Många förknippar järven med fjäll och renar, men järven förekommer numera allmänt i hela Österbotten. Järvstammen har tiodubblats sedan 1980-talet och uppgår i dag till närmare 400 individer i Finland. Ökningen har skett helt och hållet i skogslandet söder om renskötselområdet i Lappland, där man de senaste åren till och med skjutit ett par järvar årligen för att minska de stora förluster som järven förorsakar rennäringen.
Järvskinn var tidigare en eftertraktad lyx, och järvarna kunde ganska lätt fångas med fällor. Redan kring 1750-talet hade järven därför blivit mycket sällsynt i Österbotten, om inte helt utrotad. Jag har inte hittat några lokala historiska källor där man skulle nämna järven, medan man hittar många texter om varg, björn och lo från 1700- och 1800-talen.
Järvens moderna historia i Österbotten börjar i alla fall på 1980-talet då ett par järvar inplanterades i Perho och Etseri i samband med den framgångsrika utplanteringen av skogsrenar i samma område. Under åren 1996–1998 flyttades sammanlagt åtta järvar till Lestijärvi och Kivijärvi och med det började den verkliga tillväxten i Österbotten.
I början av 2000-talet såg jag de första järvspåren i mina hemmamarker, och sedan ett par år tillbaka rör sig här tidvis flera järvar samtidigt.
Min överraskning var ändå stor när jag i slutet av februari 2023 under en snöspårsinventering i Esse skidade rakt på en järvlya i ett stengryt! Järvhonan, som visserligen hade varit rätt stationär i nejden hela året, hade fött ungar redan i slutet av februari. Troligen den första föryngringen i nejden på över 300 år.
Järven gillade inte att jag av en slump upptäckt lyan, utan flyttade ungarna ett par hundra meter. Den nya lyan låg under en stor trave med björkstockar uppefter en rätt livligt trafikerad skogsbilväg och nära en skoterled. Troligen blev järvhonan på nytt störd och flyttade ungarna en andra gång och vad som hänt sedan vet vi inte i dagsläget.
Enligt viltforskningen var detta andra gången någonsin som en järvlya hittats i Österbotten. Den första hittades för ett par år sedan under en stocktrave i Kelviå när en stockbilschaufför helt ovetande om järven skulle lasta ombord stockarna.
Som vanligt ger en ”ny” art många lärdomar. Enligt många källor är järven – ibland kallad ”den arktiska hyenan” – i första hand en asätare och en ganska klumpig och dålig jägare. Under vinterns spårningar och observationer har jag fått lära mig att järven, tvärtom, som jägare är både skicklig och brutal.
Att järven under speciella snöförhållanden i fjällen kan slå flera renar samtidigt har man ju läst om, men att järven skulle kunna döda en fullvuxen vitsvanshjort i österbottniska förhållanden var ändå en stor överraskning. En jägares viltkamera i Esse lyckades vintern 2023 fånga just en sådan kamp, där järven efter en tio minuter lång strid lyckades brotta ner hjorten genom att bita av ryggraden.
Under mina spårningar senaste vinter observerade jag även hur järven fångat harar och till och med lyckats överraska en orrhöna i vägdiket. I några fall finns det dokumenterat att järven rent av slagit rätt stora älgkalvar.
Det stämmer dock också att järven, med sitt otroligt goda luktsinne, är en asätare och upptäcker kadaver, åtlar och utfodringsplatser på flera hundra meters avstånd. Järven är därför lätt att fotografera med viltkameror. Under den gångna vintern har jag sett tiotals bilder på järvar från mina hemmamarker och själv har jag också fått järven på bild flera gånger.
Järven, som är vårt största mårddjur, är en riktig enstöring och långvandrare. Järvarna rör sig över stora områden i jakt på föda och vandringar på 20–50 kilometer per natt är ingen ovanlighet. Under goda snöförhållanden är det därför inte ovanligt att hitta järvspår.
I det oproportionerligt stora spåret, som kan vara 10–14 cm brett och 12–16 cm långt, syns avtryck av fem tår. Järvspår kan förväxlas med björnspår, men järven rör sig mest skuttande och i galopp och därför syns järvens spår som sneda parspår, typiska för mårddjur.
Björnen sover förstås också vintersömn, så förväxlingsrisken är möjlig bara tidigt på hösten och sent på vårvintern.
Trots stora spår väger en fullvuxen järv endast 15–25 kilo. Att den ser betydligt större ut beror på dess tjocka och långa päls. Och att järven är en riktig tuffing har vi minsann fått lära oss denna vinter i Esse.
Järven är helt fridlyst söder om renskötselområdet, och då det numera finns gott om föda för järven i form av rådjur och vitsvanshjortar i Österbotten kommer stammen högst antagligen att fortsätta öka, även om järven förökar sig långsamt.
Järven gynnas också av en ökad vargstam, eftersom vargarna lämnar kvar rester av sina måltider, för järven att kalasa på. Vi kan alltså förvänta oss att Finland och Österbotten kommer att fortsätta att förvildas med stora rovdjur.
