Solen gassar för fulla muggar i Jakobstad. Merja Göös, 72, och Gunder Carlstedt, 74, solar sig på sin bakgård i stadsdelen Kråkholmen. På gården står ett kaffebord, en blombänk och en gunga som sett bättre dagar. I gungan sitter Gunder medan Merja demonstrerar den lilla husvagnsbubbla från 1972 som står intill.
Hon har en gång målat husvagnen med båtfärg och själv dragit åt varenda skruv i den. Inne i bubblan har Merja nyss bytt till romantiska vita gardiner. Sängen pryds av ett nätt ljusrött täcke.
”På sommaren sover jag i husvagnen. De bästa drömmarna får man i naturens sköte”, säger Merja.
Den lilla gula tvåvåningsvillan i skogsbrynet är Gunders barndomshem. Vi följer en stund skogsdjurens livfulla leverne: hackspetten hamrar med näbben på en ihålig trädstam, tre ekorrar skuttar spektakulärt från en tallgren till en annan. Gunder har fäst en lång käpp mellan två träd så att ekorrarna lättare kan ta sig fram.
Merja börjar långsamt att gå mot ekorrarna med ett kex i handen. Hon talar till dem med ömsint tonfall. Ekorrarna saktar farten och börjar lyssna med huvudet på sned. Men de vågar ännu inte komma riktigt nära.
”De här är unga, inte samma ekorrar som har kommit till oss de senaste fyra åren. Dem brukar jag mata ur händerna”, säger Merja.
Senare på sommaren kommer tama igelkottar för att smaka på Merjas håvor, som hon lägger ut till dem dagligen. Det djurvänliga paret saknar då och då fortfarande sin döda tax, Inkeri, som levde till sexton års ålder.
En aromatisk kaffedoft sprider sig. Bordet är vackert dukat. Där finns skärgårdsbröd, skepparost och skinka. Merja och Gunder har förmågan att koppla av. De saknar inga resor till södern. Hemma är bäst.
”Bakgården är vår oas. En plats där vi njuter av livet. Här syns förresten inga pengar, har du märkt det? Här levs mer än det städas”, klargör Merja.
Bokstavligen menar hon att städning är en bisak i en tillvaro som inte kommer i repris. Fast ändå… Till Merja kom den i repris. Det skedde för 19 år sedan. Då hade Merja och Gunder hunnit vara tillsammans i åtta år. Men låt oss spola tillbaka till deras första möte.
”Kollisionen” dem emellan inträffade i Karleby för 27 år sedan. Saken var klar redan vid första handslaget.
”När Gunder kom emot mig viskade jag till min syster, som då var med mig, att här kommer min blivande man. Jag är en intuitiv person och vet i allmänhet genast om något är rätt eller fel. Det gäller också människor.”
Gunders lugna framtoning talade till den temperamentsfulla Merja.
”Det jag tyckte om hos Merja var att hon var livlig och kreativ. Nog är hon speciell. Ingen grå landstrykare precis. Emellanåt dock en gnutta knepig. Då gäller det bara att inte ta illa vid sig”, förklarar Gunder med ett leende.
Småningom flyttade Merja från Lappo till Gunder i Jakobstad. Gunder arbetade i förmansställning på Jakobstads vattenverk, som rörmokarmästare. Merja började arbeta som frisörska i sin nya hemstad. Om somrarna semestrade de till sjöss. Om vintrarna drog de till Lappland, för att pilka och åka snöskoter.
