Varg och skarv är framför allt politik

Debatten om varg och skarv handlar väldigt lite om biologi eller ekologi, men desto mera om politik. Politik i sin tur handlar om olika åsikter där det egentligen inte finns något rätt eller fel.

Debatten är infekterad eftersom det i grund och botten handlar om två fundamentalt olika sätt att se på naturen och människans roll i den. Det ena synsättet, som grovt generaliserat främst omfattas av andra och tredje generationens urbaniserade stadsbor, är att människan ska låta naturen sköta sig själv. Människan inte ska ingripa i naturen, genom jakt eller genom att begränsa någon djurpopulation på något sätt.

Man tror att naturen på så sätt skulle uppnå någon typ av naturlig och helig balans, där både människan och djuren lever och mår bra sida vid sida och där det inte finns nöd eller död. De mest extrema inom denna grupp värdesätter ett djurliv lika högt eller högre än ett människoliv.

Ett av problemen med detta synsätt är att om människan tar ett steg tillbaka, uppnås inte den balans som eftersträvas. Tvärtom skulle vissa djurarter öka obehindrat, medan andra skulle utrotas inom ganska kort tid.

Människan påverkar i dag naturen och djurens livsbetingelser främst indirekt, genom att förändra eller förstöra livsmiljöer, men inte genom jakt eller direkt dödande. Denna påverkan på naturen är oundviklig för att upprätthålla den livsstil som det urbana samhället representerar. Tanken att låta naturen sköta sig själv bygger på en felsyn och är i dagens värld orealistisk.

 


Varg i Kuhmo en tidig morgon.
Bild: Ilkka A. Suominen / Lehtikuva

 

Det andra synsättet, som omfattas främst av landsbygdsbefolkningen, är att människans roll är att råda över naturen. Blir någon djurart för talrik, har man rätt att begränsa populationen oavsett om djuret ställer till med skada eller inte.

Många i denna gruppering delar ännu in djuren i skade- respektive nyttodjur beroende på djurens förhållande till människan. Det är ganska uppenbart att detta synsätt, när det drivs till sin spets, leder till risk för att djurarter utrotas, något som skett flera gånger i historien.

Som följd av den stränga jaktlagstiftningen är risken för detta dock obefintlig. I praktiken sker jakten numera helt i enlighet med principen om ett hållbart utnyttjande.

Många som delar det här senare synsättet har fortsättningsvis en rätt nära kontakt med naturen och är på sätt eller annat direkt beroende av den. Man jagar, fiskar, plockar bär, idkar jord- och skogsbruk samt lever i en miljö där djurens påverkan syns dagligen.

 

De olika grupperingarna motiverar sina synsätt med olika biologiska argument. Till exempel försöker ”vargskyddarna” framföra att vargen är utrotningshotad, vilket den är om man specifikt menar läget i Finland. Däremot är vargen inte alls utrotningshotad globalt. Vargen förekommer över hela norra halvklotet i en population som kan omfatta över 200 000 individer, enligt vissa uppgifter.

Vargen är även extremt anpassningsbar. Den kan leva i många typer av livsmiljöer, den har enorm förökningspotential och spridningsförmåga och den har tills vidare obegränsat med föda i Finland. Den finska vargpopulationen får dessutom kontinuerligt påfyllning från Ryssland och talet om inavel är starkt överdrivet.

Allt detta innebär att om inte människan skulle begränsa vargpopulationen, skulle vi ganska snabbt ha väldigt mycket varg i Finland, något som skulle få svåra följder för både människan och flera andra djurarter.

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone