Europa är involverat i ett energikrig. Efter Rysslands anfall på Ukraina har vi avbrutit våra handelsförbindelser med landet och EU har beslutit att lösgöra sig från sitt beroende av fossil rysk energi.
Redan i maj hade energiflödet från Ryssland till vårt land avbrutits, eller var på väg att avbrytas, både i fråga om naturgas, el, olja, stenkol och energivirke. Redan på våren visste vi också att den kommande vintern skulle komma att bli ytterst utmanande: vi måste med en helt ny intensitet säkra leveranssäkerheten för energin parallellt med en stark prisstegring. Den här situationsbilden är nu uppenbar för alla.
Hur kan vi hantera en situation som belastar vars och ens plånbok utan att marknaden och den gröna omställningen kollapsar?
För det första är det bra att veta vad det inte lönar sig att göra. Åtminstone bör vi inte reglera marknaden på ett sätt som leder oss in i en säker energibrist. Olika slag av pristaks- och prisregleringsidéer diskuteras livligt. De har alla ett grundläggande problem: om vi sänker priserna på ett konstgjort sätt, kommer vi på kort tid att antingen behöva gå in för att reglera energin eller börja ge vissa marknadsaktörer stora ekonomiska kompensationer.
Till exempel bör vi bara efter noggrant övervägande ge oss in i modifieringar av EU:s elmarknadsmodell. Hastigt fattade beslut bara ökar problemen. Den marginalkostnadsprissättning som många nu klandrar är de facto direkt tagen från grundkursen i ekonomiutbildningen, ingen specialitet för elmarknaden!
Till samma kategori hör förslagen att stänga gränserna och för elens del klara oss på egen hand. Sådant skulle vara dyrt och farligt. Få länder klarar att i varje stund vara självförsörjande. Dessutom drar vi alla nytta av elhandeln, helt i enlighet med den internationella ekonomins logik. Om Norge eller vilket land som helst skulle stänga sin handel, skulle det förutom ett regelbrott även vara en självisk handling, plus att det skulle spela Putin i händerna.
Att mitt i allt börja forma om EU:s utsläppshandelssystem förefaller också orealistiskt. Till exempel skulle en upplösning av marknadsstabilitetsreserven få effekt på hela utsläppsperioden (fram till 2030). Knappast någon alls lär vilja avsluta utsläppshandeln helt och hållet.
Allt det ovan nämnda skulle dessutom på ett negativt sätt påverka företagens verksamhetsmiljö och investeringsvilja. Investeringar är trots allt den enda vägen för att ren och ny teknologi ska tas i bruk.
Vad gäller åtgärder som kan minska medborgarnas energiräkning är sådana i viss mån befogade. Till exempel är en lägre nivå på momsen en snabb metod för att reducera elräkningen, utan att ta bort incitamentet att spara energi.
Trots det ovan sagda finns ett pristak som enligt min mening borde justeras, nämligen det som på den europeiska partimarknaden används under exceptionella, kortvariga förhållanden, när utbud och efterfrågan på el inte möts. Det skulle vara förnuftigt att sänka detta pristak från för närvarande 5000 euro/MWh till förslagsvis 2000 euro/MWh. En sådan nivå, som vi förseslagit från finländsk sida, skulle möjliggöra ett flexibelt utbud, men begränsa oskäliga vinster.
Under de senaste veckorna har ett annat stort problem blivit aktuellt. När det elpris som förväntas framöver stiger, ökar också kostnaderna för elproducenterna på den börshandlade terminsmarknaden. Denna är nu mycket tunn, vilket ytterligare ökar osäkerheten. Som konsekvens har de i sig helt förnuftiga terminsköpen, för att möjliggöra fasta prisavtal för kunderna, kommit att bli automater som tömmer bolagens kassor.
På grund av likviditetssituationen hos energibolagen har det från statens sida därför blivit nödvändigt med tillfälliga finansieringsåtgärder som en sista åtgärd. 10 miljarder euro har reserverats för det. Det väsentliga är dock att ta sig an grundorsaken, kraven i EU:s så kallade EMIR-förordning.
De kommande månaderna är det naturligtvis förnuftigt att starkt lägga tyngdpunkten också på att spara energi. Särskilt lönsamt skulle det vara att tillsammans dämpa vinterns värsta efterfråge- och pristoppar. Under arbets- och näringsministeriets ledning introduceras den 10 oktober en kampanj ”En grad lägre”.
När detta skrivs diskuteras i EU också en del helt nya typer av åtgärder för att minska den kommande vinterns energiräkningar, som nedtryckta efterfrågetoppar, mildrat gaspris och så kallade windfall-avgifter. Men även om undantagsåtgärder kan vara nödvändiga får de inte riskera leveranssäkerheten eller marknadsfunktionerna.
