Riksarkivets stora forskarsal i centrala Helsingfors kunde beskrivas som Lars Westerlunds andra vardagsrum. Rutinerat skannar han med blicken de gamla dokumentens innehåll. Kanske ges just här svaret på någon fråga? Eller tvärtom – kanske rubbar den där detaljen den teori han arbetar efter?
Lars Westerlund är proffshistorikern som numera ägnar en stor del av sin tid åt Österbotten. Hans starka släktrötter i Påvalls i Ytteresse resulterade nyligen i boken Fyra folkliga Esseskildrare (Au Courant 2024), och ett mastodontverk är snart att vänta om ett tema centralt för många av denna tidnings läsare: Esse ådals betydelse för regionen under de senaste ettusen åren.
Men varför hamnade Lars här, i den finländska historieforskningens hjärta?
Efter studentexamen i Jakobstad följde sexton år kopplade till Åbo Akademi, där han studerade statsrätt och folkrätt, disputerade med avhandlingen Statsbygge och distriktsförvaltning och utnämndes till docent i rätts- och förvaltningshistoria.
1989 gick flyttlasset till Helsingfors med uppdrag av förvaltningshistoriekommittén vid statsrådets kansli att skriva länsförvaltningens historia. Senare skulle han inom samma kansli som projektchef åren 1998–2003 – med Ständerhusets källare som den något udda arbetsplatsen – driva ett stort historieprojekt om krigsdöda i Finland 1914–1922.
Det projektet backades upp av historieprofessorn Heikki Ylikangas och dåvarande statsministern Paavo Lipponen. Sammanlagt uppskattas i de digra publikationerna antalet krigsdöda – från första världskriget 1914–1918, då finländare stred på flera fronter ute i världen, 1918 års inbördeskrig och de så kallade frändefolkskrigen 1919–1922 – till ungefär 35 000.
Senare har Lars inom Riksarkivet lett också sex andra statliga utredningar, med totalt ett hundratal anställda. ”Jag tog så mycket folk som pengarna räckte till – därför blev också mycket gjort.”
Pensioneringen återspeglas inte i minskad bokproduktion. Tre böcker har ägnats finsk-tyska krigsteman och, förutom de inledningsvis nämnda böckerna, har han hunnit med böcker som Gyllene tider (Au Courant), som beskriver lyxhandeln och skumraskaffärerna inom konst- och antikbranschen i Helsingfors 1917–1939, och Vem var spritsmugglarna? (Finska Vetenskaps-Societeten), en statistisk och sociologisk genomgång av vilka spritsmugglarna verkligen var.
”Jag ville äntligen ägna mig också åt något annat än krigsoffer och övervåld”, säger han.
Ibland är det helt enkelt slumpen som avgör vad nästa bok ska handla om.
”Det går att borra in sig i vad som helst. Men kanske måste man vara lite manisk för att ha den uthållighet som krävs”, säger han.
Med sina drygt 40 år som forskare har Lars en enorm hjälp av sin inarbetade kunskap om de olika arkiven och deras samlingar inklusive en omfattande ”personlig infrastruktur” när det gäller att hitta specialister inom olika områden. Inte skadar det heller att han från sitt hem i Kronohagen i Helsingfors har både universitetsbiblioteket och riksarkivet inom ett par stenkasts avstånd.
”Det är också så att när man fördjupar sig i saker, så hittar man ofta mycket annat av intresse än det man söker. Plötsligt har man material för ett annat boktema än det man egentligen forskar i. Problemet är väl att mitt liv inte kommer att räcka till för alla böcker jag skulle behöva skriva”, säger han halvt på skämt.
Smugglingsboken kan stå som exempel.
”Jag stötte i arkiven på en tjänsteman på Detektiva Centralpolisen (Valpo), en Otto Josefsson som när Sjöbevakningen grundades 1930 blev chef för dess forskningsavdelning. För att underlätta passgranskningen gjorde han upp en förteckning på dömda smugglare och tryckte den som en liten bok i 20 exemplar som i hemlighet delades ut till passgranskarna vid gränsen.”
”I boken fanns namn, födelsetid, födelseort, boningsort och domfällningsort, med mera, för de här personerna. På basis av boken gick det att profilera smugglarna bland annat utgående från deras yrken.”
Sedan gick Lars igenom tullkamrarnas beslagsdokument. Till sist hade han yrkesprofilen för 7 200 smugglare, vilket gav en fast grund för ett antal slutsatser.
Så vilka var spritsmugglarna egentligen?
”Det är dags att avromantisera dem”, säger han. ”I hög grad var det vanligt småfolk som sökte komplettering till de vanliga inkomsterna. Anekdoterna om djärva äventyrare som listigt lurade tullen och polisen kan vi glömma.”
Likaså bilden att smugglingen var organiserad av en välmående men omoralisk överklass. Att den föreställningen fått sådan genomslagskraft förklarar Lars med det utbud på sensationell förströelselitteratur som författare och medier stått för.
Dokumenten med sakfällda personer för brott under förbudslagstiftningen 1919–1932 visar bland annat att brottstyperna varierade över en bred skala, med införsel, transport, upplag, försäljning och tillverkning (hembränning) som dominerande kategorier.
”Omkring 250 000 personer dömdes under den här perioden för brott mot förbudslagstiftningen. Vid sidan om bötes- och fängelsestraff beslagtogs spritlaster, båtar, bilar, hästar och övrig utrustning. Denna höga siffra vittnar åskådligt om misslyckanden, sviktande lönsamhet och familjetragedier. Småfolkets förmögenhetsbortfall var ansenligt och myndigheterna inte så tandlösa som den allmänna föreställningen vill få det till.”
Tydligt är att den mer storskaliga spritsmugglingen ägde rum vid Finlands sydliga kuster. Ju längre norrut i Bottniska viken, desto färre beslag.
Till exempel utgjorde den beslagtagna spriten i Jakobstads tullkammare bara 1,3 procent av samtliga beslag i riket. Den största gruppen sakförda var kroppsarbetare, framför allt jordbrukare och fiskare. Sjöfararna och de ”professionella forslarna” var vid de österbottniska tullkamrarna i jämförelse få.
Tre öar i Finska viken sticker ut: exceptionellt många spritsmugglare bodde på Lövskär, Seitskär och Hogland. Ska ett österbottniskt spritsmugglarcentrum pekas ut, måste det bli Nämpnäs i Närpes.
En bilaga i boken förtecknar 168 dokumenterade smugglingsrelaterade dödsfall under 1919-1932 – till detta kommer säkert många drunknade. Av 42 döda relaterat till Bottenviken sköts nio ihjäl och en dog efter knivhugg.
Smuggelstudierna ledde till just det som Lars berättade tidigare – han såg kopplingar till sådant som smuggling av ädelstenar och antikviteter. Vilket resulterade i boken om antikvitetsbranschen i Helsingfors.
”Vi har många goda konsthistoriker här i landet. Men det här temat har gått dem förbi därför att de inte känner Valpos eller utrikesministeriets arkiv, som däremot är välbekanta för mig.”
En kommande artikel handlar om valutasmuggling.
”Den förenade faktorn är den informella ekonomin som alla de här aktiviteterna ingår i och som myndigheterna inte förmår dokumentera eller föra statistik över, som när folk plockar bär eller bygger svart.”
”Trots att själva definitionen på den informella ekonomin är att den inte dokumenteras har jag fått ihop så mycket material att det förvånar mig själv”, säger Lars Westerlund.