som redan 1960 beskrev tangentbord och skärmar som skulle kunna användas som griffeltavlor och bland annat nämnde röstigenkänning som en möjlig funktion.
”Det där är nog ett karaktärsdrag… Jag har aldrig lärt mig ta hänsyn till hierarkier.”
1962 öppnade ARPA en avdelning för it-innovation med Licklider som chef. Han förklarade att landet behövde ett parallellt system för kommunikation, för den händelse att Sovjet skulle bomba det centraliserade telefonnätet. Han föreslog ett ”intergalaktiskt nätverk” där datorer över hela världen decentraliserat skulle kunna prata med varandra. Han förklarade att dataprogram inte skulle behöva finnas på varje dator, utan i själva nätverket.
Kort efter Anne-Maries tolvårsdag, den 29 oktober 1969 skickades det första meddelandet på ARPA:s nätverk, ARPANET, drivet av det amerikanska försvaret. Närmare bestämt skickade en forskargrupp på University of California i väg ett meddelande till en dator på Stanford drygt 500 kilometer därifrån. Det innehöll endast bokstäverna L och O (avsikten var att skriva LOGIN, men servern kraschade efter två bokstäver).
Viktiga innovatörer var Leonard Kleinrock, som uppfann ”paketutbyte” (packet switching) som kommunikationsmetod. Vinton Cerf och Robert Kahn utvecklade TCP/IT-protokollet, testat första gången 1975. En tredje pusselbit var tidsdelningssystemen (time-sharing), som innebär att flera personer kan använda samma dator samtidigt. Egentligen är det det man gör på Internet, delar datorer med varandra.
I november 1977, strax efter Anne-Maries 20-årsdag, kopplades den första datorn utanför USA in på ARPANET. Den var norsk och nåddes via en satellitmottagare i Tanum i Bohuslän, varifrån signalen gick vidare till Norge. Att Norge kom i fråga berodde på landets nära militära samarbete med USA.
Den 1 januari 1983 fick den amerikanska militären ett nytt nätverk, MILNET, och överlät ARPANET till den civila världen. Med det öppnades Internet (benämningen myntad av den nämnde Vint Cerf), som samtidigt antog TCP/IP som kommunikationsspråk för de ”paket” som skickades. Centralt var att nätverken struntade i vad informationspaketen innehöll och bara såg till att de kom fram.
Försommaren 1984 kopplade forskningsassistenten Ulf Bilting vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg upp sig mot Internet och introducerade därmed alltså TCP/IP i Sverige.
Med denna händelse var det stora kriget i gång, kriget mellan TCP/IP och andra kommunikationsstandarder, ett krig där Anne-Marie spelat en stor roll.
Det hade hon förstås ingen aning om när hon avslutade skolgången efter tvåårigt gymnasium vid sexton års ålder. Hon inledde då yrkesbanan som maskinskriverska på Stockholms tingsrätts bouppteckningsavdelning. I maskinskrivningsprovet klarade hon sig bäst av alla, 900 felfria nedslag på 3 minuter, ”jag spelade en del piano, hade säkert nytta av att ha tränat fingrarna”.
”I dag slås jag av hur jag som tonåring sattes att hantera stora värden. Jag assisterade med ärenden som gällde testamentsbevakning, anstånd med arvsskatt och dylikt, och ibland gällde det att lämna säkerhet medan handläggningen pågick. Jag kunde fylla en ICA-kasse med aktier och obligationer och så tog jag bussen till länsstyrelsen. Hur tänkte min arbetsgivare i fråga om säkerheten? Man bara litade på folk då på sjuttiotalet.”
21 år gammal, 1979, anställdes Anne-Marie som projektledare för utredningsuppdrag på Universitets- och högskoleämbetet, UHÄ. Hon kom för första gången i kontakt med datavärlden genom de enorma floppyskivor som då var det nya moderna.
Här uppstod också tjat om att Anne-Marie måste ta en högskoleexamen. Hon föll till föga och läste på vuxenutbildningen Komvux inledningsvis upp sina betyg i matematik och svenska. Men vilken inriktning skulle hon välja? Det ena ämnet verkade tristare än det andra.
”En broschyr om ett nytt ämne, systemvetenskap, väckte till sist intresset. Jag kom in på utbildningen tack vare en kvot för personer från yrkeslivet. Men vad jag gav mig in på hade jag ingen aning om.”
I utbildningen lärde sig Anne-Marie en rad olika tidiga programmeringsspråk, som Cobol. Ett valbart ämne hette ”säkerhetsinformatik”, och det skulle bli Anne-Maries yrkesinriktning för livet.
”Då var jag fast i säkerhetsfrågor. Jag roades av att testa olika dataprogram och få dem att krascha, men själva programmeringen var inte lika kul. Jag lovade mig själv att efter examen aldrig mera skriva en rad kod, och det löftet har jag hållit.”
Hon blev under studietiden en flitig användare av det så kallade KOM-systemet, Sveriges första BBS (”elektronisk anslagstavla”), som före Internets tid gjorde det möjligt för datoranvändare att diskutera med varandra.
”Min väninna Anna Danielsson och jag lyckades tjata till oss konton vid flera av de svenska universiteten och kunde då i praktiken kommunicera med en stor del av dem som intresserade sig för datafrågor”, berättar Anne-Marie.
Året var nu 1984, Anne-Marie var 26 år och hade sin examen i hamn just vid den tid då Ulf Bilting på Chalmers första gången kopplade upp sig mot Internet.
Hon arbetade kvar en tid vid Stockholms universitet, mest som forskningsassistent åt en grupp statsvetare, och fick tipset att Statskontoret (myndighet under Finansdepartementet), som arbetade mycket med it-frågor, kunde vara något för henne.
Hon träffade sin första man och fick två barn i tät följd, 1985 och 1986. Avgörande för det som sedan hände var ett brev hon skrev.
”Brevet gick till Statskontoret, jag presenterade mig och förklarade att jag bara skulle vara lite mammaledig, sedan skulle jag komma dit och hjälpa myndigheten i det framtida arbetet med ADB. Man hade roligt åt min kaxighet, men personalchefen tog in mig på intervju, och jag fick jobbet.”
”Det där är nog ett karaktärsdrag hos mig. Jag har aldrig lärt mig ta hänsyn till hierarkier”, säger Anne-Marie.
Åttiotalet bäddade för den Internetexplosion som skulle ske på nittiotalet. I början hade kopplingen mellan datornamn och IP-adresser skötts med textfiler med listor på alla datorer man behövde kunna kommunicera med. I takt med att nätet växte blev det ohållbart.
Lösningen, presenterad av amerikanen Paul Mockapetris 1983, var domännamnssystemet (DNS, Domain Name System, en distribuerad och dynamisk databas), som möjliggjorde att ett stort antal datoradresser kunde hanteras på ett IP-nätverk. DNS beskrivs ibland som Internets telefonkatalog, genom sin funktion att koppla ihop domänadressen med det korrekta IP-numret.
En annan insats gjorde Nordiska ministerrådet 1985 genom en satsning på Nordunet, som knöt samman de nordiska forsknings- och utbildningsnäten. Via Nordunet kunde till exempel det finländska universitetsnätverket Funet koppla upp sig mot forskningsnät i USA. I december 1988 blev Nordunet som den första delen av Internet utanför USA öppet för alla.
Den 6 augusti 1991 skulle så bli Internets kanske viktigaste märkesdag efter att engelsmannen Tim Berners-Lee presenterat World Wide Web, www, den första webbläsaren, som inledningsvis syftade till ett kunskapsutbyte via ett nätverk av hypertextdokument.
Nästa steg, avgörande också det, var att få fram ett grafiskt gränssnitt för webbläsaren, för att denna skulle bli rimligt användarvänlig. Mosaic brukar anges som den viktigaste pionjären, innan Netscape, med lansering i oktober 1994, tog över.2 Med det öppnades vägen för Internets enorma expansion från och med nittiotalets mitt.
Internetrevolutionen fick de gamla televerken att skaka i sina grundvalar, vana vid att som monopol styra över egna riken baserade på koppartrådar. I Sverige försökte Televerket driva på sitt alternativ för digital kommunikation med teknikstandarder framtagna inom den internationella digitaliseringsorganisationen ISO, benämnda X25, X400 och X500.
”De standarderna var döda i samma ögonblick som föddes”, enligt Anne-Marie. ”Med Internet gick utvecklingen från en situation där nätet hade intelligensen och apparaterna var stendumma till det motsatta, en total förändring. Det skedde ad hoc, gerillamässigt, kom från ingenstans.”
Efter barnledigheten började Anne-Marie i tjänsten på Statskontoret 1987. Under tolv år kom hon här att som ”utredare” fördjupa sig i mängder av frågeställningar gällande sådant som it-infrastruktur, lokala nätverk, standardisering och samordning av den statliga förvaltningens it-säkerhetsarbete.
I hög grad bidrog hon till att Statskontoret i en analys 1997 kom till slutsatsen att Internet framöver skulle bli det dominerande kommunikationsmedlet. 1999-2001 var Anne-Marie handplockad till den fjärde it-kommissionen, vars förslag var att ett fibernät snabbt skulle byggas över hela Sverige och garantera alla Internethastigheten minst 5 Mbps till kostnaden av ett busskort.
”Prislappen hade varit 50 miljarder kronor över en femårsperiod. Tyvärr förstod inte politikerna vad detta skulle ha betytt för Sverige”, säger Anne-Marie.
Anne-Marie var också involverad i frågan vem som skulle administrera toppdomänen för Sverige, .se. Ända till 1997 sköttes den uppgiften av en enda person – Björn Eriksen på KTH,3 givetvis ohållbart då Internet exploderade. Då ingen av flera tillfrågade myndigheter visade intresse av toppdomänhanteringen, föreslogs att uppdraget skulle handhas av en stiftelse.
Detta blev början till Stiftelsen för Internetinfrastruktur, numera Internetstiftelsen, som från 2001 blev Anne-Maries arbetsplats, där hennes titel blev säkerhetschef. Vid det laget var hon en auktoritet inte bara för sina kunskapers skull, utan även genom ett rykte som drivande och resultatinriktad. Vikten av säkerhetsarbetet började nu också bli erkänd.
”Vi tyckte att Internet var det bästa som hänt i världen. Men med världserövringen kom insikten att alla Internetanvändare kanske inte var snälla. Systemet hade ju skapats i första hand för universiteten, med en kollegial kultur där man litade på varandra”, säger Anne-Marie.
Inte minst gällde det att förhindra att illasinnade aktörer manipulerade DNS-systemet, styrde Internetanvändarna till skumma sajter och stal lösenord, kreditkortsnummer och annan känslig information.
”Vårt mål i Internetstiftelsen blev att utveckla ett säkrare domännamnssystem som med kryptografiska nycklar kunde stoppa manipulationerna. Efter systematiskt arbete blev vi 2005 först i världen med att kunna erbjuda signering av domännamn i DNS, också kallat SecureDNS eller DNSSEC”, berättar Anne-Marie.
Nästa steg blev att försöka övertyga också ICANN, med globalt ansvar för Internets så kallade rotzon, om behovet av att signera med DNSSEC. ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers) hade 1998 grundats av USA:s handelsdepartement och var med sin koppling till amerikanska staten länge en ifrågasatt organisation.
”Det är centralt för hela Internetsamfundet att alla kan lita på att dess rotzon står fri från nationella och politiska hänsyn. Internet var ju från början en amerikansk skapelse, och ICANN hade kontoret i Kalifornien”, säger Anne-Marie.
”Allt som går att ansluta till Internet är nåbart för skumma syften. Det räcker med en brödrost.”
I oktober 2016 släppte amerikanska staten till sist taget och ICANN fick juridisk status som fristående ickekommersiell organisation enligt en så kallad multi-stake-holder-modell. Kort efteråt tillträdde Donald Trump som president. ”Man kan undra om Trump med sin America first-politik hade accepterat ICANN:s självständiga status”, säger Anne-Marie.
I fråga om DNSSEC nådde Anne-Marie och hennes kolleger målet sex år tidigare, 2010, genom ICANN:s beslut att börja använda krypteringsprotokollet för rotzonen. För Anne-Marie fick det konsekvensen att hon utnämndes till kryptoofficer, en av fjorton i världen med uppdraget att i rigoröst genomförda ”nyckelceremonier” uppdatera DNSSEC-nycklarna för rotzonen.
Kryptoofficerarna ska enligt kravbeskrivningen vara välkända människor med integritet, öppet sinne, gott rykte och högt förtroende.
”Internet är i grunden en gräsrotsrörelse, och kryptoofficerarna representerar Internets användare. De är garanter för att nyckelgenereringsprocessen går rätt till”, förklarar Anne-Marie, som bland nyckelbärarna är den enda kvinnan.
Rotzonsigneringen 2010 satte fart på spridningen av DNSSEC. Genom att rotzonen är toppen av DNS-hierarkin är det enkelt för de underliggande domänerna att inkludera krypteringen. När ICANN 2013 inledde processen med att godkänna ett stort antal nya toppdomäner, var ett obligatoriskt krav att dessa skulle signeras med DNSSEC.
Fascinationsfaktorn kring nycklarna till Internets rotsystem är stor. Till exempel kom häromåret en thriller, Åsa Schwartz De sju nycklarna, där onda krafter gör allt för att försöka döda huvudpersonen Rebecka (med Anne-Marie som förebild) och de sex andra nyckelbärarna.
Hur spännande är det egentligen? Anne-Marie skrattar gott.
”Ceremonierna är utdragna tillställningar där ett oerhört detaljerat protokoll följs. Proceduren streamas över Internet, men jag kan inte tänka att många orkar följa sändningen till slut utan att gäspa”, säger hon.
Ceremonierna äger rum fyra gånger om året, två i ett datacenter på den amerikanska östkusten, två i ett datacenter på västkusten. För vartdera stället finns sju utvalda kryptoofficerare, minst tre av dem måste vara på plats vid ceremonin. Syftet är att vid dessa tillfällen skapa nya nycklar för signering av rotzonen med DNSSEC.
Anne-Marie hör till ”östgruppen” av kryptoofficerarna, vilket innebär att hon två gånger om året reser till den lilla staden Culpeper en timmes bilväg från Washington DC. Här ligger datacentret Terramark, väl bevakat och med den säkerhetsbox, som Anne-Maries nyckel passar till, inbäddad i flera lager av fysiskt skydd. För tillträde krävs bland annat att ICANN:s personal passerar en ögonskanner och att Anne-Marie och de andra kryptoofficerarna hela tiden eskorteras.
Inne i en bur finns två kassaskåp, det ena med ett antal olika boxar, som vardera har två lås. Till en av boxarna passar alltså Anne-Maries nyckel, och boxen öppnas om ”ceremonimästaren” samtidigt använder sin nyckel i boxens andra lås. Inuti ligger en förseglad plastpåse med ett smart kort, skapat vid den första ceremonin och nödvändigt för signeringen.
I krypteringsmaskinen – som styrs från en dator utan vare sig hårddisk, batteri eller uppkopplingsmöjligheter och där operativsystemet körs från en CD – skapas sedan nya digitala nycklar för domännamnssystemet. Det smarta kortet läggs därefter i en ny förseglad plastpåse in i boxen för förvaring till nästa krypteringsceremoni.
Denna är i Culpeper planerad till den 16 maj och kan alltså följas i realtid på nätet av den som så önskar.
Är Internet nu alltså säkert?
Nej, svarar Anne-Marie, bara lite mindre osäkert.
”DNSSEC stoppar inte alla typer av bedrägerier. Funktionen är konstruerad för att förhindra attacker där angriparen manipulerar svar på DNS-frågor. Men en rad andra säkerhetsbrister och problem på Internet kan DNSSEC inte lösa, som överbelastningsattacker.”
I fråga om nätfiske (sidor som liknar eller är identiska med originalet) och så kallad farmning (omdirigering av DNS-förfrågan till fel dator) och andra liknande attacker mot DNS ger
DNSSEC ett visst skydd. Men DNSSEC skyddar inte mot attacker på IP- eller nätnivå.
Samtidigt som Anne-Maries kärlek till Internet är intakt, är hon alltså angelägen om att varna för farorna. Och med sakernas Internet, Internet of Things, får problemen en helt ny
dimension.
”Allt som går att ansluta till Internet är nåbart för skumma syften. Det räcker med en uppkopplad brödrost eller kaffekokare som saknar skydd, det tar bara sekunder innan de är under attack och kanske ger tillträde till allt annat i nätverket. Det är som att ta in en landmina i huset.”
Hon ger exemplet pacemakers och riskerna om de kapas och omprogrammeras. Nyligen återkallade av detta skäl en av de stora tillverkarna en halv miljon apparater.
Anne-Marie varnar också för att appar inte är så oskyldiga som de kan verka och nämner risken med hälsoapparna med all den information som de samlar på sig.
”Man behöver tänka på att de som tillverkar alla dessa apparater som går att koppla upp kanske inte förstår problemet eller tycker ens att det är deras sak att lösa det. Ofta styr andra faktorer, som time to market, det är helt enkelt bråttom att få varorna sålda.
”Människor vill tjäna pengar, det är inte konstigare än så”, säger Anne-Marie och ser en riskgrupp också i entreprenörer som brinner för sin sak, ”de ser bara ljuset”.
”Internet har förändrat världen på ett sätt inga framtidsforskare eller ens science fiction-författare förutsett. Otroligt mycket gott har följt med detta, men samtidigt får också de illasinnade krafterna ständigt nya verktyg. Kampen för ett säkert Internet tar nog aldrig slut”, säger Anne-Marie Eklund Löwinder.
Anne-Marie Eklund Löwinder
Säkerhetschef vid Internetstiftelsen i Sverige sedan 2001.
Kryptoofficer (Trusted Community Representative) hos ICANN sedan 2010.
Invald i Internet Hall of Fame 2013.
Ledamot av Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), avdelningen för informationsteknik.
Styrelseledamot i Council of European National Top Level Domain Registries.
Styrelseledamot i Institutet för rättsinformatik.
Styrelseledamot i Swedish Network Users’ Society.
Ledamot i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps informationssäkerhetsråd.
Belönad 2018 med IVA:s guldmedalj, för ”unika och betydelsefulla insatser”. Mottog samma år Svenskt Näringslivs Säkerhetsstipendium och rankades av Stockholms handelskammare som den bäst kända stockholmaren utomlands.
”Årets säkerhetsprofil” i Sverige 2012 med motiveringen att hon är ”den kompletta säkerhetspersonen med bred och djup kunskap kring IT-säkerhetsfrågorna”.
Anne-Marie Eklund Löwinders fascinerande yrkeskarriär har skildrats bland annat i dokumentärfilmen “Nyckeln till internet” (regi Simon Klose, 2016). Hon är även förebild för huvudpersonen Rebecka i Åsa Schwartz thriller De sju nycklarna (2017), där onda krafter gör allt för att döda henne liksom de andra nyckelbärarna.
Några säkerhetsråd
Hemsidan internetstiftelsen.se innehåller mängder av information om hur man skyddar sig mot skadlig kod på nätet. Nedan en kort sammanfattning.
85 procent av alla mejl i världen uppskattas vara skräppost eller spam. Bedragarna använder ofta adresser som läckt när ett företags databas hackats, något som hänt allt från Facebook till British Airways.
Mejlen innehåller ofta någon form av erbjudande. Eller så får du ett hotfullt meddelande om något som hänt eller ska hända. Avsikten är dock alltid densamma: Bedragarna vill få dig att klicka på en länk eller en fil. Gör aldrig det, när det är fråga om okända eller oväntade avsändare.
En variant är utpressningsmejl. Mejlet ser ut att ha en seriös avsändare och du uppmanas att klicka på en länk. En tredje variant är av typen Nigeriabrev, som att en rik släkting efterlämnat ett stort arv, där problemet dock är att det tillkommer kostnader som först måste betalas.
Att helt undvika bluffmejl är omöjligt, även om skräpfilter kan fånga upp en del av dem. Är du osäker på om ett mejl är en bluff, kan du försöka kontakta den som mejlat dig via telefon eller någon annan kanal.
Svara aldrig på spam eller misstänkta bluffmejl. Gör du det, bekräftar du för avsändaren att det är en aktiv mejladress. Den säljs då vidare och du riskerar bli dränkt i nya mejl.
Skapa en extra mejladress som du kan använda i mindre viktiga sammanhang.
För att minimera skadan av ett eventuellt angrepp är en bra idé att ha två olika användarkonton. Ett med administratörsrättigheter, som du bara använder vid installation av program. Och ett vanligt användarkonto som du använder till vardags.
Ha alltid en säkerhetskopia av innehållet på din dator. Se till att säkerhetskopian inte är kopplad till ditt hemmanätverk.
Publika wifi-nätverk innebär en särskild risk. Den som satt upp nätverket har full insyn i allt som sker på det. Det är enkelt att sätta upp en accesspunkt på offentliga platser och döpa den till ett namn som gör att du luras att använda den.
Tipset är att använda en så kallad VPN-tjänst. Du skickas då till en VPN-operatör innan du besöker en webbplats och ditt surfande isoleras i en tunnel som ingen annan har tillträde till.
Samtidigt bör man försäkra sig om att VPN-tjänsten är seriös och inte kontaminerad med skadlig kod.
Välj i din dators inställningar bort ”automatisk anslutning till nätverk” och klicka för att du alltid ska tillfrågas innan du ansluts till ett öppet nätverk.
Tänk på att det är mycket säkrare att surfa via din mobiloperatör än på ett öppet nätverk genom att mobilsurfen är krypterad.
Några standardråd:
- Ladda aldrig ned program på uppmaning av någon okänd via ett mejl eller ett pop up-fönster.
- Uppdatera dina program och annan mjukvara, som webbläsare, genast när uppdateringarna släpps.
- Använd ett antivirusprogram. Tänk på att även antivirusprogram måste uppdateras.
- Klicka inte på länkar som du får skickade till dig från okända eller oväntade avsändare. Kolla vilken adress länken leder till genom att hålla muspekaren över den utan att klicka.
- Håll din dators brandvägg är aktiverad.
- Installera annonsblockerare som kan skydda dig mot skadlig kod, till exempel Adblock eller Ublock.
