Erik Snellman tar på sig byxorna, stövlarna och jackan. Till sist också hjälmen med brandmannaklubbens emblem och sitt eget namn.
”Det är viktigt att juniorerna redan från början får känna sig som en av oss. De har riktig utrustning och egna skåp i omklädningsrummet”, säger Jan-Ole Haglund, avtalsbrandman och ungdomsledare i Larsmo Brandmannaklubb.
Jan-Ole är så gott om uppvuxen på brandstationen i Larsmo. Hans pappa Bo-Erik var aktiv i kåren och nu fostras tredje generationen Haglund. Yngsta sonen Sam är junior, äldsta sonen Benjamin är avtalsbrandman medan 18-åriga Emma är ungdomsledare och blev klar med grundkursen för avtalsbrandkårister tidigare i sommar.
Kursen omfattar 72 timmar undervisning och innehåller allt från räddningsverksamhet och släckningsteknik till första hjälp-kunskaper.
Emma ser fram emot sitt första riktiga uppdrag. Det kommer att vara spännande, medger hon, men samtidigt är det precis det hon övat inför ända sedan hon var liten. Som utbildad närvårdare har Emma också en inblick i vården, men ingen vet hur man reagerar i ett skarpt läge.
”Viktigast är att försöka vara så lugn som möjligt. Mycket av det vi gör handlar om att bemöta människor”, säger hon.
Larsmo Brandmannaklubb deltar i omkring 40 utryckningar per år. Det är fråga om bränder, trafikolyckor och andra situationer där assistans behövs.
”Utmaningen för vår del är skärgården. Under sommaren fördubblas invånarantalet i kommunen, men lyckligtvis går det ofta ganska lugnt till ute till sjöss. Men om olyckan är framme är vi snabbt i väg, vi har vår räddningsbåt stationerad i hamnen i Kackur, bara två kilometer från stationen”, säger Jan-Ole Haglund.
Ungdomsavdelningen har femton platser och just nu är det kö till dem. Intresset för verksamheten är stabilt, och med den nyinvigda stationen i Holm har intresset ökat.
”Tyvärr kan vi inte ta emot fler än så per säsong. Vi vill att den här hobbyn ska vara gratis för alla familjer, så det är förstås en resursfråga. Även tillgången till ledare påverkar, men för tillfället har vi en handfull väldigt aktiva och duktiga ungdomsledare”, säger Jan-Ole Haglund.
Juniorerna har inte bara äkta brandmansutrustning, de får också vara med när bilarna och räddningsutrustningen gås igenom. Varje vecka kontrolleras allt enligt en bestämd lista – fordonen, utrustningen och tekniken.
Just den här dagen får de äldre juniorerna testa motorsågarna och övriga verktyg, medan de yngsta kollar att släckningsbilen och vattenslangen fungerar som de ska. Samtidigt får de en lektion i hur utrustningen ska hanteras.
Att vara brandman kräver god fysik. Mottot är att tröjan aldrig ska vara torr efter ett övningspass.
”Håll i hårt och var beredd på att det rycker i slangen när vi öppnar kranen”, säger Magnus Olsen och instruerar Erik Snellman och Emil Snellman.
De är båda tio år, minimiåldern för att få vara med. Magnus Olsen började också som junior, och har precis som Jan-Ole och Emma gått vidare först till ungdomsledare och sedan till ordinarie avtalsbrandman. Den stora skogsbranden i Kalajoki sommaren 2021 blev hans första riktigt stora uppdrag. Då var pulsen rätt hög, medger han.
”Då kände jag att det här minsann är på riktigt, och att vi gör ett viktigt arbete. Det som driver mig är tanken på att få hjälpa andra och göra nytta. Jag trivs också med barnen och ungdomarna, att kunna ge dem en vettig fritidssysselsättning.”
