Som framgår av artikeln här intill har jag besökt Finlands alla nationalparker. Under många av besöken har jag varit vildmarksguide åt en större grupp vandrare. Vandringarna har oftast sträckt sig över flera dagar med övernattning i tält i parkerna.
En ständigt återkommande reflektion, och även besvikelse bland vandrarna efter turen, är att man inte såg några ”djur” i nationalparken.
Andra upplever nationalparkerna som förvånansvärt tysta, vilket förstås kan upplevas som befriande, men många förväntar sig att höra en veritabel konsert av sjungande fåglar.
Denna missriktade förväntan bottnar i att många bildar sig en uppfattning om naturen genom tv-program och naturfilmer. Dessa är oftast filmade helt och hållet i nationalparker, eftersom det är där – och ofta bara där – som djuren har sin hemvist.
I Finland ser det inte ut så. Chansen att få se stora rovdjur är hos oss mångdubbelt större utanför nationalparkerna. Landsbygdsområden med en miljövariation av skogar i olika åldrar, åker, gles bebyggelse och vattendrag lockar till sig hjortdjur, vilket i sin tur lockar till sig de stora rovdjuren.
Nationalparkerna har utan tvivel en stor betydelse för den biologiska mångfalden, och de gamla bevarade skogarna och myrarna hyser en mängd utrotningshotade arter. Men samtidigt är de gamla barrskogarna och de ofta karga myrar och vattendrag, som dominerar i många nationalparker, fattiga på större däggdjur och fågelfaunan är blygsam.
Vill man se mycket djur, bör man numera i stället röra sig på den österbottniska landsbygden eller i skärgården. Här finns det goda chanser att stöta på de flesta av Finlands större däggdjursarter.
