Det här med familj var knepigt. Men efter femte barnets födelse blev Anna hans trolovade brud.
Man behöver hålla i minnet att detta tilldrog sig i samband med den politiska omvälvningen efter 1808-1809 års krig. Armfelt var en huvudarkitekt till det nyfödda storfurstendömet Finland, och hans ambition att beskriva landets ekonomiska förutsättningar var uttryck för det.
Temat konkretiserades efter att Armfelt i hushållningssällskapet tagit del av ett långt anförande om ”norra Finlands upphjälpande”. En donation utverkades av greve Rumjanzov i S:t Petersburg för att sända två forskare till norra Finland. Den ene, Carl Christian, skulle beskriva det dåvarande Vasa län, den andre, provincialläkaren i Torneå Henrik Deutsch, skulle beskriva landet norr om länet.
De två genomförde resorna 1814 och 1815, Carl Christian gjorde ännu en kompletteringsresa 1817. Anteckningarna från dessa resor – redigerade och publicerade 1823 under rubriken Ekonomiska anteckningar om Vasa län – måste antas vara den viktigaste enskilda faktakällan om Finlands landsbygd under 1800-talet och är unik även internationellt.
På s. 35 finns några exempel ur Carl Christian Böckers beskrivning av Vasa län.
Som hushållningssällskapets sekreterare blev Carl Christians första uppgift att försöka reda ut den röra som företrädaren Fredrik Wilhelm Radloff lämnat efter sig gällande bland annat de medel som regeringen beviljat för (smittkopps)vaccinationens främjande. Carl Christian klarade uppgiften berömvärt och fick även i gång vaccinationen igen, efter det avbrott som föranletts av kriget. 1825 räknade man med att 3/4 av de nyfödda i Finland blev vaccinerade, vilket innebar många räddade liv.
Bland de projekt Carl Christian sedan ställdes inför fanns sådant som främjande av potatis- och linodlingen, utveckling av bättre åkerbruksredskap och teknik för dikning, kärrodling och vallodling, nya metoder för skogshushållning, uppodling av mossar och kärr, lobbying för sockenmagasin och frigivning av lanthandeln, som alltså ännu var förbjuden.
Särskilt potatisfrågan var kontroversiell genom den metod för brännvinstillverkning – lanserad av grevinnan Eva Ekeblad, född de la Gardie – där mäsk på kokt, mosad potatis blandades med kornmalt. Det gav bönderna ett extra incitament för potatisodling, men samtidigt bidrog brännvinet till sedefördärv. Hushållningssällskapet utlyste därför en prisfråga där nyttan och skadan med potatisen skulle vägas mot varandra.
I fråga om linodlingen var utmaningen även att sprida kunskaper om linneslöjd, vilket resulterade i ett institut för utbildande av lärarinnor i linneslöjd på Benvik gård utanför Kaskö 1818, verksamt till 1825. Även en rad slöjdskolor grundades på sällskapets initiativ på olika håll i Finland, inklusive en slöjdskola i egen regi i Åbo.
1816 fick sällskapet i uppdrag av regeringen att ge ett utlåtande om näringarnas tillstånd i Finland. Carl Christian inkluderade i detta även missförhållanden: osäker avsättning för spannmålen, dröjsmålen med storskiftet, nybyggarnas hårda villkor, hållskjutsen, det invecklade uppbördssättet, den militära inkvarteringen och dess följder. Utlåtandet gavs aldrig offentlighet, på grund av dess kritiska innehåll, och ett av Carl Christians förslag ströks av hushållningssällskapet också inför regeringen, nämligen att Finland borde få en egen militär.
Framför allt blev Carl Christians stora mål att utarbeta en bred statistisk beskrivning av Finland, inte bara över Vasa län, alltså den uppgift som Armfelt hade lyft fram vid deras möte i Petersburg. Senaten markerade vikten i uppdraget genom att från och med 1818 tillerkänna Carl Christian ett extra årligt arvode för det statistiska arbetet.
Ett bra exempel på Carl Christians arbetsmetoder är hans meteorologiska pionjärskap. Vädrets och klimatets växlingar avgör hur grödor växer, men för att kunna förstå sambanden behöver man bygga på exakta observationer. Det innebar att sådant som temperatur, lufttryck och luftens fukthalt måste mätas löpande och systematiskt.
I detta var hushållningssällskapets korrespondenter på olika orter i Finland en tillgång, och Carl Christian beskrev i cirkulär hur temperaturmätningar på olika nivåer kunde göras, hur luftens fukthalt skulle antecknas, med mera. Stämde det, frågade han också, att de svårigheter Finlands kärva klimat utsatte växterna för kompenserades av att ”ljuset livar åkerbruket”?
Själv började han 1824 dagligen mäta markens temperatur i olika jordarter på ända till tre alnars djup och kort därefter temperaturen på olika höjd i Åbo domkyrkas torn, i syfte att göra en större studie om Åbos klimat. Han försåg sjöfarande med termometrar för att mäta vattnets temperatur på olika djup, och då han ansåg att de termometrar och barometrar som köptes i handeln inte höll måttet, började han tillverka sådana själv i egen verkstad.
En tidig insikt var att observationer bara i Finland inte räckte till för att klargöra hur lufttrycksförändringar på olika orter hade sammanhang med varandra. Carl Christians idé blev då att försöka engagera ett nät av observatörer i Ryssland, vilka skulle kunna täcka ”ett brett bälte över halva jordklotet”. Han vände sig till generalguvernören Arsenij Zakrevskij, som förhöll sig positivt och hjälpte Carl Christian att hitta kontaktpersoner också i Ryssland.
Under Carl Christians sju första år i hushållningssällskapet gick mycket hans väg. Han lyckades även samla en personlig förmögenhet på ansenliga 10000 rubel, dels genom sparsamhet och små behov, dels som extraknäck genom sakföraruppdrag och valutaväxling, aktualiserad av de nya förhållandena.
Ett erkännande var att han 1821 tillerkändes titeln professor.
Ett viktigt beslut 1817 var att av svågern Gustaf Adolf Hobin köpa hemmanet i Tainus, där ju då tre av hans systrar bodde. Familjen Hobin flyttade efter affären till Kaskö och senare till Jakobstad, där Gustaf Adolf Hobin tillträdde som tullchef. Carl Christian motiverade affären med att han behövde egen erfarenhet av ett jordbruksföretag – de facto var det ju sådant han som expert föreläste om i jobbet.
Snart blev Carl Christian även företagare i verkstadsbranschen. Först genom den nämnda tillverkningen av meteorologiska instrument, men snart också för tillverkning av olika åkerbruksredskap, vävskedar och annat. Sedan grundade han en mekanisk verkstad med gjuteri och stod till sist som ägare till tre verkstäder med 40 arbetare. En specialitet blev konstruktion av brandsprutor, som fick gott betyg och levererades både till myndigheter och enskilda över hela Finland.
En viktig sak i Carl Christians expansiva verksamhet var att utbilda arbetare och arbetsledare. Särskilt ivrade han för undervisning i teckning och satte 1823 därför i gång en egen ritskola.
Ännu en sak som lockade Carl Christian in på nya vägar var hans småkusin Olof Carling, storebror till den nämnde Herman Carling. Släktskapen bestod i att Olofs och Hermans mormor Anna Hast var syster till Carl Christians mormor Eva Hast. 1799 hade familjen Carling flyttat från Kaskö till Härnösand, där fadern (som hette Olof Carling även han, född i Vörå) tillträtt som tullförvaltare. Olof den yngre inledde studier vid Uppsala universitet, tog där 1812 magistersgraden som den främste i sin årskull och utnämndes till docent i österländska språk.
Uppenbart var den kompetensen lämplig när Kungliga lantbruksakademien 1816 sökte kandidater för en nyinstiftad professur i lantbruksvetenskap. Olof Carling hade tidigare översatt tyska, engelska och franska böcker om lantbruksbokföring på ett sätt som gav honom mycket beröm. Som professor blev hans uppgift att genom experiment med olika grödor och metoder skapa en mönstergård för lantbruket, detta på ett experimentalfält på Norra Djurgården utanför Stockholm.
Det är lätt att förstå att Carl Christian ivrigt började företa tjänsteresor till Stockholm. I småkusinen hade han någon att prata med om sitt jobb, samtidigt som båda rent professionellt hade behållning av att utbyta erfarenheter. Särskilt efter att Carl Christian fått Kungliga lantbruksakademiens stora pris för en bok om skogarnas skötsel, blev han så fokuserad på möjligheterna i Stockholm att man på hushållningssällskapet befarade att han inte skulle återvända till Åbo.
Problemen för Carl Christian började hopa sig omkring 1820. Det är tydligt att han hade satt i gång för många projekt i förhållande till sina och hushållningssällskapets resurser. Framför allt skulle han ha behövt hjälp av en skattmästare, för att hålla ordning på alla affärer.
Dessutom var det det här med att bilda familj. Trots att hann tydligen inte tyckte att han hade tid med ett sådant projekt, råkade han till sist i ”brydsamma familjeförhållanden”, som hans biograf Lars Zilliacus uttrycker saken.
Komplikationerna började efter att Carl Christian i sitt ungkarlshushåll anställt en tjänarinna Charlotta Hanquist och med henne hösten 1820 fått en dotter. För att undvika skandal fick Charlotta i god tid före barnets födelse flytta till Tainus, där systrarna fann situationen ytterst pinsam.
Charlotta Hanquist vistades i Jurva ett år, dottern dog före sin treårsdag. 1825 flyttade Charlotta till Stockholm där hon gifte sig med juveleraren Israel Sahlbom. Smycken, klockor och annat av denne byter i dag emellanåt fortfarande ägare på Bukowskis, men Charlottas vidare öden är okända.
Carl Christian anställde en ny tjänarinna, Anna Catharina Cajander, och sommaren 1823 var det hennes tur att skickas i väg för att föda barn, denna gång till S:t Petersburg. Därefter frambar hon ett barn vartannat år. Vid det femte barnets födelse 1831 antecknades hon i kyrkböckerna som professor Böckers trolovade brud och flyttade ihop med honom. Sedan skulle hon som fru Böcker ännu föda fem barn till.
Att Anna Catarina som professorska inte levde upp till makens förväntningar antyds av ett uppbragt brev, där en granne klagar över att hans jungfru utanför professorns trappa och som ett påhitt av dennes ”kvinnoomgivning” överfallits och överhöljts med all slags orenlighet. ”Ett sådant förfarande är nedrigt och tycks mig ej olikt spinnhusdamers helgedagars nöjen”, ansåg grannen.
