När detta skrivs är valrörelsen i full gång i Sverige. Frågorna är de vanliga, men valet har också blivit ett energival. De politiska partierna övertrumfar varandra i olika typer av kreativa bidrag och löften om att bevara den billiga svenska elen i Sverige. Man lovar att ingen ska bli lidande, varken hushåll eller företag. Engagerade debattörer målar upp polariserade och förenklade verklighetsbeskrivningar och patentlösningar i syfte att locka väljare.
Bakgrunden vet vi. Under det senaste året, och inte minst efter Rysslands invasion av Ukraina, har priserna på el och annan energi mångfaldigats. Många är med rätta oroliga för hur de ska klara sin budget, i synnerhet som vi ser för oss både vikande konjunkturer och högre räntor. Självklart ställer det krav på våra förtroendevalda.
Och visst är det stora problem vi ser framför oss, när det gäller energiförsörjningen, ekonomin och miljön. Frågan är bara vad man kan och bör göra på kort sikt, utan att förstöra förutsättningarna för ett större framtida paradigmskifte. Temat energiförsörjningen är på väg att flyttas fram till första parkett.
Någon skulle säga att det är på tiden, att energins betydelse alltför länge har försummats i Sverige. Vi har låtit lysena stå på, vi har det för varmt i våra bostäder, vi har inte bytt våra hushållsapparater. Vi använder alldeles för mycket el för vår hygien och våra vardagsbehov. På sikt kanske dagens skenande priser kan, argumenterar man, därför vara en nyttig väckarklocka som får oss alla att vakna upp. Må vara. Men självfallet löser det inte problemen med de skenande priserna på kort sikt.
Efter mer än 40 år i branschen vill jag bidra med några reflektioner.
Sikta mot rätt mål. Många av de aktuella politiska förslagen innebär antingen att priset på el eller annan energi hålls nere på politisk väg, eller att just energin – i form av el och drivmedel – subventioneras så att priserna inte ska vara så kännbara. Jag tror att det är fel väg. Den viktigaste lärdomen vi kan dra just nu är dels att se över vår energianvändning så att den inte ligger på för hög nivå, dels att förlägga den till rätt tidpunkt.
Med subventioner finns det risk för motsatsen – att vi inte märker att energin har blivit dyrare och därför fortsätter att konsumera på en hög nivå. Samtidigt rycker subventionerna undan grunden för investeringar i ny teknik, teknisk utrustning för lagring och styrning, nya kraftverk och ny energiteknik.
Motarbeta energinationalismen. Inom Norden har vi arbetat med en gemensam elmarknad sedan 1950-talet, och inom den europeiska gemenskapen under nära 30 år. Och vi har kommit långt i det arbetet. Vi har kunnat göra stora gemensamma ekonomiska vinster, vi har minskat de miljöstörande utsläppen och vi har – åtminstone fram till nyligen – fått fungerande prissignaler för både konsumenter och företag. Det vore olyckligt om vi i stridens hetta nu plötsligt skulle bryta den utvecklingen.
Det är begripligt – men kan kanske ändå tyckas märkligt – att i tider, då solidariskt agerande behövs som allra mest, så sluter sig nationalstaterna inåt och blir allt mer protektionistiska. Lärdomarna från covidepidemin borde ha gjort oss klokare, men frågan är om vi har blivit det.
Låt oss ta hjälp av varandra, fortsätta integrationen, och fokusera på åtgärder på gemenskapsnivå. Tillsammans bör vi försöka minska den gemensamma konsumtionen av gas i Europa, bygga ut gemensamma ledningar och lager och hitta nya tillförselvägar. Sådana åtgärder skulle vara fördelaktiga för alla Europas länder.
Ta vara på möjligheterna. Heta somrar och uttorkade marker håller på att göra oss allt mer medvetna om att vi behöver ändra våra vanor. Det gäller också elförsörjningen. Självfallet behöver vi en livskraftig industri, inte minst i Norden, där vi har goda förutsättningar när det gäller såväl modern teknik som naturresurser och miljötänkande.
Jag utesluter inte att det i enskilda fall och under en övergångsperiod kan behövas offentligt stöd för vissa branscher eller företag. Men samtidigt skapar de höga energipriserna möjligheter, speciellt för våra länder som har en högteknologisk profil och ett starkt innovationsklimat. Här tror jag att politikernas roll är mycket viktigare, när det gäller att ge stöd till forskning och innovation.
Vi är vana vid att hitta nya lösningar. Så låt oss anpassa energibehoven och köpa ylletröjor till vintern, men samtidigt se till att man kan kavla upp ärmarna på dem. På så sätt kan vi ta itu med de verkliga problemen.
