under
Hur intressant kan det vara med en genomgång av mobilteknikgenerationernas utveckling? De som ofta sammanfattas som 1G, 2G, 3G, 4G och 5G?
Faktum är emellertid att temat erbjuder material som kunde få många av dagens dramaserier att förblekna. Konflikter och fulspel, lömska ageranden och intrigerande politiker, men också lojalt samarbete – allt finns med. Som alltid bottnar grundtemat i en ambition att skaffa sig inflytande eller pengar. Eller båda.
Samtidigt finns en positiv framgångshistoria att berätta, med de nordiska konkurrenterna Nokia och Ericsson i huvudrollerna. Det anmärkningsvärda är att de har vunnit alla de stora teknikslagen om mobilstandarderna gentemot USA.
Förklaringen ligger i det numera så populära begreppet värdegrund, i ett gemensamt nordiskt synsätt att inkludera och göra lösningarna enkelt tillgängliga för alla. I stället för att exkludera och sätta upp hinder för den som inte först godkänner en massa villkor.
I två tidigare artiklar i den här tidningen (nr 2-2021 och 1-2022) har berättats om hur de nordiska aktörerna skapade mobiltelefonins grundstandarder NMT (Nordisk Mobiltelefon) och GSM (Groupe Spécial Mobile). Här historien om 3G.
Med GSM, som introducerades sommaren 1991, föddes i praktiken en världsstandard, mer accepterad än någon tidigare och en förutsättning för den storskalighet som gav Nokia och Ericsson deras styrka.
Bland annat tog GSM död på monopolet i samtliga europeiska länder. Det blev en självklarhet att varje land skulle ha minst två konkurrerande operatörer. I Finland gick Radiolinja (senare Elisa) i spetsen. I Sverige hette uppstickarna Europolitan (i dag Telenor) och Comviq (Tele 2).
Att de statliga televerken inte ville gå i täten har ett naturligt kommersiellt skäl. NMT hade blivit en kassako. Det fanns ingen anledning att stressa i väg kunderna till något annat.
En annan utveckling var att tillverkarna blev starkare. I monopolvärlden hade teleoperatörerna haft starka egna teknikutvecklingsavdelningar, men avvecklade härefter successivt stora delar av dem.
Men hur skapar man en ny världsstandard?
I det här fallet behöver några tekniska grundtermer introduceras. I korthet handlar det om tre principiellt olika tekniker för hur flera användare inom radiokommunikation samtidigt kan använda samma frekvensband.
• Med FDMA-teknik (Frequency-division) delas det tillgängliga spektrumet i ett antal smalbandiga kanaler – en för varje användare.
• Med TDMA-teknik (Time-division) delas frekvensbandet i tidsluckor, som fördelas på användarna.
• Med CDMA-teknik (Code Division) separeras användarna i frekvensbandet genom att signalerna tilldelas separata koder.
Medan NMT bygger på FDMA, bygger GSM på TDMA. Frågan nu blev vilken teknik som den följande teknikgenerationen 3G skulle bygga på.
För Ericsson och Nokia var en naturlig väg att också framöver utgå från TDMA. Vilket innebar att de stora marknaderna som Japan och Kina – och framför allt USA – behövde övertygas om att också de skulle välja TDMA-spåret.
Två stora hinder kan sammanfattas i ord som politik och amerikansk affärskultur.
Några av de nordiska vinnarfaktorerna kan hävdas ha varit dessa:
• att ligga främst i teknikutvecklingen
• att göra nya rön och kunskaper tillgängliga i en samarbetsanda
• att ha helhetens bästa för ögonen när tekniken specificeras
• att arbeta nära kunderna, för att vägledas av verklighetens problem
• att ha en prestigelös och sakorienterad hållning för att ”få saker att funka”
Under 1993 passerade antalet GSM-abonnenter i världen en miljon och 1995 tio miljoner. Det året såldes dubbelt så många mobiltelefoner som under hela åttiotalet sammanlagt.
Gällande GSM fortsatte utvecklingsarbetet intensivt under hela nittiotalet. 1995 lanserades tjänster för fax och dataöverföring via GSM. Samma år introduceras kontantkorten, vilket på många håll gav en lavinartad abonnentökning.
En annan nyhet var dualbandtelefoner, det vill säga telefoner som fungerar på två olika frekvensband. 1997 introducerades GPRS (General Packet Radio Services, ofta kallat 2,5G), en plattform för mobila datanätverkstjänster.
