Politikens konst är att lägga sig i lagom mycket. Allt kan inte få sköta sig självt, men att lägga sig i detaljer är heller inte bra. För energipolitikens del är det svårt att dra en annan slutsats än att politiken fått för stor roll. När situationen som nu är att ingen vill investera i ny produktionskapacitet för el, om de inte får subventioner, då har vi inte längre en elmarknad värd namnet.
Samtidigt sticker Finland ut i sammanhanget. I alla de större länder som påverkar elpriset hos oss – Sverige, Norge, Danmark och Tyskland – har politikerna subventionerat in stora mängder förnybar el, i huvudsak vindkraft. Föga förvånande har normalläget blivit ett kompakt elöverskott och med det prisdumpning.
Skillnaden för Finlands del är att vi gjort oss beroende av elimport, och även utan knot accepterar import av prisdumpad el. Energiomställningens banérförare Tyskland gör inte det, utan stänger förbindelserna norrut till Sverige och Danmark när prispressen därifrån blir för jobbig.
På sikt är situationen ohållbar för alla parter. Marknadsekonomins idé är att prissignaler ska skapa effektiva flöden och ge incitament för nyinvesteringar. Men dagens elmarknad fungerar alltså inte så, och den självklara slutsatsen är att all subventionering bör avslutas.
En annan trend inom elsystemet är att effektsäkerheten försvagas, genom att en allt större del av elproduktionen inte är planerbar. När Sverige efterhand stänger ner sin kärnkraft, blir det svenska elöverskottet beroende av att det blåser. Vad kommer de svenska elproducenterna framöver att ha ett erbjuda Finland när ett vinterhögtryck över norra Europa stillar ner vindkraften?
Jag är övertygad om att politikerna inte hade tänkt sig denna utveckling. Finland behöver återskapa sin energisäkerhet (”oavbruten tillgång till energiresurser till ett överkomligt pris”, enligt den politiska ordboken), och då kan bulkvaran inte vara elproduktion som beror på väder och vind. Vi har i landet två utmärkta energikällor som motsvarar kravet, biomassa och torv. Båda förnyar sig i snabbare takt än vi använder dem och båda genererar arbetsplatser och ekonomisk aktivitet där de mest behövs, på Finlands landsbygd.
Katternökoncernen har nu en ny vd, Roger Holm, som tillsammans med styrelsen står inför att göra upp en strategi för koncernbolagen. Hur energipolitikerna navigerar ut ur dagens subventionsmiljö, och hur vi i detta styr skutan inom Katternögruppen, avgör om Katternö fortsatt ska kunna utveckla sin roll som samhällsbyggare och regional identitetsskapare.
Stefan Storholm, som under närmare sexton år som vd ledde Katternö i en anmärkningsvärd utveckling, kan lämna företaget med stolthet.
Peter Boström, styrelseordförande, Katternö Ab