Just framgången för GSM gav i sig nya problem. Också politikerna ville nu vara med i leken.
Redan innan GSM-telefonin kommit i gång mer storskaligt började EG (det senare EU) beskriva den nya mobiltelefonin som ett europeiskt framgångsexempel. Mobiltelefonin var högteknologi, den bidrog konkret till enandet av Europa och kunde samtidigt beskrivas som liberaliseringens spjutspets.
Men GSM-succén var inte politikernas förtjänst. De facto skapade deras inblandning en frustration som fick betydelse för den senare händelseutvecklingen, enligt Philippe Dupuis, den franska förgrundsgestalten i GSM-gruppen.
I praktiken stressade de europeiska politikerna fram 3G innan telekomvärlden var mogen för saken. Bland annat genom att locka med pengar i form av olika EG-finansierade forskningsprogram som siktade mot den tredje mobilgenerationen,
Särskild betydelse fick ett program vars mål var att inom ETSI (European Telecommunications Standards Institute, det europeiska telestandardiseringsinstitutet, grundat 1988) förbereda det projekt som fick namnet UMTS (Universal Mobile Telecommunications Systems).
Som namnet säger syftade UMTS till ett mobilsystem för 3G som skulle vara tillgängligt överallt, både utomhus och inomhus, och som skulle vara integrerat med det fasta telenätet.
Vid ett möte i Bryssel 1993 hävdade EG:s representant att UMTS med EG:s hjälp skulle kunna förverkligas på mycket kortare tid än de tio år som det hade tagit att få fram GSM.
Ericsson och Nokia motsatte sig först EG-inviterna, men intog en mer flexibel hållning efter en middag, där vd:arna för de två bolagen mötte industrikommissionären Martin Bangemann.
UMTS Forum bildades i januari 1996. Ordförande blev svensken Thomas Beijer, välmeriterad från GSM-arbetet.
Nokias och Ericssons konkurrenter ville förståeligt nog också kunna ta för sig i de stora affärer som väntades. Utmaningen för dem var att tänka strategiskt rätt. Sin vana trogen förväntade de sig, och fick, politiskt stöd av hemmapolitikerna.
Ett exempel är Japan, där det statliga televerket NTT 1992 avknoppade en division Docomo för sin mobiltelefonverksamhet. Då japanerna, trots sin ingenjörskompetens, inte fått något gensvar för sin egen 2G-standard (benämnd JDC) utanför sitt eget land, fanns en ambition att snabbt söka revansch inom 3G.
1994 ledde Docomos kontakter med Ericsson till ett utvecklingssamarbete gällande WCDMA (CDMA-tekniken med tillägget W för varianten wideband, bredband). Följande år kunde Ericsson demonstrera ett testsystem för WCDMA och fick en första beställning från Docomo.
Samma år fick CDMA ett genombrott i USA, som en av tre av myndigheterna godkända 2G-tekniker för digital mobiltelefoni. Hälften av de amerikanska operatörerna gick in för CDMA.
På den enorma kinesiska marknaden mötte Ericsson ett kraftfullt amerikanskt agerande just för CDMA, som ju inte var kompatibel med Nokias och Ericssons TDMA-spår.
Huvudrollen här kom att spelas av Madame Li Mofang, teknisk chef på China Mobile. Ericssons dåvarande teknikchef Jan Uddenfeldt karakteriserar henne som ”oerhört kompetent, klok och dessutom rolig”. Li Mofang såg fördelarna med internationella lösningar och tog snart ställning för GSM.
1994 kom den första kinesiska GSM-ordern. China Mobiles GSM-nät blev småningom världens största.
Vägen mot 3G-målet skulle bli full av bataljer. 3G-processen kan sägas ha börjat i Genève så tidigt som 1985 och slutade med bildandet av samarbetsorganisationen 3GPP i Köpenhamn i december 1998.
Vad GSM-världen behövde bemöta var att det amerikanska företaget Qualcomm hade gjort sin avsikt klar att utveckla ett CDMA-baserat 3G-system, CDMA2000. Detta skulle ge bättre möjligheter att överföra data än GSM.
”Det var ett reellt hot, som vi var tvungna att förhålla oss till. Vår strategi gav sig så småningom: vi skulle utveckla vår lösning för 3G utgående från GSM:s kärnnät. Då skulle en investering i GSM kunna beskrivas som ett steg på vägen mot en bredbandig 3G-lösning”, säger Jan Uddenfeldt.
Det ledde till att Nokia och Ericsson, efter misslyckade samarbetsförsök med andra konkurrenter, inledde ett samarbete också om CDMA-tekniken.
Den 13 juli 1996 kom sedan ett chockbesked. På väg i bil – tillsammans med familjen på väg från Disneyland i Paris till Rivieran – fick Jan Uddenfeldt ett mobilsamtal. Teleministeriet i Japan hade föreslagit att den amerikanska CDMA2000-tekniken skulle bli 3G-standard i Japan.
”Min kollega i Tokyo meddelade att det var kris. Eftersom trafiken flöt mycket sakta inför den franska nationaldagen, så fanns god tid att prata (tack GSM!). Vad skulle vi göra? På Ericsson ville vi för allt i världen inte att CDMA skulle erövra Japan och därmed kanske även påverka Kinas 3G-val.”
Ministeriets motivering var att Japan måste gå in för en 3G-standard som var internationellt gångbar. Just det som ju Ericsson syftade till med sin teknik.
På plats i Japan träffade Uddenfeldt den japanske ministern, Ichiro Hino.
”Jag beskrev WCDMA och förklarade att denna teknik (mellan mobiltelefonen och basstationen) kombinerad med GSM:s kärnnät (mellan basstationen och telefoncentralen) motsvarade det japanska kravet på att standarden skulle vara internationell. Ministern blev mycket förvånad.”
Uppenbart hade ministern vilseletts av olika rådgivare. Men när han fick saken klar för sig, vände situationen helt.
”Men problemet var inte löst. Fortfarande var det ju så att vi i Europa inte hade någon officiellt besluten 3G-standard. Nu gällde det för oss att åka hem och försöka skynda på saken så mycket det bara gick”, säger Jan Uddenfeldt.
