I de jobb jag haft – på den svenska strålsäkerhetsmyndigheten, den svenska stamnätsoperatören och i det svenska försvaret – har jag ofta ställts inför frågan vad som krävs av ett elsystem för att det ska vara tillräckligt bra.
Jag har fått en inblick i vad politisk styrning kan innebära för en hel sektor. Kärnkraften har i Sverige fått känna på både tankeförbud och avvecklingsbeslut. Elsystemet har förklarats vara färdigbyggt och försvaret har kunnat avvecklas, då fred härefter skulle råda i vår omvärld. Beslut som fått konsekvenser som vi nu i nyheterna om höga elpriser och Putins maktspel påminns om dagligen.
Utvecklingen är förvånande, ännu in på nittiotalet låg Sverige långt framme inom både försvarsteknologin och energiteknologin, bland annat med egenutvecklad kärnkraft (som för övrigt återfinns i Olkiluoto 1 och 2). Fram till nyligen var det en svensk paradgren att utveckla och driva tekniskt komplexa system. De senaste decennierna har mest präglats av att nyttja systemen.
Inom elförsörjningen har bristen på utveckling gått så långt att man inte längre verkar förstå de signaler som elsystemet självt ger. Att reservkraften i Sverige körs allt fler timmar per år, att importberoendet ökar och att överföringskapaciteten successivt har minskat är larmsignaler om att marginalerna börjar ta slut.
Behovet att utveckla elsystemet och tillföra det resurser är av det här skälet i dag en kritisk fråga för Sverige. Allt fler samhällsfunktioner ska byggas in i ett och samma elsystem, bland annat ska landets industri bli fossilfri, vilket förutsätter en elektrifiering av närmast episka dimensioner. Detta i en säkerhetspolitisk omgivning som är oroligare än på länge.
Hur ser en bra elförsörjning ut? Jag sneglar på Finland. Den finländska ellagen styr bland annat mot att inga strukturella begränsningar ska finnas, så att landet ska slippa att delas in i områden med olika elpriser. Det betyder fokus på fysisk överföring av el.
Med den utgångspunkten är Finland i färd med att steg för steg bygga upp ett kraftsystem där marginalerna ökar, och där de tre grundpelarna nät, produktion och förbrukning alla ges plats och möjlighet att samverka, vare sig elen handlas på en elbörs eller inte.
I Sverige har mantrat varit att elmarknaden ska lösa situationen, vilket bidragit till att ingen känt ett djupare ansvar för elförsörjningen. Men sanningen är att det inte spelar någon större roll hur elen säljs, om det fysiska kraftsystemet inte kan upprätthållas på ett säkert sätt. Något som EU-förordningarna om unionens inre marknad även tydligt betonar.
Den första läxan att göra för oss i Sverige är vilken typ av elförsörjning vi verkligen behöver. Börjar vi inte i den ändan, kan vi inte veta hur vi ska konstruera ett kraftsystem som kan köras under årets alla timmar och i varje läge möta samhällets behov av el och trygghet.
Det här förutsätter ett helhetsgrepp, och med nödvändighet tillförsel av ny planerbar kraftproduktion. Sådan behövs både för den tillkommande kraftens skull och för att denna samtidigt ökar elöverföringskapaciteten i kraftsystemet.
Lika grundläggande viktigt är att vi har ett integrerat system med grannländerna, också detta något som en del svenska politiker och experter ifrågasatt under senare tid. Skulle vi tappa denna integration, som hela elsystemet är fysiskt uppbyggt kring, skulle det ha långtgående konsekvenser både för Sverige och grannländerna. Vi skulle bita samma hand som – på grund av de minskade marginalerna i elsystemet – allt oftare föder oss.
Kraftsystemet kan utvecklas bara i ett samarbete med fysikens lagar, en typ av lagar som politiken inte styr över. Kompetens går fortfarande att uppbåda, men politik och myndigheter måste ge förutsättningarna. Ett lika leveranssäkert kraftsystem som vi i Sverige en gång hade måste gå att återerövra också med 2000-talets verktyg.
Sverige behöver ett modigt ledarskap med blick för realiteter. Finlands exempel visar att det går att göra.
