”Finlands första svenska dialektforskare” har han kallats. Epitetet formulerades av Axel Olof Freudenthal 1892 och gäller Henrik Gabriel Porthan (1739–1804). Eftervärlden har i sin tur karakteriserat Freudenthal själv i liknande vändningar, eftersom han var en pionjär inom vår dialektforskning och vår första professor i nordisk filologi.
Porthans verksamhet som ”dialektforskare” har inte avsatt några varaktiga spår, men förvisso var han ”först” när han i mitten av 1700-talet antecknade och kommenterade ett sextiotal ord ur den dåtida Kronobydialekten.
Det lilla bladet med Porthans anteckningar påträffades av Freudenthal när han ”var sysselsatt med ordnandet af härvarande universitetsbiblioteks manuskript”. Freudenthal publicerade 1892 sitt fynd, kommenterade Porthans ordlista och jämförde den med den samtida Kronobydialekten. Han bistods av den Kronobyfödde studeranden Henrik Ståhl, som var medlem av den ”landsmålsförening” som Freudenthal hade grundat.
Resultatet av jämförelsen var att ”allmogemålet icke alltför mycket förändrat sig under det sekel, som sedan Porthans tid förlidit”. Detta gäller alltså situationen i slutet av 1800-talet jämfört med läget drygt hundra år tidigare.
Nu har det förflutit långt över hundra år sedan Freudenthal gjorde sin jämförelse. För egen del gjorde jag en uppföljning 1980. Jag kunde då konstatera att flertalet av Porthans ord fortfarande var gångbara eller åtminstone kända i Kronoby. Av Porthans 64 ord var 54 bevarade år 1892 och 43 år 1980.
Orddöden har alltså inte varit dramatisk. Några av de ord som jag ännu 1980 kunde bokföra som levande, eller åtminstone som mer eller mindre bekanta, hänför sig till en förgången vardagsvärld och är numera antagligen inaktuella och obrukliga.
Henrik Gabriel Porthans insats som dialektupptecknare är en parentes i hans curriculum; mer känd är han som professor, bibliotekarie, folkdikts- och historieforskare. ”Den finländska historieskrivningens fader” har han kallats.
Porthan föddes 1739 i Viitasaari i mellersta Finland där hans far Sigfrid Porthan var kyrkoherde. Hans tidigaste år präglades av faderns sinnessjukdom, vilket ledde till att han fem år gammal inkvarterades hos sin morbror kyrkoherden Gustaf Juslenius i Kronoby. Han stannade kvar i Kronoby tills han blev femton, då han inskrevs vid Kungliga akademin i Åbo.
På Torgare prästgård i Kronoby – numera ett hembygdsmuseum – har Porthan hedrats med ett minnesrum, men rummet har ändå inget direkt samband med honom eftersom prästgården uppfördes 1796, då Porthan själv sedan länge var verksam i Åbo.
Porthan har försett sin ordlista med en imponerande rubrik på den tidens vetenskapliga språk latinet: Werba nonnulla Prowincialia, in Ostrobothniæ paroecia Cronoby Collecta, alltså några provinsiella ord insamlade i den österbottniska socknen Kronoby. Jag återger här Porthans ord med en kort förklaring, antingen Porthans eller min egen: aale ’årder’, andur (pl. andrar ’skidor’, måsa-andur, pl. måsa-andrar), brått ’träklabb el.d. att lägga under hävstång’, döuskot ’duven’, eismen ’ensam’, fäster ’fortare’, gorck ’pojke’, gräckio ’flicka’, gräf ’grop’, gräfta (subst., verb), hopas ’mötas’, håp ’smal högstammig båt’, håtul ’årtull’, häälan ’axlar, skuldror’, jenist ’härnäst’, junga ’liten matkniv’, jämli ’alltid’, jöutas ’nännas’, kinka ’gunga’, kopäl ’trilla; vältra’, kringt ’fort’, kuddo ’ko’, löda ’baxa med hävstång’ (v., lödo subst.), löt ’strandäng’, nyvällo ’återväxt på hövall’, piucko ’spetsig’, rad ’snabb’ (radheit), raffil ’skojare’, sägar ’sippra’ (back-såg), skryp ’nöjsam’ (skrypa, skrypelse), skulla ’hägra; se grann ut’, skånä ’dynga’, sköna ’tämlig’, steiss ’kokhus’, stilmoalena ’helt ensam’, stråka ’ström’, sud ’reling’ (syda ’luta’), svanglä ’os’, säka ’kännas fuktig’(säkot), tangan ’grodd, rotskott’, trodå ’gärdselstång’ (gärsel-trodå), tök ’färdigkokt eller -stekt; duglig’, tökel ’ofta’, walnas ’bli hård’ (?) (wall), wäsil ’stackare’, vind ’sned’, wiwanklä ’huvudduk’, wäs ’vara av betydelse’, ärmklä ’näsduk’, äättän ’i någon mån (bättre eller sämre)’.
Också för en dialektkunnig läsare ter sig listan säkert lite besynnerlig och ställvis rentav obegriplig. Men mycket känns direkt igen, som eismen, gräv och jöutas.
Det är omöjligt att datera Porthans manuskript. Det kan ha påbörjats 1755 i samband med att Porthans äldre vän Erik Cajanus disputerade på avhandlingen Historisk och oeconomisk beskrifning öfwer Cronoby sokn uti Österbotn, som i förbigående ger några korta prov på socknens dialekt. Cajanus språkprov kan alltså ha inspirerat Porthan att själv teckna ner Kronobyord. Kanske kompletterade Porthan listan 1760, då han var informator i Kronobys kapellförsamling Terjärv.
Enligt Freudenthals jämförelse levde 84 procent av Porthans ord i slutet av 1800-talet; 67 procent fanns kvar ett sekel senare då jag gjorde min motsvarande jämförelse. Det bör nämnas att både Freudenthal och jag nådde denna höga procent först efter särskilda efterforskningar. För egen del lyckades jag belägga vissa ord (t.ex. håtull, tång, valnas och väsa) endast hos enstaka äldre personer i perifera byar.
Kanske även Porthan, liksom andra nybörjare, antecknade särskilt det aparta och ålderdomliga. Jag har på känn att en del av de ord som Porthan antecknade redan då var på väg ut ur det levande språkbruket.
Den orddöd som har drabbat Porthans material kan alltså knappast sägas ha förlöpt snabbt. Den har i flera fall en naturlig förklaring i form av förändringar i föremålskulturen. Dagens frisksportare använder inte andrar av åldrig modell utan skidor av armerad plast och glasfiber. Karlarna har ingen junge i bältet (det är ju dessutom mer eller mindre förbjudet), och kvinnorna begagnar inte längre vivankläde och ärmkläde.
I det stora hela förefaller Kronobydialekten inte att ha drabbats av några radikala förändringar sedan Porthans dagar. Dagens Kronobybonde skulle utan större svårigheter kunna göra sig förstådd med sin yrkesbroder från 1700-talet. Dock skulle de två säkert ha en hel del fackterminologiska bekymmer.
