Gustaf Mauritz Armfelt – två gånger invald i och utesluten ur Svenska Akademien
En syskonskara står vid sin döde fars kista. Äldst av barnen är Christina, åtta år, vid sin sida har hon Clara, Anna och Elisabet, fyra, tre respektive två år gamla, och i mammas famn finns Lovisa, som nyss fyllt ett år. I skaran finns även brodern Carl Christian, fem år. Det är i slutet av juli 1791, och platsen är Castins gård centralt i (gamla) Vasa.
Den döde är Petter Elias Böcker, 59 år gammal. Fjorton år tidigare har han anlänt till Vasa från Sverige för att tillträda som salpetersjuderiöverdirektör för Österbotten. Hustrun Anna, född Castin, har precis fyllt 30 och är alltså 29 år yngre än sin man. De hann vara gifta i knappt tio år, och frågan för henne nu är hur framtiden ser ut för henne och hennes barn.
Familjen hör till de förmögnare i Vasa. Som direktör har Petter Böcker nästan hunnit slutföra bygget av det ståtliga Åminneborg i Malax, centrum för salpeterverksamheten. Huset i Vasa har kommit i familjens ägo genom Annas far Paul Castin. Denne, född i Nagu, hade 1763 tillträtt som landssekreterare, vilket innebar att han var chef för landshövdingens kansli.
Några år tidigare hade Paul Castin gift sig med Eva Hast, dotter till länsfältskären i Österbotten Herman Henrik Hast. Först i ordningen i Pauls och Eva barnaskara var Anna, som alltså senare skulle bli fru Böcker. När Eva dog efter att ha fött ytterligare tre barn gifte Paul Castin snabbt om sig med Clara Munselius, prästdotter från Pedersöre, och fick med henne fem barn. När Paul dog gifte Clara snabbt om sig med Vasaapotekaren Joachim Kantzau.
Det kan verka som överkurs att redovisa släktskapsförhållanden på det här sättet, men för tvåhundra år sedan hade familjen och släktklanen en annan roll än nu. Goda släktkontakter var en trygghet, om man råkade illa ut. Till exempel var döden ständigt närvarande. Många barn dog i späd ålder, sjukdomar som i dag ses som triviala skördade ofta liv, många kvinnor dog i barnsäng.
Det var snarare regel än undantag att nyblivna änkor och änklingar omgående såg sig om efter en ny partner, för att klara försörjningen. Ovanligt nog kunde Anna Böcker och hennes barn bo kvar med stöd av de tillgångar familjen hade. Först att flytta ut var Carl Christian, som vid tio års ålder, 1796, upptogs som egen son av kaplanen i Lillkyro, Gabriel Rein, som redan före det var tolvbarnsfar.
Carl Christian Böcker, denna berättelses huvudperson, fick uppenbart en bra fosterfar. Femton år gammal, 1801, skickades Carl Christian för studier till Åbo Akademi. Studierna riktades åt den filosofiska graden och avancerade väl, men måste avbrytas efter att han 1803 blivit svårt sjuk.
Orsaken var, enligt nekrologen långt senare, en häftig förkylning, ”varav blodstörtning och mångåriga kroppslidanden blev följden”, tills Carl Christian” underbart nog” efter en svår nervfeber återvann sin hälsa och efter sju år, 1810, kunde återuppta sina studier.
Under tiden hade ett krig ägt rum och gjort Finland till ett storfurstendöme under Alexander I.
I juni 1811 hade Carl Christian fått både kameralexamen och juridisk examen och fick anställning som kopist i den nybildade regeringskonseljens ekonomidepartement. Regeringen hade säte i Åbo, säkert följde Carl Christian nyfiket det historiska mötet i staden i augusti 1812, då Alexander I sammanträffade med Sveriges nya kronprins Karl Johan.
Vad blev det av Carl Christian Böckers mor och systrar? Fyra av systrarna nådde vuxen ålder.
1799 gifte sig storasyster Christina sexton år gammal med den 35-årige kaptenen och riddaren av Kungl. Svärdsorden Gustaf Adolf Hobin, född i Solv 1764 och vid tidpunkten för giftermålet ägare till Tainus och Wuorusluoma sammanslagna skattehemman i Jurva kapell. Det var den största jordbruksegendomen på orten, med del i ett oskiftat torrläggningsföretag gällande två träsk om inalles över tusen tunnland. Den unga bruden flyttade till Tainus, och 1806 även hennes mor och de då ännu hemmavarande systrarna.
Av dem gifte sig Clara 20 år gammal 1807 med en nitton år äldre handelsman i Kaskö, Jacob Erik Högman. Två år senare återvände hon med två spädbarn som änka till Tainus.
Systern Anna förblev ogift. Hon bodde på Tainus till 35 års ålder, flyttade sedan till sin syster Elisabet, som då bodde i Tohmajärvi, och därefter till Outamo rusthåll i Lojo, där hon som ”demoiselle” (ogift ofrälse kvinna) arbetade hos småkusinen, possessionaten Herman Carling, född i Kaskö.
Systern Elisabet gifte sig 26 år gammal med vicehäradshövdingen Johan William Forsman, född i Kaskö även han och bara ett år äldre än bruden. Maken skulle med tiden bli senator liksom även två av sönerna, Vilhelm och Paul. De var alla släkt med den Georg Forsman som tog namnet Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen och även han blev senator.
Anna Böcker dog i bröstvattusot på Tainus 1814, 53 år gammal.
Med allt detta förklarat kan berättelsen om Carl Christian Böcker ta fart. En lämplig början kan vara hans möte med Gustaf Mauritz Armfelt i S:t Petersburg 1813.
Armfelt, nu 56 år, hade gjort en karriär som ingen annan finländare vare sig förr eller senare. Gustaf III hade överhopat honom med titlar och ärebetygelser och bland annat gjort honom till direktör för Kungliga Dramatiska Teatern och Operan och ledamot i både Musikaliska Akademien och Svenska Akademien, där han med sina 29 år blev den yngste ledamoten någonsin.
Efter mordet på kungen 1792 dömdes Armfelt till döden för att ha intrigerat mot den efterföljande förmyndarregeringen, varvid han fråntogs alla utmärkelser och satte sig i säkerhet i Kaluga i Ryssland. Med Gustaf IV på tronen återrehabiliterades Armfelt och valdes på nytt in i Svenska Akademien, för att 1811 åter uteslutas, då han övergått i tjänst hos Alexander I i protest mot att Napoleongeneralen Bernadotte utsetts till svensk tronarvinge. Armfelt är därmed den ende som två gånger både invalts i och uteslutits ur Svenska Akademien.
Hos tsaren blev Armfelt dennes generaladjutant, ordförande vid Kommittén för Finska Ärenden, tillförordnad generalguvernör i Finland och kansler för Kejserliga Akademien i Åbo, den tidigare Åbo Akademi.
Att Carl Christian Böcker sökte upp Armfelt var för att han siktade på tjänsten som sekreterare för Finska Hushållningssällskapet. Han hade uppmuntrats till detta av hushållningssällskapets ordförande, professorn i ekonomi och naturalhistoria Johan Fredrik Wallenius.
Finska Hushållningssällskapet hade grundats sexton år tidigare, 1797, i syfte att ”understödja och rikta den i nationen vaknande hushållningsandan till det meniga bästas vidare förkovran” – alltså att genom undervisning, rådgivning och olika initiativ sprida ny kunskap om lantbruksmetoder och annat som kunde befrämja ekonomiska aktiviteter. Sällskapet fick efter 1809 rätt att kalla sig kejserligt.
Carl Christian ger i ett brev till sin mor detaljer:
”När jag reste till Petersburg var jag ledsen att Wallenius ej hant skriva till excellensen [Armfelt], ty han fick först några timmar före min avresa veta av den; jag hade dock beslutat att det oaktat besöka excellensen. Därtill fick jag även anledning av 12 000 rubel, som jag [i egenskap av kurir] hade med till honom. Då jag sade mitt namn och ämnade tillägga vad jag var, sade han ’ja, jag känner er’. Han talte om indifferenta saker och tillade då jag gjorde min att gå bort: ’Ni hälsar väl på mig under det ni är här, min käre Böcker.’”
Några dagar senare kallade Armfelt på Carl Christian, ledde in samtalet på hushållningssällskapets angelägenheter och framhöll att den nye sekreteraren borde resa runt i Finland för att lära känna hushållningen på olika orter. Carl Christian antydde att han svårligen kunde få tillfälle till det, då han måste tänka på sin karriär utanför sällskapet – i klartext betydde det att han ansåg sekreterartjänsten vara otillräckligt arvoderad. Armfelt undrade om Böcker vore villig att helt ägna sig åt sällskapet om han tillförsäkrades en så stor lön att han kunde vara nöjd med den för hela sin framtid.
Carl Christian svarade ja och fick kontrollfrågan: ”Vill ni uppoffra er med liv och själ för Finlands hushållning och statistik?” Carl Christian förklarade att han skulle skatta sig högst lycklig att kunna leva blott för vetenskaperna. ”Ja, då skola vi visst arrangera det så”, avslutade Armfelt.
Lönen landade på 500 silverrubel om året utöver sekreterararvodet, inte fullt ut en professorslön. Armfelt lovade att göra upp om saken med baron [Carl Erik] Mannerheim, som hade efterträtt Wallenius som hushållningssällskapets ordförande.
”Jag anser en noga kännedom av landet så viktig för senaten att den därpå ej kan uppoffra för mycket”, förklarade Armfelt, enligt Carl Christians brev till sin mor.
